Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige-Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
näringslif. Under skydd af föreningen kunde Norge
sålunda reducera den mobila armén till ungefär
hälften, och Sveriges stöd påkallades särskildt i
handelsförhållanden. För mellanrikshandeln begärde
och erhöll man från 1815 en efter hand (1825 års
mellanrikslag; se vidare Mellanrikslag) alltmer
utvecklad tillämpning af principen om ömsesidighet
mellan rikena med hänsyn till varuutbyte och sjöfart,
och vid handeln med främmande makter började man söka
utverka, att norska fartyg och varor fingo behandlas
lika som de svenska, ett system, som snart blef
nästan undantagslöst genomfördt och hvarigenom
svenskt stöd ofta köpte förmåner åt den norska
handeln och sjöfarten. Så särskildt genom den för
rikena gemensamma handels- och sjöfartstraktaten med
England 1826, som gaf impulsen till och möjliggjorde
den norska sjöfartens snabba utveckling. På aflägsna
farvatten, som hotades af Barbareskstaternas kaperier,
fingo från 1814 norska fartyg segla under svensk
flagg och med svenska sjöpass, och norrmän började
redan 1815 användas på konsulsplatser. 1821 infördes
en särskild gemensam unionell handelsflagga, liknande
örlogsflaggan utan tunga och stjärtar. Äfven i andra
praktiska ting, såsom i fråga om väganläggningar,
post- och passfrågor, utlämning af förbrytare
o. s. v. skedde under dessa år ett närmande mellan
rikena, och på någon rubbning af de unionella
banden eller af formerna för gemensamhetsärendenas
handläggning tänkte icke stortinget.
Ett par utrikespolitiska frågor gåfvo dock anledning
till slitningar. I freden i Kiel hade konungen af
Sverige förbundit sig att i sin egenskap af Norges
suverän ansvara för en del af den danska statsskulden,
lämpad efter Norges folkmängd och resurser, men när
sedermera underhandlingar om förbindelsens fullgörande
inledts, gjorde det finansiellt utblottade Norge
allehanda svårigheter. Danmark vände sig då till
stormakterna, hvilka från stormaktskongressen i Aachen
1818 riktade en allvarlig maning till Karl Johan att
ställa Danmark till freds. Frågan om skuldbeloppets
storlek reglerades då genom fördrag med Danmark
1819, men då norska stortinget icke dess mindre
1821 försökte välta betalningen öfver på Sverige,
sammandrog Karl Johan för att bryta dess motstånd
ett öfningsläger i närheten af Kristiania. Då samma
storting tillika, genom att för tredje gången upprepa
ett af två föregående storting beslutadt lagförslag
(om adelskapets upphäfvande) ville genomdrifva detta
som lag, hvarigenom konungavetots bräcklighet blef
uppenbar, var konungen jämväl allvarligt betänkt
på att genom maktspråk genomföra vissa ändringar
i den norska författningen, men då stortinget
i statsskuldfrågan omsider gaf vika, undveks en
brytning. Det engelska öfvergreppet 1821 i Bodösaken
(se d. o.), till hvilket skulden i själfva verket
företrädesvis låg hos Norge, framkallade emellertid
under den följande tiden norska klagomål öfver
utrikesärendenas handläggning och kraf på ökad
delaktighet däri, ehuru det till diplomatiska
och konsulära utgifter erlade endast en bråkdel af
kostnaderna, och då man i Norge därjämte mot konungens
önskan från 1824 började som nationell högtidsdag fira
17 maj, dagen för utfärdande af Eidsvoldsgrundlagen,
som tillkommit för att omöjliggöra föreningen och utestänga
Karl Johan från Norges tron, blef förhållandet åter
mera spändt. 1828 voro därför åter planer å bane att
genom ett ingripande bryta stortingets motstånd, men
det böjde ånyo undan. Då den svenske riksståthållaren
grefve B. B. von Platen (se Platen 2) 1829 motsatte
sig firandet af 17 maj, uppstodo smärre oroligheter
(”torveslaget”), och sedan Platen på hösten aflidit,
blef ståthållardömet några år lämnadt utan innehafvare
för att framdeles besättas endast med norrmän, icke
svenskar (se Riksståthållare). Faktiskt hade därmed
Sverige förlorat sin representant i broderrikets
regering och hufvudstad.
Under 1830-talet framträdde
från båda sidor vissa kraf på ändringar i de unionella
förhållandena. Från Sverige yrkades, på grund af
norska nedsättningar, Ökade bidrag från Norge till
konvojkassan, som bekostade handelsfartygens skydd
mot Barbareskstaterna, men krafvet blef tills vidare
undanskjutet. Från Norge begärde den norska regeringen
ökad delaktighet i handläggningen af diplomatiska
ärenden, något, som i mars 1835 af konungen
besvarades med en resolution, som medgaf norske
statsministern eller annan ledamot af det norska
statsrådet tillträde till den ministeriella konselj,
i hvilken enligt Sveriges R. F. utrikesärenden
föredrogos. På grund af en annan framställning
beslöts 1836, att konsuler skulle utnämnas i
sammansatt statsråd (se Statsråd, sp. 1101). På
stortingen 1836 och 1837 upptogos emellertid
äfven åtskilliga ytterligare norska önskemål, såsom
ang. den unionella örlogsflaggan, hvilken man önskade
anordnad på annat sätt, ang. norska handelsflaggans
tillträde till alla haf, ang. konungens titel, i
hvilken man önskade Norges namn främst i dokument,
som rörde blott Norge, ang. svenska riksvapnet,
där man önskade Norges vapen aflägsnadt, samt
ang. diplomatiska ärenden, vid hvilkas handläggning
man önskade full likställighet, m. m. Karl Johan
svarade 1837 med en resolution, i hvilken han dels
tillbakavisade anspråken om ändring i titel, vapen
och örlogsflagga, dels starkt betonade, att lika
rättigheter förutsatte lika skyldigheter. Sedan
faran från Barbareskstaterna minskats, medgafs
emellertid 1838 den norska handelsflaggans användning
på alla haf, och 1839 tillsattes en unionskommitté,
som fick i uppdrag att utreda dels de flesta af de
norska önskemålen, dels frågan om rikenas bidrag till
gemensamma utgifter och gemensamt försvar. Kommittén
fick under de närmaste åren sitt uppdrag utvidgadt
att efter hand omfatta en allmän granskning af de
unionella förhållandena och aflämnade 1844 ett
förslag till en utförlig föreningsakt, omfattande
samtliga dithörande frågor och byggdt på principen om
likställighet i både rättigheter och skyldigheter. Det
innehöll i följd häraf bestämmelser om, bl. a.,
gemensamhet i alla förhållanden till främmande
makter, om gemensam handläggning af diplomatiska
ärenden, om lagstadgade normer för rikenas bidrag
till utrikesstyrelsen och för deras gemensamma
försvar, om den närmare organisationen af detta,
om ett förenadt statsråd för unionella ärenden, om
delegationer för slitande af meningsskiljaktigheter
mellan nationalrepresentationerna i föreningsärenden o. s. v.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
