Print (PDF) - On this page / på denna sida - Sylvester (Silvester) - Sylvester - Sylvester Phrygius - Sylvester Prierias - Sylvesters orden - Sylvestre, Joseph Noël - Sylvestren - Sylvia - Sylvia - Sylvidae - Sylvin - Sylvinit - Sylviska gropen - Sylviska kanalen - Sylvius - Sylvius, Johan - Sylvius, AEneas (Enea Silvio) - Sylvius, Franz - Sylvius, Jacobus - Sylört - Symaskiner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kejsaren samt den lärde och frisinnade påfven skulle åstadkomma en reform af den katolska kyrkan, som först flera århundraden senare blef reformationens uppgift. Men det beståendes vänner voro på sin vakt och skydde inga medel. Kejsaren förgiftades och lämnade Rom endast för att dö (1002). S:s hälsa undergräfdes genom ett långsamt verkande gift, som omärkligt blandades i hans föda, och snart följde han sin kejserlige beskyddare i grafven. Tidens okunnighet och vidskepelse satte hemska berättelser i omlopp om den lärde påfven, som beskylldes för att ha varit en svartkonstnär; hos de otrogne i Spanien skulle han ha sålt sin själ åt djäfvulen: medeltidens sätt att hedra minnet af frisinne och ovanlig lärdom. - S. är en af de förste, som opponera sig mot skolastikens formalism och fordra kunskap om den i erfarenheten gifna verkligheten efter antikens föredöme. I sin filosofi sammanslöt han de sju fria konsterna till ett helt, hvarvid ej teologien undantogs. Så långt naturlagarna räcka, vädjar han blott till erfarenheten och det naturliga förståndet. Sedan tar trons värld vid, som han karakteriserar genom de ord, han satte som motto på en skrift, hvari han försvarar transubstantiationsläran: "Där orden fela, frossar tron". - S. skref en afh. om aftonvärden och De rationali et ratione uti. Hans arbeten äro utgifna af A. Olleris (1867), hans bref af Havet (1889), hans matematiska arbeten af Bubnov (1899). Af den omfattande litteratur, som behandlar S., må nämnas Tappe, "Gerbert und seine zeit" (1869) och N. Werner, "Gerbert von Aurillac' (2:a uppl. 1881), och F. Picavet, "Gerbert ou le pape philosophe" (1897), hvarjämte Ad. Franck har behandlat honom i "Moralistes et philosophes" (1872). - 3. S. III, påfve 1045--46, hette eg. Johan och var biskop af Sabina, då han valdes till påfve efter den fördrifne Benedikt IX. Tre månader senare blef han emellertid af denne sistnämnde i sin tur fördrifven. 1046 afsattes S. af en synod i Sutri och sändes till ett kloster. 2. S-e. Sylvester (Sylvesterafton), nyårsaftonen (31 dec.). Se Sylvester, påfvar 1. Sylvester Phry'gius. Se Phrygius. Sylvester Prierias, italiensk kasuist, f. omkr. 1446, d. 1523, sedan 1515 magister sacripalatii och inkvisitor. Se Kasuistik, sp. 1235. Sylvesters orden, påflig orden. Se Gyllene sporren. Sylvestre [silvä'tr], Joseph Noel, fransk målare, f. 1847 i Béziers (Hérault), studerade i Toulouse och vid Ecole des beaux-arts i Paris och väckte uppseende genom kraftigt målade historiska motiv: Senecas död (1875), Locusta och Nero profva giftets verkningar på en slaf (1876, Luxembourgmuseet), Den heliga grottan (1887), Gallerna plundra Rom (1890). S. är äfven en framstående genre- och porträttmålare. G-g N. Sylvestre, kem. Se Terpener. Sylvia, zool. Se Trädgårdssångarsläktet. Sylvia, pseudonym för romanförfattarinnan S. K. V. A. Pfeiffer (se denna). Sylvidae, zool. Se Sångare. Sylvin, miner., saltmineral, bestående af kaliumklorid, förekommer i saltlagren vid Stassfurt (se Stassfurtsalter, sp. 1027), vid Kalusz i Galizien samt i saltbergen i Punjab (se d. o., sp. 605) i Indien. Sylvin liknar till utseende, hårdhet och kristallform bergsalt; det används som gödselmedel och för framställning af kaliumsalter. K. A. V-g. Sylvinit, miner. Se Stassfurtsalter. Sylviska gropen, uppkallad efter J. Sylvius (se Dubois, J.), anat. Se Hjärnan, sp. 832. Sylviska kanalen, anat. Se Hjärnan, sp. 829. Sylvius, svensk adlig släkt. Se Silvius, D. Sylvius, Johan, målare, född svensk, obekant när, d. 1695, utbildade sig i utlandet och arbetade länge i Rom, uppehöll sig sedan i England och fick 1685 af Hedvig Eleonora uppdrag att utföra dekorationsarbeten på Drottningholm. Han utförde sedan dels ej få plafonder i detta slott, bland dem i trapphuset (1686--87) och de särskildt ståtliga i öfre galleriet (1689--90), dels arbeten på Ulriksdal och i slottskapellet i Stockholm. De senare äro nu försvunna; däremot vittna ännu hans målningar på Drottningholm, utförda dels al fresco, dels i olja, om mycken förmåga af uppfinning och gruppering samt kunskap i färgbehandlingen, allt tydligen grundadt på italienska studier. Nationalmuseum eger en följd af utkast och studier af hans hand. Se J. Bottiger, "Hedvig Eleonoras Drottningholm" (1889). -rn.* Sylvius, Æneas (Enea Silvio). Se Pius 2. Sylvius, Franz (urspr. DeleBoé), holländsk läkare, f. 1614 i Hanau, d. 1672, blef med. doktor i Basel 1637, praktiserade i Hanau, Leiden och Amsterdam, kallades 1660 till professor vid universitetet i Leiden, där han som en af de förste kliniske lärarna samlade en stor skara lärjungar och blef en förkämpe för den s. k. iatrokemiska skolan, hvarjämte han ifrigt omfattade Harveys upptäckt af blodomloppet. Hans samlade skrifter utgåfvos i många uppl., bl. a. i Amsterdam 1679, i Genève 1680 och i Paris 1771. F.B.* Sylvius, Jacobus, fransk anatom. Se Dubois, J. Sylört, bot. Se Subularia. Symaskiner. Det är högst antagligt att, då man först började använda kläder, dessa voro hopfogade helt enkelt med tillhjälp af genomstuckna kvistar, fiskben o. d. Sedermera uppfanns sättet att för detta ändamål använda smidiga, trädartade material, såsom djursenor och tarmsträngar, bastfibrer eller hopknutna växtstjälkar, hvarvid de förut sammanhållande medlen användes blott för att bilda hålen i beklädnadsmaterialet. Nästa steg framåt bestod i att fästa borrverktyget vid fibersträngen, och därmed voro sömnad och synål uppfunna (jfr Nål 1). De första försöken att tillverka och införa symaskiner ledde ej till framgång, enär man härvid sökte efterbilda handsömnaden. Th. Saint i Förenta staterna uttog visserligen redan 1790 det första patentet, som gällde en kedjestyngsmaskin för skodon, och Madersberger, en skräddare i Wien, konstruerade en brukbar symaskin 1814; men först den af Elias Howe (se denne), en mekanisk arbetare i Boston, 1845 uppfunna symaskinen visade sig praktiskt användbar. Denna maskin arbetade med skyttel och dubbla trådar, hade nål, försedd med öga vid udden, likasom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
