- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 27. Stockholm-Nynäs järnväg - Syrsor /
1223-1224

(1918) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Kristinas tronafsägelse. Det fullföljdes emellertid
af F. F. Carlson genom "Sveriges historia under
konungarna af Pfalziska huset" (7 dlr, 1855–85),
sträckande sig till 1706 (d. 8, fullföljande
Karl XII:s historia till 1710, författad af sonen
E. Carlson, utgafs efter dennes död 1910). Öfver
frihetstiden hade Geijer 1838 utgett en banbrytande
öfversikt (se Geijer, sp. 858), och denna tid har
sedan utförligt behandlats af K. G. Malmström i
"Sveriges politiska historia från K. Carl XII:s död
till statshvälfningen 1772" (6 dlr, 1855–77; ny,
delvis omarb. uppl. 1893–1901). Som en fortsättning
däraf framstår K. T. Odhners "Sveriges politiska
historia under konung Gustaf III" (3 dlr, 1885–1905),
behandlande tiden 1771–88. Tack vare dessa arbeten
föreligger således en nästan sammanhängande och
i förhållande till forskningens ståndpunkt vid
utgifningen fullt vetenskaplig svensk rikshistoria i
stor stil intill 1788. Mera öfversiktliga, men dock
afsedda att motsvara vetenskapens fordringar äro de
genom samarbete af flera författare tillkomna verken:
"Sveriges historia från äldsta tid till våra dagar"
(6 dlr, 1877–81), utg. på förlag af K. Hj. Linnström,
och "Sveriges historia intill tjugonde seklet, utg. af
Emil Hildebrand" (10 afd. i 5 bd, 1903–10), hvilka
komplettera de ofvannämnda stora hufvudarbetena
genom tagen hänsyn till vid dessas tillkomst ej
kända forskningsresultat och genom framställningens
utsträckning till tiden efter 1788. A. M. Strinnholms
vidlyftigt anlagda och på grundlig forskning
hvilande "Svenska folkets historia från äldsta till
närvarande tider" (5 dlr, 1834–54) hann ej framföras
längre än till 1319 och hans "Sveriges historia
i sammandrag" (3 dlr, 1857–60) ej längre än till
1560. Ett jätteverk är A. Fryxells "Berättelser ur
svenska historien" till frihetstidens slut (46 dlr,
1823–79; ny oförändrad uppl. 1900–04), som genom
författarens oförlikneliga populära berättartalang
inom vida kretsar väckt intresse för och spridt
kännedom om fäderneslandets gångna tider. En populär
helhetsskildring med samma titel, men mindre utförlig
påbörjades 1860–75 af G. Starbäck och fullföljdes
1875–81 af P. O. Bäckström till Karl XV:s död (tills. 23
dlr). Under utgifning äro ytterligare tre likartade
verk: "Svenska folkets historia af H. Schück,
H. Almquist, A. Stille och K. Hallendorff" (1914 ff.),
E. Svenséns "Svenska historien för svenska folket"
(1914 ff.) och K. Grimbergs "Svenska folkets underbara
öden" (1916 ff.), alla med beaktansvärda – stundom
djärfva – nya uppslag. – En på vetenskaplig forskning
grundad kännedom om S:s historia erhöll utlandet först
genom den tyske historikern Ch. F. Rühs "Geschichte
Schwedens" (5 dlr, 1803–14; öfv. till sv. 1823–25),
men sedan har hvad inhemsk forskning uppdagat om
vår historia intill 1772 gjorts tillgängligt för
utländska läsare därigenom, att Geijers "Svenska
folkets historia", F. F. Carlsons skildring af den
Pfalziska tiden och L. Stavenows af frihetstiden
(ett för utlandet lämpadt brottstycke ur hans
framställning af tiden 1772–1809 i "Sveriges historia
intill tjugonde seklet") i tysk öfv. införlifvats med
det stora af A. H. L. Heeren och F. A. Ukert
grundlagda samlingsverket "Geschichte der europäischen staaten".

S. B.

Tiden från representationsreformen till unionsupplösningen (1866–1905).
Med representationsändringen hade De Geerska ministären
fullbordat sitt reformprogram. De Geer ansåg, att
nationen behöfde någon hvila för att växa in i de
nya förhållandena; han ville själf kvarstanna på
sin plats, endast tills nya stora frågor kräfde sin
lösning. Flera af ministärens främsta män lämnade
snart sina platser, A. Gripenstedt af hälsoskäl redan
1866, L. Manderström och G. Lagerstråle
af missnöje med riksdagens hållning
1868. Bland de nye männen var endast
krigsministern K. Abelin af större betydenhet.
De Geer hade "en oöfvervinnelig obenägenhet för
allt partiväsende", hvarför från ministärens sida
inga åtgärder vidtogos för att bilda ett
regeringsparti. Därmed gled makten alltmera öfver
till riksdagen och dess partibildningar.
– I den nya tvåkammarriksdagen, som första gången
sammanträdde 15 jan. 1867, hade mer än tre fjärdedelar af de
315 valda ledamöterna (125 i Första och 190 i Andra
kammaren) varit riksdagsmän under ståndstiden
(100 på Riddarhuset, 11 i prästeståndet,
49 i borgarståndet och 79 i bondeståndet).
I Första kammaren hade invalts de främste
männen från det gamla riddarhuset (ämbetsmän och
godsegare m. fl.), och kammaren fick enligt De
Geers ord en "mera aristokratisk sammansättning
än själfva riddarhuset". Motståndarna till
representationsreformen grefvarna Henning Hamilton
och K. G. Mörner, understödda af J. J. Nordström
och A. O. Wallenberg, beredde ministären stora
svårigheter, ehuru Första kammaren i regel
röstade för regeringens anslagskraf och dess förslag
till försvarets stärkande. Någon verklig
partibildning fanns där icke på länge, men
omkring bruksegaren K. Ekman och frih. J.
Stiernblad bildades den s. k. skånska fraktionen,
med närmare anslutning till De Geerska ministären
och mera tillmötesgående mot majoriteten i Andra
kammaren. I denna hade visserligen invalts de
gamle höfdingarna A. V. Björck, L. J. Hierta och
P. Murén från borgarståndet, men de kunde icke som
förut taga ledningen bland stadsbor och bönder.
Murén, understödd af bondeståndets siste
talman, N. Larson i Tullus, sökte bilda ett
stort ministeriellt parti, Björck och Hierta
ett annat mera själfständigt och liberalt, men
båda försöken strandade på landtmännens misstroende
till städernas representanter (de fleste ämbets-
och tjänstemän), hvilket uppeggades af ministärens
svurne motståndare grefve Arvid Posse. Denne
jämte godsegaren E. Key samt hemmansegarna E.
Ersson och K. Ifvarsson m. fl. bildade
landtmannapartiet (se d. o.), som i sig
upptog alla bondemännen och dem närstående
godsegare samt redan vid 1868 års utskottsval
tog ledningen i Andra kammaren. Den mera kultur-
och försvarsvänlige Key hade större inflytande
första åren. Sedan gled makten alltmer öfver
till bondemännen, i synnerhet till Ifvarsson.
Af radikala stadsbor och landtmän uppstod vid
1868 års riksdag nyliberala partiet (se d. o.) med
kortvarig betydelse. Redan vid 1869 års val ersattes
dess flesta ledamöter från landsbygden med rättrogna
landtmannapartister.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:43:19 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcg/0662.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free