- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 27. Stockholm-Nynäs järnväg - Syrsor /
887-888

(1918) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svea kanal - Svea konung - Svealand - Svea lifgarde

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Örebro vid Hjälmaren. Vägen mellan Vättern och
Hjälmaren öfvergafs vid den undersökning, som
nästa gång verkställdes, hvilket skedde 1671 på
föranstaltande af Karl XI:s förmyndarregering
genom Jakob Dijkman d.y., som från Hjälmaren
följde Svartån upp till Toften och därifrån sökte
sig i direkt riktning genom Skagern fram till
Vänern. I hufvudsak samma sträckning följdes vid den
förnyade undersökning, som Karl XI, troligen därtill
föranledd af Olof Rudbeck, lät verkställa 1688 genom
ingenjör-kaptenen Engelbrekt Otto. Äfven Karl XII
ifrade för kanalens upptagande och utsände Polhem
och Swedenborg att undersöka möjligheten af dess
genomförande. Under det följande århundradet synes
farledsintresset inom landet ha tagits helt i anspråk
för utförandet af Trollhätte och Göta kanaler samt
för ombyggnad af Hjälmare kanal. Sedan dessa arbeten
omkr. 1830 blifvit fullbordade, upptogs emellertid
åter tanken att framdraga en farled mellan Vänern och
Hjälmaren, då med begagnande af den redan färdiga
Hjälmare kanal (se d. o.). I början af 1840-talet
uppdrog sålunda handelshuset C. G. och I. D. Broms i
Örebro åt öfverstelöjtnanten J. Edström att verkställa
härför erforderliga undersökningar, hvarvid Edström
följde Svartån till sjön Teen och vidare sökte
sig genom sjöarna Toften och Stora Björksjön samt
längs Letälfven till Skagern och ut till Vänern
vid Otterbäcken. Edströms undersökning, som är
synnerligen omsorgsfullt utarbetad och hvari namnet
Svea kanal veterligen första gången förekommer, gaf
till resultat, att möjlighet icke allenast funnes att
för en öfverkomlig summa utföra kanalen, utan äfven
att det erforderliga slussningsvattnet jämförelsevis
lätt kunde erhållas. Edströms förslag blef visserligen
föremål för Rikets ständers öfverläggningar, men
förde lika litet som tidigare förslag till någon
vidare åtgärd. Under 1800-talets senare hälft, då
Sverige liksom öfriga kulturländer koncentrerade
sig på byggandet af järnvägar, låg intresset för
att upptaga Svea kanal liksom för inre vattenvägar
öfver hufvud taget nästan h. o. h. nere. Först under
de senaste årtiondena har insikten om vattenvägarnas
stora betydelse för transport af massgods åter fört
fram spörsmålet om en Svea kanals utförande. Ett
första försök till förnyad utredning rörande
denna kanal framkom i en 1908 utgifven broschyr af
kommendören K. Kr. Engström, som ansåg, att kanalen
borde upptagas som genomfartsled för hafsgående fartyg
af 8 m. djupgående. Engströms utredning, som icke är
byggd på vare sig tekniskt eller teknisk-ekonomiskt
riktiga förutsättningar, har värde uteslutande som
en entusiastisk väckelseskrift. En förnyad, ehuru
mycket approximativ undersökning verkställdes 1909 af
kaptenen I. Peterson och civilingenjören S. Vinberg
på uppdrag af den s. å. tillsatta k. kanalkommission,
som hade till uppgift att afge utlåtande om uppgjorda
förslag till anordnande af förbättrad farled mellan
Vänern och Kattegatt. Utredningen gaf till resultat,
att kostnaderna för en Svea kanal, räknad från Vänern
och fram till Stockholm, i bästa fall kunde uppskattas
till för 10 m. vattendjup omkr. 310 mill. kr., för 8
m. djup omkr. 200 mill. kr., för 6 m. djup omkr. 130
mill. kr. samt för 3 m. djup omkr.
66 mill. kr. I anslutning till den verkställda
utredningen kom kommissionen till det resultatet,
att det icko vors nationalekonomiskt berättigad! att
mellan Östersjön och Kattegatt anlägga en vattenväg
för stora, hafsgående fartyg samt att hänsynen
till landets försvar icke syntes berättiga till
anläggning af den ifrågavarande kanalen med större
djup än det, som ur kommersiell synpunkt kunde
anses erforderligt och då kunde beräknas till 3
m. Nyssnämnda utredning, som verkställdes i syfte
att utröna, huruvida utförandet af en Svea kanal
öfver hufvud taget var möjligt och om en sådan kunde
anses bestämmande för dimensionerna för en farled
Vänern-Kattegatt, föranledde gifvetvis icke några
åtgärder beträffande en Svea kanal. F. n. (1918)
är Svea kanal föremål för en detaljerad och
uttömmande undersökning genom den på grund af 1916
års riksdags beslut tillsatta k. kanalkommissionen.
Sal. V-g.

Svea konung (Svears konung). Se Götes
konung
.

Svealand är urspr. området för det gamla Sveariket,
d. v. s. trakterna omkring Mälaren. Dess äldsta
svenska benämning torde ha varit Sväthiud
(isl. Svithiod, "sveafolket"). Svealand innefattar
numera landskapen Uppland, Södermanland, Närke,
Västmanland, Värmland och Dalarna samt lyder i
judiciellt hänseende, tills. med Gottland och
Norrland, under Svea hofrätt. Jfr Svear och
Sverige. K. G. L. (S. T-g.)

Svea lifgarde, svenska arméns första
gardesinfanteriregemente, leder sitt ursprung från
den drabantkår, som omgaf de förste Vasakonungarnas
person och som lär ha bildats 1526. Drabantkåren synes
ha, åtminstone delvis, ingått i det 1613 uppsatta
värfvade, mest af tyskar bestående regemente, hvilket
under benämningarna Konungens lif- och hofregemente,
Gula regementet och Gula brigaden deltog i Gustaf
II Adolfs fälttåg i Tyskland. Regementets två första
kompanier utgjorde konungens Lifguardie och
räknade i sina led till största delen svenskar. De
60 efter slaget vid Lützen öfverlefvande af gardet
följde konungens lik till Sverige, hvarefter gardet,
hvars personal ökats till 148 man, 1644 förenades
med ett dels i Östersjöprovinserna, dels i Svealand
uppsatt regemente till ett stort hofregemente,
öfver hvilket M. G. De la Gardie blef chef. Större
delen af regementet upplöstes efter 1660, men
den i Sverige lämnade delen utvecklades till ett
Gardes- l. Hofregemente, sedan K. M:ts
guardie
. Detta deltog, slutligen ökadt till 24 kompanier,
i Karl XII:s krig, gick förloradt efter Poltava,
men nyuppsattes. Lifgardet, såsom regementet sedan
vanligen kallades, fick 1792 namnet Svea garde,
förlorade 1808 för kort tid sin värdighet af garde och
kallades Fleetwoodska värfvade regementet, blef 1809
ånyo kalladt Svea garde och fick redan s. å. sitt
nuv. namn. Från att ha delats på 10 kompanier
om 80 man sattes regementet 1831 på 8 kompanier
med tills. 820 nummer. Genom 1901 års härordning
ökades det till 12 kompanier (3 bataljoner) och 1
kulsprutekompani, men dess nummerstyrka af volontärer
nedsattes till 555 man (musikpersonal inräknad)
och senom 1914 års härordning



<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:12 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcg/0484.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free