Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Syfilis - Syfilisation - Syfilitiker - Syfilitisk - Syfilologi - Syfilom - Syftlinje - Syftmina - Sygnafylki - Sygnefest - Sygnesandnipa - Sykar - Sykofant - Sykomor - Sykosis - Sykylven - Syl - Syl - Sylarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sjukdomens behandling gjorts. Men äfven med en
kombinerad behandling med kvicksilfver och salvarsan
torde i de flesta fall en flerårig, intermittent
behandling vara af nöden. L.Mbg.
Syfilisation (jfr Syfilis) betecknar enligt sin
upphofsman, franske läkaren Auzias-Turenne, såväl
det tillstånd, hvaruti en organism befinner sig, då
den genom så att säga öfvermättnad med syfilitiskt
gift icke vidare är i stånd att utveckla några
symtom af sjukdomen, som ock den metod, hvarigenom
detta tillstånd framkallas. Vanligen tages ordet
i den senare bemärkelsen. Turenne lyckades inympa
enkel schanker från människor på vissa djur och
tillbaka från dessa på människor. Han observerade
att, då han fortsatt inympningen flera gånger på
samma djur, såren efter hand blefvo mindre och att
inokulationen slutligen icke vidare lyckades. Då
man vid denna tid, omkr. 1850, ännu ej skilde enkel
schanker från syfilis, trodde Turenne sig ha inympat
syfilis på djuren och ansåg sig i denna Syfilisation
ha funnit ett medel såväl att förekomma svårare
syfilis genom dess tillämpning på förut friska
(syfilitisk vaccination) som att bota den redan
befintliga sjukdomen. Hans åsikter och särskildt
syfilisationens användning som preventivmedel blefvo
lifligt bestridda i franska medicinska akademien,
och 1852 förbjöds i Frankrike syfilisationens
användning. Som kurativt medel upptogs syfilisationen
af Sperino i Turin och särskildt af K. V. Boeck
i Kristiania, som egnade senare delen af sitt lif
åt utvecklingen af denna behandlingsmetod. Efter
Boecks död torde metoden ej vidare användas.
E. Ö-n.
Syfilitiker, person, som är behäftad med syfilis.
Syfilitisk, som härrör från syfilis; smittad af
syfilis.
Syfilitisk meningit. Se Hjärnsjukdomar, sp. 853.
Syfilologi. Se Syfilidologi.
Syfilom [-låm], med. Se Gumma och Syfilis.
Syftlinje, astron. Se Kollimationslinje.
Syftmina, krigsv. Se Mina 2, sp. 563.
Sygnafylki. Se Sogn.
Sygnefest. Se Sognefjorden.
Sygnesandnipa, ett fjäll i Norge. Se Jölster.
Sykar, stad. Se Jakobsbrunnen.
Sykofa’nt (grek. sykofa’ntes; af sykon, fikon,
och stammen i fainein, visa, ange) betecknade
enligt senare forngrekiska skriftställares tolkning
urspr, en angifvare af dem, hvilka emot gällande
lag utförde fikon från Attika. Snarare skulle man
kunna tänka på angifvarna af fikontjufvar eller
af personer, som plundrat fridlysta fikonträd. I
alla händelser erhöll ordet sedan betydelse af
en falsk angifvare eller åklagare, hvilken för
att utpressa penningar af förmögna medborgare
angaf dem för diktade förbrytelser eller hotade
med sådan angifvelse. Under tider af tilltagande
demoralisation lämnades i Aten vidsträckt spelrum
för sykofanternas fördärf bringande verksamhet. Ingen
gick trygg för deras angrepp, och de stränga straff
(ända till dödsstraff), hvarmed lagarna hotade dem,
visade sig ur stånd att stäfja ofoget. Själfva
smickrade sykofanterna sig med att vara "folkets
hundar", hvilka höllo vakt öfver det allmänna bästa.
A. M. A.
Sykomor [-kåmår], mullbärsfikonträdet. Se Ficus,
sp. 155. –Sykomorlönn. Se Lönn.
Sykosis. Se Sycosis.
Sykylven, norskt härad. Se Sökkelven.
Syl, idrottst. Se Bollspel, sp. 1019.
Syl, tekn. Se Skodon.
Sylarna (no. Sylene), bergmassiv på gränsen mellan
Jämtland (Undersåkers socken) och S. Trondhjems
amt, begränsadt i ö. af Enaälfven, i s. ö. af den
myrlända sänka, ur hvilken Enaälfven rinner mot n. och
Neaälfs tillflöde Ekorrån mot v., i s. af Ekorrån
(Ekorrdörren) och en del af Nea, i v. af
den från Essandsjön (720 m.) i Norge söderut rinnande
Esna, Essandsjön och dess källflod Djupholma,
hvilken upprinner från Blåhammarkläppen, och i
n. antingen af en myrländ sänka mellan Djupholma
och Enaälf, i hvilket fall den strax n. om Sylarna
belägna Fiskaahögda (1,069 m.) räknas till massivet,
eller norra Fiskaaen och den myrlända sänkan mellan
denna och Enaälf. Fjällmassan (se fig.), som består
af gråsvart diorit och utmärkes af ovanligt fin och
smäcker byggnad, bildas af en smal, slingrande,
riksgränsen tre gånger skärande kam af omkr. 11
km. längd med tre sidogrenar på östra (svenska)
sidan och två på den västra, hvilka
 |
| Fjällmassivet Sylarna. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
