Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Temperatur - Temperaturfält - Temperaturfördelning - Temperaturgradient - Temperaturgrottor - Temperaturinversion - Temperatursinnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
afhjälpa saken förstämdes då giss och i allmänhet
de kromatiskt höjda tonerna, men följden blef den,
att man endast på de hvita tangenterna ännu kunde
spela rent, men i aflägsnare tonarter och på de
svarta tangenterna hopade sig orenheterna så svårt,
att de kallades "vargar". Detta system benämndes
den oliksväfvande temperaturen och modifierades
olika af Kepler, Euler, Kirnberger m. fl. Det blef
med tonrikedomens ständiga växande slutligen så
outhärdligt, att man småningom bestämde sig för
den 1691 af A. Werckmeister principiellt uppställda
liksväfvande temperaturen, som indelar oktaven i 12
matematiskt lika delar och fördelar förstämningen
jämnt på alla intervall, så att intet enda (utom
oktaven) blir rent, men ej heller något olidligt
orent (tersen är för hög, kvinten obetydligt för
låg). Behofvet af denna reform vardt trängande såväl
genom instrumentalmusikens växande betydelse som ock
på grund af sträfvan efter dristigare harmonik och
modulation. Den liksväfvande temperaturen tillämpades
först på klaver, och redan Seb. Bach tog den i anspråk
för sitt verk "Das wohltemperirte klavier" (se Bach,
sp. 595). Längre dröjde man med orgeln, där de enklare
tonarterna voro förhärskande och man således ännu en
tid kunde nöja sig med det gamla "medeltonsystemet",
hvilket ock inom sin sfär är vida renare än
den liksväfvande temperaturen. Den senare var i
Tyskland ännu på Mozarts tid ej allmänt tillämpad
på orglar, i Frankrike ej förr än efter 1835 och i
England först efter 1854. — Ehuru den liksväfvande
temperaturen numera är allmänt vedertagen, ha dock
röster nu liksom förr höjts med fordran på större
akustisk renhet och försök att inom oktaven utvidga
tangentserien öfver tolftalet. Närmast uppstod
tanken att upphäfva de enharmoniska förväxlingarna
(af ciss med dess, diss med ess o. s. v.) genom
att fördubbla de svarta tangenterna och inskjuta
särskilda tangenter för eiss och hiss, hvarigenom fås
19 toner. Också har 19-ton-systemet oftast uppdykt;
det omtalas redan af Prætorius (1614) och i nyare
tid af svensken P. S. Munck af Rosenschöld (1847)
samt tysken F. W. Opelt (1852). Munck af Rosenschöld
(f. 1804, d. 1860 som adjunkt vid Lunds universitet)
skref om sitt "tempererade enharmoniska tonsystem"
i Vet. akad:s handlingar och lät därefter förfärdiga
ett harmonium (nu i Musikhistoriska museet). Helmholtz
(se denne) anmärkte mot alla 19-ton-teorier, att de
iakttaga endast det pytagoreiska kommat, men icke
det syntoniska, i det de icke skilja mellan ters-
och kvint-toner (e är icke samma ton såsom kvint till
a och såsom ters till c; jfr Komma 2). Själf föreslog
Helmholtz ett system på 34 toner, hvarigenom terserna,
den liksväfvande temperaturens akilleshäl, skulle bli
rena. Ännu renare är det af Bosanquet byggda harmonium
med 53 toner i oktaven; andra ha föreslagit 22, 48, ja
ända till 74 toner. Alla dessa försök ha emellertid
hittills strandat på sin praktiska obrukbarhet,
genom det oerhördt försvårade spelsätt de skulle
medföra. Lättast borde däremot en förbättring kunna
göras i orgeln, om man, utan att rubba klaviaturen,
använde vissa registerdrag, hvilka nu ofta framkalla
alldeles onödiga nyanser i klangfärg, till att i
stället framtrolla olika stämningar. Ett registerdrag
kunde t. ex. återställa
den gamla medeltonstämningen, i hvilken man kunde
spela så godt som rent i c, g, d, a, f och b dur,
a, d och g moll; ett annat kunde framkalla en
annan tonartkomplex o. s. v. Äfven om detta vore
otillräckligt för den moderna musiken, som rör sig
med snabba modulationer genom alla möjliga tonarter,
så skulle dock den äldre musiken därigenom kunna
åter höras i sin härliga ursprungliga och afsedda
renhet. — Litt.: Werckmeister, "Musikalische
temperatur" (1691), Helmholtz, "Die lehre von den
tonempfindungen" (1862, flera uppl.; 19:e bilagan),
och Eitz, "Das mathematisch-reine tonsystem" (1891).
1. S. A—s. 2. A. L.*
Temperaturfält, fys. Se Fält.
Temperaturfördelning, meteor., fys., betecknar
en sammanställning af lufttemperaturen på olika
orter inom ett större område (ett land eller en
världsdel eller hela jorden) vid en gifven tid eller,
vanligare, i medeltal för månad, årstid eller år. En
sammanställning af normaltemperaturens (se Normal 3
b) fördelning öfver jordytan eller öfver någon större
del däraf sker lämpligast på en geografisk karta, på
hvilken uppdragas isotermer l. linjer, som sammanbinda
orter med en och samma medeltemperatur. — Man talar
ock om temperaturfördelningen i en värmeledare,
t. ex. en prismatisk metallstång, hvars båda ändar
hållas vid olika, men konstanta temperaturer, och
menar då den lag, enligt hvilken temperaturen af-
eller tilltar från stångens ena ända till den andra,
likaså om temperaturfördelningen i olika vertikala
luftlager, på olika djup under jordytan o. s. v.
R. R.*
Temperaturgradient, meteor. Se Gradient.
Temperaturgrottor, meteor., geol., kallas grottor,
hvilkas temperatur håller sig konstant, vanligen några
grader öfver ställets medeltemperatur. I grannskapet
af Montpellier finnes en sådan temperaturgrotta,
som är mer än 4° varmare än omgifningen.
R. R.*
Temperaturinversion, meteor. Se Lufttemperatur,
sp. 1318.
Temperatursinnet, psyk., det sinne, med hvilket vi
uppfatta temperaturen. Temperaturförnimmelserna
ha de två olika kvaliteterna varmt och kallt,
hvardera med olika grader af styrka (ljumt, varmt,
hett; kyligt, kallt och iskallt). Detta sinnes
organ äro förlagda till huden på kroppens olika
delar. För hvardera af de båda kvaliteterna finnas
olika sinnesorgan (nervändar), belägna på skilda
punkter af huden. Köldpunkterna ligga tätare, i
genomsnitt 13 på en kvcm., värmepunkterna glesare,
omkr. 2 på hvarje kvcm. Fördelningen är dock olika
för de olika kroppsdelarna, hvarför ock dessa äro
i olika grad känsliga för temperaturintryck. Så äro
ögonlocken, kinderna och tinningarna mycket känsliga
härför, under det att händerna, särskildt deras inre
sidor, äro jämförelsevis okänsliga. Köldpunkterna
och i viss mån äfven värmepunkterna svara med sina
specifika sinnesförnimmelser äfven på andra retmedel
än temperaturintrycken. Såväl mekaniskt tryck
som elektrisk retning på en köldpunkt framkallar
köldförnimmelse. Ja, äfven temperaturintryck af
omkr. +45° C. och därutöfver framkalla köldförnimmelse
(s. k. paradox köldsensation). Om retning med öfver
+45° C. träffar en hudyta, inom hvilken såväl värme-
som köldpunkter finnas, framkallas förnimmelsen
"hett", som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
