Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tempus clausum - Tempus edax rerum - Tempusföljd - Tempus perfectum - Temrjuk - Temuco - Temudjin - Temulin - Temurtunor - Ten - Ten. - Tenacitet - Tenakel - Tenala - Tenalj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inga stora bröllopskalas hållas. Hvad
den s. k. fastan angår, tillåter svenska
kyrkolagen att, om någon under den tiden
"för särdeles skäl och orsaker" vill gifta
sig, sådant icke bör vägras, "allenast det
sker i stillhet och utan allt brudebång".
J. P.
Tempus edax rerum, "tiden, som förstör allt",
citat från Ovidius’ "Metamorphoses", XV, 234.
Tempusföljd (lat. consecutio temporum), gramm.,
det förhållande inom de flesta språks syntax,
att i en sats, som på ett eller annat sätt logiskt
eller grammatiskt står i beroende af en annan sats,
verbet med afseende på tempus rättar sig efter verbet
i denna. Om två händelser med afseende på den tid,
då de försiggå, ställas i visst förhållande till
hvarandra, nyttjas helt naturligt i de sålunda
med afseende på tid af hvarandra logiskt — men ej
nödvändigt grammatiskt — beroende satserna sådana
tempora, som beteckna relativ tid (se Tempus). Så
t. ex. uttryckes en med en händelse i förfluten tid
samtidig handling med imperfekt, t. ex. jag kom nyss
hem; då gick han ut. Blir nu den ena af dessa satser
på den vanliga vägen bisats under formen jag kom
hem, då han gick ut, så är det helt naturligt, att
tempusförhållandet blir detsamma. Och då säges tempus
i bisatsen rätta sig efter hufvudsatsens tempus inom
de olika möjligheterna för relativ tid. Grammatisk
tempusföljd förekommer sålunda egentligen i bisatser
och har till utgångspunkt den i hufvudsatsen på den
naturliga tidsföljden beroende tempusordningen. Så är
nu i allmänhet förhållandet i de moderna språken. Och
när t. ex. i ty. tempora af konjunktiven användas i
vissa bisatser, så har därvid en förskjutning i den
ursprungliga konjunktivens (optativens) betydelse
inträdt af samma art som i lat. I detta språk har
i och med den starka utbildningen af grammatisk
underordning och konjunktivens användning i en stor
del af de underordnade satserna utbildats särdeles
fasta regler för den s. k. consecutio temporum,
som där sålunda betecknar det sätt, hvarpå den
konjunktiva bisatsens verbum finitum till tempus
rättar sig efter hufvudsatsens, understundom i strid
med det naturliga tidsförhållande, i hvilket de båda
satsernas handlingar stå till hvarandra. Konjunktiven
var med afseende på tempusbetydelse futural och
som modus subjektiv. Så tjänstgör ock konjunktiven
i hufvudsatser (oafsedt några förskjutningar). På
grund af denna senare egenskap fann konjunktiven
en lämplig användning i de satser, som till följd
af sin subjektiva karaktär voro särskildt egnade att
bli grammatiska bisatser. När då emellertid äfven ett
beroende i afseende på tid inträdde, blef följden den,
att den latinska konjunktivens tempora i st. f. att
egentligen endast beteckna olika aktionsarter (se
under Tempus) äfven kommo att uttrycka relativ tid,
d. v. s. beteckna antingen samtidighet med eller
föregående eller tillkommande tid i förhållande till
en annan (i den styrande satsen utsagd) tid. Så
utbildades de bekanta reglerna för tempusföljden
i lat., hvilka i sin största allmänhet lyda:
samtidighet med eller föregående eller tillkommande
tid i förhållande till en styrande sats med presens
(eller futurum) uttryckes resp. med presens, perfekt
eller futurum konjunktiv (alltefter ställningen en
form på -urus sim eller pres. konj.) och samtidighet med eller
föregående eller tillkommande tid i förhållande
till en sats med preteritalt tempus (imperfekt,
historiskt perfekt, pluskvamperfekt) uttryckes
resp med imperfekt, pluskvamperfekt eller futurum
konjunktiv (i detta fall antingen form på -urus essem
eller imperf. konj.). De undantag från dessa regler,
som bruka statueras, bero antingen på, att känslan af
beroende de ifrågavarande satserna emellan af bestämda
skäl är mindre stark, så att det i hufvudsatser
naturliga tidsförhållandet gör sig gällande, eller
därpå, att vidare förskjutningar i kategoriernas
funktion inträdde.
K. F. J.
Tempus perfectum och Tempus imperfectum,
mus. Se Mensuralmusik.
Temrjuk, rysk krets- och hamnstad i prov. Kuban,
Kaukasien, vid Azovska sjön (Svarta hafvet),
ö. om dess mynningssund Jenikale (Kertj), på norra
stranden af halfön Taman, vid den kanal, som förenar
Achtanisovskij-sjön med T.-viken. Omkr. 10,000 inv.
(H. W—k.)
Temuco [-o’kå], hufvudstad i chilenska prov. Cautin,
vid floden Cautin (Rio Imperial), 70 km. ofvan
dess mynning i Stilla hafvet, och vid järnvägen
Valdivia—Concepción. 27,120 inv. (1915).
H. W—k.
Temudjin. Se Djingis-kan.
Temulin, kem. toxik., en giftig alkaloid
(pyridinderivat), C7 H12 N2O, som bildas af en i
dårrepe, Lolium temulentum L., växande svamp och
som är orsak till dårrepets giftverkningar. Se Lolium.
C. G. S.
Temurtunor, insjö. Se Issyk-kul.
Ten, pseudonym. Se Salchow, K. E. J. U.
Ten., mus., förk. för tenor och tenuto.
Tenacitet (lat. tenacitas), fys., absolut hållfasthet
l. hållfasthet mot sträckning. Se Hållfasthet.
Tenakel (lat. tenaculum, af tenere,
hålla). 1. Boktr., manuskripthållare, en
träribba, på hvilken manuskriptet (medelst
en träklyka, "divisorn") fasthålles under
sättningen. Tenakeln utlöper nedtill i en klots
med en järnspets, som fastsättes i kasten. (Se
illustrationssid. 3 till art. Boktryckarkonst.) —
2. Kir., en skaftad, böjd nål, med hvilken man
vid operationer fattade afskurna, blödande
kärl för att underbinda dem, isolerade från
omgifvande väfnad. Instrumentet är nu ur bruk och
ersättes af artärpincetten och Péans klämmare.
2. J. E. J—n.*
Tenala (fi. Tenhola), socken vid kusten i Nylands
län, Finland, Raseborgs domsaga och härad, utgör
ett imperiellt pastorat af 2:a kl., Åbo ärkestift,
Raseborgs kontrakt; nämnes som egen församling redan
1329. Kyrkan är uppförd 1329, restaurerad 1812. Areal
319 kvkm. 4,627 inv. (1916), svensktalande.
A. G. F.
Tenalj (fr. tenaille, eg. tång), befästningsk.,
kallas i bastionssystemet det i hufvudgrafven midt
framför kurtinen liggande låga utanverk, hvars
ändamål är att skydda den midt på kurtinen belägna
fästningsporten, att hindra bräschskjutning vid foten
af kurtin och flanker, att täcka trupper, som samla
sig till utfall, då fienden öfvergår grafven, och
att vid våta grafvar skydda farkoster. Tenaljen är
sammansatt af 2 faser, som gå i bastionsfasernas
förlängning, men äro skilda från dessa genom
utfallsöppningar, och en kurtin, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
