Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 28. Syrten-vikarna - Tidsbestämning / 261-262 (1919) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tacitus - Tacitus consensus - Tacka - Tacke, Ludwig - Tacke, Bruno - Tackel - Tackjärn - Tackjärnsbädd - Tackjärnstionde - Tackjärnsvikt - Tackling

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

äfvensom genom flera åtgärder, särskildt beräknade på
att stärka senatens ställning. Alanerna, som härjande
inföllo i Mindre Asien, tillbakadrefvos med kraft af
den åldrige kejsaren, men denne dukade snart, i april
276, under för fältlifvets mödor eller kejsarmaktens
besvärligheter, såvida han icke — hvilket är sannolikt
— föll för missnöjda krigares mordvapen. Hans broder
Florianus T. blef hans efterträdare, men dödades
redan efter sex månader.
1. J. C. 2. R. Tdh.*

Tacitus consensus. Se Tyst samtycke.

Tacka. 1. Husdjurssk., namn på honan af tamfåret
(Ovis aries). Se Fårskötsel, sp. 201. —
2. Metall., kallas i allmänhet en i någon reguljär
form gjuten metall, som är afsedd till omsmältning
eller vidare bearbetning. Från detta ord härleder
sig benämningen tackjärn, enär detta i allmänhet
förekommer i "tackor" eller "galtar" (se Galt 3).
2. C. A. D.*

Tacke, Ludwig, tysk målare, f. 1823 i
Braunschweig, d. 1899, var i början teatermålare,
studerade oljemåleri i Düsseldorf och München. Han
målade mest arkitekturbilder (Interiör af domen i
Köln, 1851, Koret i Riddagshausens klosterkyrka,
1867, m. fl.). T. är representerad i flera tyska
museer.
(G—g N.)

Tacke, Bruno, tysk landtbrukskemist, f. 26
aug. 1861 i Wissen a. d. Sieg. Efter studier
vid universitetet i Giessen, där han vann filos.
doktorsgrad, och vid landtbrukshögskolan i Berlin
var han assistent 1884—88 vid landtbruksakademiens
i Poppelsdorf växtfysiologiska försöksstation och
1889—91 vid mosskulturstationen i Bremen, hvars
föreståndare han är sedan 1891. Därmed förenades
föreståndarskapet för Preussens Zentralmoorkommission
i Berlin och ledningen af de offentliga åtgärderna
för mossodlingens främjande i Tyskland. T. bär
geheimeregeringsråds titel. Han har utvecklat en
rätt omfattande författarverksamhet på mossodlingens
område, hufvudsakligen genom artiklar i "Protokolle
der zentralmoorkommission", "Landwirtschaftliche
jahrbücher" och "Mitteilungen des vereins zur
förderung der moorkultur im Deutschen reiche".
H. J. Dft.

Spanskt tackel.

Tackel, Takel (holl. takel, eng. tackle), sjöv.,
benämning på vissa grofva taljor på ett fartyg,
hvilka i allmänhet äro uppsatta till väders för att
vid förefallande behof vara i beredskap. Dessa
äro af flera slag. Sidotackel (för-, stor-,
mesan- och stängtackel) äro taljor, som hänga i
s. k. tackelhangare, hvilka äro krängda öfver mast-
och stångtopparna. Stagtackel äro grofva
taljor, som uppsättas mellan masterna för båtars
eller svåra tyngders in- och uttagande. Dessutom
finnas flera slag af s. k. manteltackel,
särdeles praktiska och lätt tillriggade
hissverk. Bland dem märkes spanskt tackel,
som tredubblar kraften samt mycket används vid
lossning och lastning af fartyg; det utgöres af
två enkla block, det ena fast, det andra rörligt
(se fig.). Nocktackel kallas numera "nocktalja"
(se Nock). Pentertackel (ankargina) nyttjas vid
ankarets uppläggande på bogen. — Om uttrycket
"länsa för tackel och tåg" (l. för topp och tackel)
se Länsa 1.
R. N.*

Tackjärn. Se Järn, sp. 384, och Tacka.

Tackjärnsbädd, metall., kallas i masugnar den
plats, där det vid utslagen utrinnande järnet
uppsamlas, vare sig detta sker i särskildt för
hvarje utslag gjorda sandformar eller i ständigt
på samma ställe kvarliggande kokiller af gjutjärn.
C. A. D.*

Tackjärnstionde, en afgift till kronan, lagd på
tackjärnstillverkningen, kan spåras tillbaka ända
till 1485. Under senare hälften af 1600-talet
började tionden bestämmas efter hvarje dygns
blåsning, ett sätt, som blef allmänt påbudet
genom k. förordn. 19 april 1740. Tiondesättning å
nya masugnar och reglering af tionden vid skeende
sammanflyttning af hyttor verkställdes af Kammar- och
Kommerskollegierna gemensamt. Tackjärnstionde
upphörde utom bergslag 1860 och inom sådan 1871,
i sammanhang med bergsprivilegiernas upphörande.

Tackjärnsvikt kallades fordom den vikt, hvarmed
allt tackjärn vägdes. 1 skeppund tackjärnsvikt
delades i 26 lispund à 20 skålp. (1 skålp.
tackjärnsvikt var lika med 1 skålp. bergsvikt) och
motsvarade 195,364 kg. Med ingången af 1863 upphörde
användningen af tackjärnsvikten, liksom de många
andra olika sorters vikter, som förut varit i bruk.
C. A. D.*

Tackling, Tacklage [-lāʃ], Rigg, sjöv., i allmänhet
allt, som på ett fartyg finnes till väders, såsom
master, stänger, rår, spiror, bommar och gafflar jämte
tillhörande tåg, kättingar och block m. m.; egentligen
och riktigare dock endast tågen och blocken. De tåg
(af hampa eller järn), som fästa och stötta master och
rundhult, kallas med ett namn den stående tacklingen
l. riggen (stående godset) till skillnad från den
löpande tacklingen (löpande godset), hvarmed förstås
de tåg, genom hvilkas halande man kan ge rår och segel
olika ställningar, sätta och bärga segel m. m. Att
uppsätta den stående tacklingen kallas att "upptackla"
l. "pårigga" fartyget, att nedtaga densamma "aftackla"
l. "afrigga". Att uppsätta den löpande tacklingen
kallas att "iskära löpande godset".

Bogspröt, master och rundhult: 1. Bogspröt
med eselhufvud, a, klyfvarbom, b, jagarbom, c,
stampdäfvert, d, och viskertar, e. 2. Undermaster
(fockmast, stormast och kryssmast; se Mast)
med märsar, f, och eselhufvud, g. 3. Märsstänger
l. svåra stänger (för-, stor- och kryssmärsstång)
med bramsalning, h, och eselhufvud, i. 4. Bramstänger
(för-, stor- och kryssbramstång). 5. Mesangaffel. 6.
Mesanbom. 7. Apgaffel. 8. Fockgaffel. 9. Underrår
(fock-, stor- och beginerå). 10. Märsrår (för-,
stor- och kryss-). 11. Bramrår (för-, stor- och
kryss-). 12. Öfver- (l. bofven-) bramrår

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>