- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 27. Stockholm-Nynäs järnväg - Syrsor /
911-912

(1918) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Swedenborg, Emanuel

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sitt första mera omfattande naturvetenskapliga
verk Prodromus principiorum rerum naturalium
(1721), det första af hans tre "Principia". Här
skönjas tydligare konturerna af hans kosmogoni och
naturfilosofi. Han anslöt sig till Cartesius’ lära
om världsalltet som bestående af en serie punkter
i rörelse, ehuru han, sannolikt genom impuls från
Kepler, Bruno och Leibniz gaf punkten substantiellt
värde, gjorde den till en partikel med geometrisk
form. Punkterna ha på ett ej definierbart sätt
emanerat ur, skapats af Gud och uppbygga hela
världsalltet genom sina sammansättningar enligt
geometriens lagar, på ett matematiskt konstaterbart
sätt (inflytande från Wolf). Den lifgifvande kraften
är rörelsen, och punkterna ha den högsta formen däraf,
spiralrörelsen. Så bildas högre och högre, finare och
finare former af solsystem, planetsystem, jorden,
materien, i den stigande spiralen, så att en högre
tillvarelseform på ett fullkomligare sätt afspeglar
en lägre. Det är ingen olikhet i substans, blott i
form. I S:s arbete voro ock instuckna rön och studier
från geologien, kemien o. s. v. Och nästan alla hans
förut omnämnda forskningar och idéer fullföljdes i
det likaledes under resan fullbordade stora arbetet
Miscellanea observata (dlr I-III tr. i Leipzig
1721, d. IV nära Hamburg 1722), tillegnadt hertig
Ludvig Rudolf. Här finnas bl. a. en sedan berömd
teori om eldens och färgernas natur samt uppslag,
som skaffat S. beteckningen kristallografiens
grundläggare. Han ger förträffliga teckningar af
petrifikat; hans bidrag till paleontologien äro till
stor del fotade på egna iakttagelser och höra till det
originellaste i hans naturforskning. (Kleen fäller
om S:s forskning vid denna tid omdömet: "man får
intryck af en lågande vetgirighet, af en storslagen
energi och häpnadsväckande arbetsförmåga samt
sällsynta intellektuella krafter med hänsyn till det
receptiva"). "Miscellanea" visar hans förmåga äfven
af originella insatser. Det betecknar en kulmination
af hans geologiska forskningsperiod. A. G. Nathorst
påpekar, att de många lätt konstaterbara felen hos
S. ofta berodde på omöjligheten att nå en riktig
lösning på grund af kemiens låga ståndpunkt den tiden,
men att S:s geologiska skrifter röja, "att det är
fråga om en forskarenatur af högsta rang, som med
grundlig underbyggnad och skarp iakttagelseförmåga
uppmärksammade allt, äfven det skenbart obetydliga,
för att däraf draga sina slutsatser, och som, där
så var möjligt, genom experiment sökte kontrollera
riktigheten af desamma. ...Märklig är i sanning den
mångsidighet, hvarom hans geologiska arbeten bära
vittne, och dock äro dessa arbeten blott den ringare
delen af hela hans vetenskapliga verksamhet, som i
många afseenden stod långt framom hans samtids"...

Hans ädla och anspråkslösa personlighet framträder
tydligare under den nära 12-åriga ämbetsmanna- och
riksdagsmannagöromålens lugnare tid, som följde på
det första nästan abnormt stegrade naturvetenskapliga
författarskapets period. S., som tillbragte inalles
omkr. 22 år af sitt lif på utrikes resor, vistades
denna tid oafbrutet i hemlandet, plikttroget och
nitiskt arbetande i Bergskollegium, där han efter
åtskilliga motintriger 1724 blef ord. assessor,
sedan han s. å. afböjt en
plan från Benzelius att söka professur i
Uppsala. Sammanträdena bevistade han nästan
alltid, då han ej å kollegiets vägnar var på
inspektionsresor. Ordinarie lön (1,200 dal. smt)
fick han dock först 1730 och hade därför trots sitt
enkla och anspråkslösa lefnadssätt tidtals ekonomiska
besvärligheter, som ökades genom envisa rättegångar
under nästan hela 1720-talet mot den kavata
mostern Brita Behm om Axmars bruk, hvari han egde
hufvuddelen. Äfven förhållandet till fadern hade sina
svårigheter. Dokumenten röja, att S. vid privatlifvets
stundom ömtåliga situationer visade stor sinnets
jämnhet och redbarhet. 1726 synes han ha uppträdt som
friare till biskop Steuchius’ dotter Kristina Maria;
men 1729 uppmanar honom förgäfves svågern Unge att
taga mod till sig och gilja till kommerserådet Thams
dotter, och efter denna tid synes han definitivt
ha bestämt sig för det ogifta ståndet. 1726 hyrde
han sig för första gången egen våning, flyttade
ett par gånger och stannade i sin släkting Linnés
förra våning i nuv. 63 A-B vid Slussplan, till dess
han 1747 inflyttade i eget hus (Hornsgatan 41-43;
se nedan). På olika håll sökte man S:s vänskap,
bl. a. Jonas Alströmer. När Collegium curiosorum lefde
upp i Vetenskapssocieteten, invaldes S. där på Polhems
förslag 1729. Som hufvudman för ätten Swedenborg
tog Emanuel säte i adelsståndet vid riksdagarna
och gjorde sig bemärkt genom väl skrifna memorial i
nationalekonomiska frågor, t. ex. om järnindustriens
uppmuntran; härvid drog han sannolikt nytta af
sina diskussioner i Haag med Preis. 1722 gjorde
han ett utkast till handelsbalans för att kritisera
förhållandet mellan export och import och gaf genom
sina påminnelser vid 1723 års riksdag upphof till den
senare officiella handelsstatistiken. Därmed har han
verksamt främjat den svenska nationalekonomien. Han
utgaf ock 1722 Oförgripliga tankar om svenska myntets
förnedring och förhöjning
med en kritik af myntvärdets
nedsättning, som visar, att han hade klar och djup
insikt om mynt och mynts värde (E. Sjöstrand). Hans
kritiska skarpsynthet gjorde, att han ej kunde sluta
sig till vare sig mössor eller hattar, utan hela
sitt lif gick som "vilde"; de ledande partimännen
betecknade han som "pundhufvuden". I ovilja mot
enväldet och i vissa ekonomiska frågor stod han
mössorna närmast, men i utrikespolitiskt afseende
delade han hattarnas sympatier för Frankrike. Han
bidrog 1734 som medlem af sekreta utskottet genom
ett välskrifvet memorial att hindra revanschkrig mot
Ryssland. Som riksdagsman kämpade han bl. a. mot det
omåttliga rusdrycksförtärandet (jfr nedan). Under
ämbetsmannaperioden 1722-33 utgaf den eljest
mångskrifvande S. intet egentligt arbete, men bedref
ihärdiga vetenskapliga studier, som "gjorde honom
till den säkerligen lärdaste och mest mångsidigt
utbildade man bland samtida svenskar". Härunder
kom han att mera bli kritisk granskare af andras
arbeten än experimentell originalforskare. Omkr. 1729
torde han ha författat ett för kännedomen om hans
tankeutveckling viktigt manuskript, Principia rerum
naturalium
, som utgör det andra af hans tre stora
"Principia". Hans naturfilosofi har där ytterligare
utgestaltats, så att det transcendentala för första
gången spelar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 14:21:11 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcg/0496.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free