Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige-Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utrikesminister, ansvarig för båda rikenas
representationer, hvilket dock strandat på motstånd
från norsk sida. Sedan norrmännen utvecklat skälen
härtill – meningsskiljaktigheterna inom rikena vore
för stora, och norrmännen ville icke binda sig vid
den nuvarande ordningen –, slöt kommunikén med att,
då underhandlarna alltså varit hänvisade till ett
sådant ordnande af konsulatfrågan, som lämnade
status quo i afseende å utrikesministerns och
beskickningarnas ställning orubbad, de enats om,
att förhållandet mellan ministern och diplomatien å
ena sidan samt konsulatväsendet å den andra skulle
regleras genom lika lydande lagar, som icke ensidigt
kunde förändras och som skulle lämna garanti för,
att konsulerna icke öfverskrede de riktiga gränserna
för sin verksamhet samt trygga det nödiga samarbetet
mellan utrikesförvaltningen och rikenas konsulat
väsen. Kommunikén blef i de båda rikena genast
föremål för olika tolkning äfvensom för anmärkningar,
särskildt i riksdagens Första kammare. Det anmärktes
sålunda bl. a., att den med sitt uttalande om
utrikesministern accepterade det norska krafvet
på likställighet i rättigheter utan motprestation
i skyldigheter, att utrikesministerns föreslagna
ansvarighet för båda folkförsamlingarna i st. f. inför
en gemensam delegation skulle ställa honom mellan
två eldar och att hela accepterandet af särskildt
konsulatväsen strede mot Sveriges förut ofta uttalade
ståndpunkt om det gemensamma konsulatväsendets
oeftergiflighet för unionens bestånd. Vidare
påpekades att, om konsulatväsendets ställning till
utrikesministern och diplomatien skulle regleras
genom lika lydande lagar, detta måste medföra, att
äfven det svenska konsulatväsendet måste ställas
i samma olämpliga oberoende af utrikesledningen
som det norska och därigenom bli till sitt värde
försämradt. Därjämte framhölls kommunikéns oklarhet
i afgörande punkter. I fråga om utrikesministern
framhölls, att den, trots sitt tal om status quo,
lämnade öppet för den norska vänsteråskådningen att
på egen hand införa egen norsk utrikesminister; och
då formuleringen i kommunikéns slutord ang. de lika
lydande lagarna, på hvilkas ouppsägbarhet utan båda
rikenas samtycke utrikesledningens hela inflytande
på konsulatväsendet skulle hvila, lämnade möjlighet
öppen, att de skulle kunna ensidigt väl ej ändras,
men upphäfvas, måste det befaras, att genom ett
dylikt upphäfvande Norge skulle kunna frigöra sitt
konsulatväsen från hvarje beroende af utrikesledningen
och alltså spränga rikenas enhet utåt.
Den följande tiden visade, att de ang. kommunikén
hysta farhågorna ej voro ogrundade. Norske
statsministern Blehr förklarade redan i maj 1903,
att lagarna icke skulle medföra någon inskränkning
i någotdera rikets rätt att besluta öfver sin
utrikesledning, och sedan vid stortingsvalen
på sommaren ett nytt norskt högerparti vunnit
en knapp öfvervikt och öfvertagit regeringen,
meddelades från dess sida i febr. 1904 i stortinget,
att dess uppfattning härom öfverensstämde med
Blehrs. Emellertid hade 21 dec. 1903 i sammansatt
statsråd kommunikén officiellt godtagits som grund för
fortsatta förhandlingar i frågan, d. v. s. svenska
riksdagens 1893 och 1895 häfdade ståndpunkt, att
den önskade höras, innan något beslut träffades,
som inverkade på konsulatgemenskapen, öfvergafs.
Försöken att
redigera lika lydande lagar, egnade att upprätthålla
status quo i utrikesministerfrågan och nödigt samband
mellan diplomati och konsulatväsen, misslyckades
emellertid och ådagalade hela anordningens
ohållbarhet. Ett norskt utkast i maj 1904 möttes dels
i sept. af svenska grunder för lagarna (statsminister
Boströms ståndpunkt, jfr Boström 2), dels i dec. af
ett utredigeradt motförslag (flertalet svenska
statsrådsmedlemmars), men intetdera tillfredsställde
de norska krafven. Särskildt opponerade man sig mot
vissa punkter, som afsågo att ge utrikesministern och
beskickningarna en viss kontroll och myndighet öfver
konsulerna (motverka antagandet af olämpliga personer
till konsuler, förhindra stridiga order till dem från
utrikesminister och vederbörande konsulatstyrelse,
ge utrikesministern och beskickningarna rätt
att inskrida mot konsuler, som uppträdt störande
eller ohörsamt, o. s. v.), och då från svensk sida
dessa kraf fasthöllos, förklarade i jan. 1905
norska statsrådet det ändamålslöst att fortsätta
förhandlingarna. 7 febr. s. å. föredrogs därpå frågan
i sammansatt statsråd, hvarvid svenska statsrådet
framhöll, att då den hufvudsakliga grunden till
meningsskiljaktigheten syntes ligga i gällande ordning
för utrikesärendenas handläggning, de ville uttala sig
för önskvärdheten af, att frågan därom åter upptoges
till förhandling. Sedan norska statsrådet förklarat,
att fortsatta förhandlingar i konsulatfrågan syntes
ändamålslösa och att föga utsikter förefunnos till
nya förhandlingar, beslöts att ej vidare fullfölja
de i dec. 1903 inledda konsulatförhandlingarna. I
stortinget uttalade då norske statsministern, att det
unionella tillståndet vore ohållbart och icke kunde
fortfara, utan att sätta det fredliga förhållandet
mellan rikena i fara. Kronprinsen-regenten öfvertog nu
på grund af konungens sjukdom regeringen och uttalade,
efter att ha rådfört sig med ett s. k. hemligt utskott
i riksdagen, 5 april 1905 i sammansatt statsråd,
en maning till rikenas statsråd att åter upptaga
förhandlingar om en ny ordning af alla unionella
angelägenheter på grundvalen af full likställighet
mellan rikena, med särskildt konsulatväsen, men
med bibehållande af gemensamhet i utrikesärendena,
men sedan norska regeringen i afgifvet betänkande
framhållit, att Norge ansåg sig på eget bevåg ha
rätt att genomföra eget konsulatväsen, och först när
detta blifvit genomfördt, det ansågo nya förhandlingar
kunna upptagas, och att vid dessa äfven anordningen
med särskild utrikesstyrelse för hvartdera riket
borde upptagas, förklarades från svensk sida dylika
förutsättningar för förhandlingarna oantagliga.
Unionsbrott i Norge. I Norge hade man under tiden
låtit utarbeta förslag till lag om eget konsulatväsen,
med konsulerna oberoende af utrikesministern, och
lät denna lag 18 och 26 maj antagas af stortingets
afdelningar odelstinget och lagtinget. Konungen,
som återtagit regeringen, vägrade 27 maj i norskt
statsråd i Stockholm att sanktionera lagen, och ehuru
hans rätt till åtminstone suspensivt veto i dylika
frågor var obestridlig, begärde samtliga statsråden
omedelbart afsked. Då konungen härpå svarade att,
då ingen annan regering nu kunde bildas, han icke
biföll deras afskedsansökningar, läto de norska
statsråden 7 juni meddela konungen och stortinget,
att de nedlade sina ämbeten, hvarpå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
