- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 27. Stockholm-Nynäs järnväg - Syrsor /
923-924

(1918) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Swedenborg, Emanuel

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

blott hans andeskåderi som skäl för hans
galenskap. Vid slutet af sitt lif försäkrade S. med
full uppriktighet sin tro på den reala verkligheten
af allt, som han sett och hört i andevärlden. Han
egde ock under sin religiösa period faderns barnsliga
förtröstan; dörren till hans bostad stängdes aldrig,
ej ens i Paris. När han kom hem från Holland med sina
teologiska skrifter 1769 och dessa vunno sympati
i Sverige, indrogs han i en bitter teologisk fejd
(se nedan); i riksdagen väcktes t. o. m. på tal att
genom rättegång få honom förklarad som dåre. När
han fullbordat "Vera christiana religio" 1770, reste
han till Amsterdam och tryckte den där 1771. I juli
s. å. flyttade S. öfver till London, där han afled
och fick sin hvilostad i den dåv. svenska kyrkan
vid Prince’s square. I april 1908 fördes kistan
på "Fylgia" till Sverige och fick 19 maj under
stor högtidlighet sin plats i Uppsala domkyrka,
i en sarkofag (efter ritning af A. Lindegren), som
aftäcktes 19 nov. 1910. S:s skalle borttogs 1817 ur
hans kista af en svensk officer, men återlämnades
1819 af denne på dödsbädden till kyrkans pastor, som
lade den tillbaka på dess plats. Tvifvel om äktheten
af denna skalle ha häfts genom J. V. Hultkrantz’
undersökningar (1910). – S:s namnteckning ses å
pl. III till Autograf.

Swedenborgianismen. Själf gjorde S. intet försök
att bilda något nytt religionssamfund. Endast som
en frukt af bekantskapen med hans skrifter och af
en därpå grundad, småningom mognande öfvertygelse
väntade han det yttre förverkligandet af den i
dessa skrifter som en uppfyllelse af profetiorna
om Kristi andra tillkommelse skildrade Nya kyrkan
l. Nya Jerusalem, hvars ideella början han daterade
från den "yttersta domen" i andevärlden 1757. Som
han stod i vänskapligt förhållande till flera af
rikets biskopar såväl som till riksrådets medlemmar,
lades en lång tid inga hinder i vägen för hans
skrifters spridning i Sverige. Men då allt flera
bland de bildade började i större eller mindre grad
ansluta sig till hans läror, blefvo ortodoxiens
målsmän förskräckta och beslöto att sätta en gräns
för kätteriets utbredning. I spetsen för dem stodo
S:s systers måg, biskop Filenius (Linköpings stift)
– af honom själf jämförd med Judas Iskariot – och
domprosten Ekebom i Göteborg. En gynnsam recension
öfver S:s "Apocalypsis revelata" i "Presttidningen"
i Göteborg af lektor Rosén och en likaledes i Göteborg
utgifven samling predikoutkast (1767) i S:s anda af
lektor Beyer föranledde en anklagelse för irrlärighet
mot båda dessa män. (Se Rosén, J., sp. 874.) Ett
antal exemplar af S:s "Deliciæ sapientiæ" belades
i Norrköping med kvarstad 1769, och spridningen af
hans skrifter förbjöds. Men rättegången mot Beyer och
Rosén nedlades sedermera på regeringens befallning,
förbudet mot S:s skrifter hade ingen vidare påföljd,
och hans teologiska lärosatser vunno insteg hos många
präster, i synnerhet i Västergötland.

Efter S:s död stiftades (1786) Societas exegetica
pro philantropia
(Exegetisk-filantropiska sällskapet,
jfr Nordenskiöld 5) och 1796 sällskapet Pro fide et
caritate
, båda i syfte att sprida kännedomen om S:s
skrifter. Det senare hade ännu 1820 ett stort antal
medlemmar både i Stockholm och i landsorterna. Det
nykyrkliga
åskådningssättet hade äfven under 1800-talets första årtionden
några framstående anhängare inom svenska statskyrkans
prästerskap, bl. a. Gustaf Knös och Sven Lundblad
(se dessa), hos hvilka detta åskådningssätt gjorde
sig gällande i en försonlig och förmedlande anda och
utan att leda till brytning med kyrkan. Hos Johan
Tybeck däremot framträdde det skarpt polemiskt mot
lutherska kyrkans dogmer, hvarför han ock blef afsatt
från prästämbetet.

Den första nykyrkliga församlingen bildades
1787 i London, där S:s anhängare redan några år
förut hade sammanslutit sig till ett "teosofiskt
samfund". 1789 hölls där den första generalkonferensen
af Nya kyrkan. Vid samma tid började nykyrkliga
församlingar bildas i åtskilliga städer i England
och Amerika. 1817 hölls i Philadelphia ett konvent af
Nya kyrkan i Amerika. Antalet nykyrkliga församlingar
i Storbritannien är (1905) 68 och antalet inskrifna
medlemmar 6,517. I Förenta staterna finnas (1911) 152
nykyrkliga församlingar i två förband, med tillsammans
9,314 medlemmar. F. ö. finnas sådana församlingar i
Tyskland, Schweiz, Italien, Australien m. fl. länder.

Nya kyrkans läror äro: att Gud är en till väsen
och person, men att i honom är en treenhet, kallad
Fader, Son och Ande, och att denne ende Gud är Jesus
Kristus; att den Heliga skrift är gudomlig till
bokstaf och anda och – medelst motsvarigheterna –
utgör föreningsbandet mellan himmelen och kyrkan på
jorden; att människan frälsas icke genom tron allena,
utan genom ett med ordet öfverensstämmande lefverne;
att människan uppstår med en andlig kropp omedelbart
efter döden, att den andliga världen står i samma
förhållande till den naturliga som själen till
kroppen.

Mångenstädes under den senaste tiden har inom
Nya kyrkan uppstått en schism till följd af
meningsskiljaktigheten mellan dem, som betrakta S:s
teologiska arbeten som i ordets strängaste mening
gudomligt inspirerade, och dem, som väl betrakta
dessa arbeten som en nyckel till Skriftens rätta
förstående – medelst uppdagandet af motsvarigheterna
–, men icke som bokstafligt inspirerade eller
ofelbara. De förra betona starkare motsatsen till den
gamla kyrkan. De senare – som dock ha flera nyanser –
vänta kristenhetens religiösa pånyttfödelse mera af de
gamla kyrkosamfundens småningom skeende genomsyrande
af nykyrkliga idéer än af yttre propaganda.

Äfven i Sverige var det i grunden denna olikhet
i uppfattningen, som framkallade den schism inom
sällskapet Nya kyrkans bekännare, som ledde till
bildandet af två skilda nykyrkliga församlingar i
hufvudstaden, ehuruväl den närmaste anledningen var
blott en strid om kyrkoordningen. Det ena partiet
höll – med stöd af ställen i S:s skrifter – på,
att i prästämbetet måste finnas tre grader och
att en präst måste vara till ämbetet invigd af en
"ordinerande pastor". Det andra partiet ansåg däremot
icke dessa regler bindande. Anhängarna af den förra
riktningen bildade 1885 en af staten erkänd församling
Nya kyrkans församling, som numera (1918) faktiskt
upphört. De, som tillhörde den andra riktningen,
bildade likaledes en församling –

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:17:08 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcg/0502.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free