Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Telegraf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
grundadt på ljusbågemetoden och i anslutning
till Duddells sjungande (talande) ljusbåge. Om en
ljusbåge matas med en likströmskälla, hvars spänning
öfverstiger 200 volt, och en induktans samt ett
motstånd inkopplas mellan generator och ljusbåge,
erhålles en ton, då ljusbågen är ansluten till en
krets bestående af en induktans och en kapacitet;
kapaciteten och induktansen bestämma tonens
höjd. Emellertid kunde man ej erhålla för trådlös
telegrafering tillräckligt höga periodtal med större
energimängd. Poulsen lyckades lösa detta problem
genom att låta bågen brinna i en vätgasatmosfär samt
genom att låta den positiva elektroden utgöras af en
metallcylinder, kyld med rinnande vatten. Duddellska
svängningskretsen utgöres här af antennkretsen,
i det att antennen är förbunden med ljusbågens ena
elektrod och jorden med den andra. För att förhöja
verkningsgraden kan ljusbågen parallellkopplas
med en kondensator. För att åstadkomma säker
släckning af ljusbågen befinner den sig i ett
starkt transversellt magnetfält. Telegrafering
kan här icke ske genom att bryta matningsströmmen,
utan Poulsen låter i stället telegraferingsnyckeln
förbistänga några hvarf af induktansspolen i
antennen, hvarigenom antennsvängningarna äro
afstämda med mottagningsantennen, endast när
nyckeln är nedtryckt. Poulsenstationer byggas
upp till 300 kw. Poulsens ljusbågesystem har
utarbetats till stor fulländning af dess uppfinnare
tillsammans med professor P. O. Pedersen; bl. a. har
den senare konstruerat en afsändningsapparat för
automatisk snabbtelegrafering,, som används vid
stora stationer. Anordningen af en ljusbågestation
framgår af fig. 27. G är en likströmsgenerator om
400 à 500 volt, R ett motstånd och L induktansen,
afsedda att hålla matningsströmmen konstant och
hindra de högfrekventa strömmarna. C1 och C2 äro
blockkondensatorer för att utestänga likströmmen
från antennsystemet. C är kondensatorn för ökning
af verkningsgraden samt L1 en variabel induktans
i antennen.
En annan metod att åstadkomma kontinuerliga
svängningar i antennen är att direkt mata
antennen med en högfrekvensgenerator. En dylik
generator, som lämnar växelström af 100,000
perioder, har konstruerats af svensken ingenjör
E. F. W. Alexandersson. Som emellertid maskinen
icke lämnar mer än omkr. 2 kw. (kilowatt) och
högfrekvensgeneratorer i första hand lämpa sig
för stora stationer, har maskinen i fråga ej fått
användning för trådlös telegrafering. Svårigheten med
högfrekvensgeneratorer ligger i den stora hastighet,
med hvilken maskinen måste rotera för att erhålla
tillräckligt högt periodtal. R. Goldschmidt har
kringgått denna svårighet hos sin reflexgenerator. En
växelströmsmaskin med stator och rotor byggda
på likartadt sätt får i rotorn en växelström af
visst periodtal svarande mot omloppshastigheten,
när statorn matas med likström. Denna växelström i
rotorn inducerar å sin sida nu, på grund af dels sin
rotation, dels sitt växeltal, en ström af frekvensen
2 ν i statorn och denna å sin sida en växelström af
periodtalet 3 ν i rotorn etc. För att de erhållna
högfrekventa strömmarna skola få tillräcklig
styrka, slutas kretsarna genom kondensatorer af
passade så, att man erhåller resonans för de olika
periodtalen. Vill man använda periodtalet 4 ν, har man
alltså två svängningskretsar apterade till rotorn
och två till statorn, den för 4 ν utgöres då af
antennkretsen. För att nedbringa förlusterna i
möjligaste mån äro järndelarna hos såväl stator
som rotor uppbyggda af mycket tunna lameller (0,03
mm.–0,08 mm.). Goldschmidts generator har kommit till
användning för transatlantisk telegrafering mellan
stationerna Eilvese i Tyskland och Tuckerton i Förenta
staterna. I Goldschmidts maskin ökas periodtalet
aritmetiskt. För att erhålla snabbare ökning kan man
använda en icke roterande frekvensomvandlare, hvars
princip angetts af Epstein och som utarbetats för
högfrekvens af Jolly och Villauri samt för trådlös
telegrafering af Arco. En växelströmstransformator
är försedd med en extra lindning, genom hvilken
en så stark likström sändes, att järnet hålles
magnetiskt mättadt. Den halfperiod hos en växelström i
transformatorns primära lindning, hvilken har samma
riktning som likströmmen, åstadkommer då icke någon
nämnvärd ökning i magnetismen i järnet, då däremot
den andra halfperioden minskar det magnetiska
fältet afsevärdt. Det pulserande fält, som så
erhålles, åstadkommer i sekundära lindningen dels en
växelström af samma periodtal som den primära, men
dels äfven en öfverton med dubbla frekvensen. Genom
att hopkoppla två dylika transformatorer så, att deras
sekundära lindningar motverka hvarandra i sekundära
ledningskretsen, upphäfves där grundperioden,
hvaremot öfvertonerna samverka. I sekundära kretsen
får man sålunda en ström af dubbla frekvensen. Denna
anordning arbetar med bättre verkningsgrad vid högre
periodtal än Goldschmidts generator, och ökningen
i periodtal sker geometriskt. Man kan därför
lämpligen använda Goldschmidts generator eller en
direkt högfrekvensgenerator för att åstadkomma ett
måttligt högt periodtal och därefter höja periodtalet
ytterligare med en eller två "icke roterande
frekvenstransformatorer". Växelströmsgeneratorn
måste vara i resonans med de olika kretsarna; dess
periodtal måste därför vara ytterligt konstant. Dylika
högfrekvensmaskiner lämpa sig därför bäst för mycket
stora stationer, som alltid arbeta med långa och
bestämda våglängder.
Marconis första antenn bestod af en vertikalt
upphängd, upptill isolerad ledningstråd. För
att kunna telegrafera på längre afstånd blef det
nödvändigt att göra antennen allt högre. Som man
emellertid var begränsad härvidlag, ökade man
i stället antennens kapacitet genom att anbringa
ett luftnät bestående af flera horisontella trådar,
hvilket förenas med stationen genom en eller vanligen
flera vertikala trådar. De horisontella trådarna
verka som ena belägget till en kondensator, hvars
andra belägg utgöres af jorden. För att förbättra
ledningsförmågan hos jorden brukar man strax under
jordytan nedlägga ett nät af metalltrådar. Hos fartyg
används järnskrofvet som jord. Hos flyttbara stationer
och i öfrigt, när man ej under alla förhållanden kan
påräkna god jordledning, ersättes jorden med ett nät
af trådar utspända öfver jordytan och isoleradt från
densamma. Ett dylikt balansnät l. motvikt åstadkommer
en större konstanthet hos antennens våglängd, än då
jorden direkt används. Alltefter förhållandena har
luftnätet fått olika form. (Marconis ursprungliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
