- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 28. Syrten-vikarna - Tidsbestämning /
1121-1122

(1919) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Thode, Henry - Thodene - Thogra - Thokkabot - Tholander, Per Vilhelm - Tholander, Karl August - Tholander, Henrik Evald - Tholen - Tholijn - Tholobat - Tholos - Tholuck, Friedrich August Gottreu

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

(1891), Hans Thoma und seine kunst (1892
och senare flera olika uppl.), flera monografier i
Knackfuss’ samling, de omfattande verken Michelangelo
und das ende der renaissance
(2 dlr, 1902—03)
och Michelangelo, kritische untersuchungen (3
dlr, 1908—12), Franz Liszt (1911). Fr. o. m. 1894
utgaf T. jämte Tschudi tidskr. "Repetitorium für
kunstwissenschaft".
G—g N.

Thodhene. Se Storeberg och Tådene.

Thogra. Se Tugra.

Thokkabot (enligt Schlyter af fnsv. þokki, skymf,
och bot, böter), inom det äldsta skandinaviska
rättssystemet de böter, hvilka i vissa fall erlades
som upprättelse vid tillfogad hederskränkning. I
Sverige fick denna bot en speciell användning. Enligt
Östgötalagen egde konungen att vid dråp eller
sårande af en konungens "man" uppbära "þokkabot",
och samma rätt tillerkändes hertigen, biskopen
och den, som på egen bekostnad utrustade ett helt
ledungsskepp. Den senare bestämmelsen ger vid handen,
att det är krigsväsendets intressen, som man här
velat särskildt tillgodose. Þokkabotsprivilegiet
tillerkändes bl. a. dem, hvilka fullgjorde samma
krigstjänstprestation, som eljest tillkom ett
helt skeppslag. Utvecklingen inom den gamla
ledungsorganisationen har sålunda gått i samma
riktning som inom den senare krigsorganisationen
på rusttjänstens grundval. Särskilda förmåner och
rättigheter ha medgetts dem, som åtagit sig att
uppbära en kvalificerad krigstjänstskyldighet (jfr
Frälse). — Se Tunberg i "Hist. tidskr." 1907.
S. T—g.

Tholander, Per Vilhelm, litteratur- och fornforskare,
f. 6 april 1770 i Hvetlanda, Småland, d. 15 nov. 1815,
vardt student i Lund 1791 och i Uppsala 1792, företog
en studieresa till Danmark, Tyskland och Frankrike
samt blef 1801 vikarierande och 1866 ord. skolmästare
vid Ulriksdal. T. var hufvudsakligen samlare på
det historiska området samt bibliograf. Bland hans
tryckta arbeten märkas uppsatser i "Iduna" (han var
medlem af Götiska förbundet sedan dettas stiftelse),
i "Journal för litteraturen och theatern" (1811, en
bibliografi öfver Sveriges periodiska litteratur),
Musæum typographicum sohmianum (1812 och 1815),
recensioner i "Svensk literaturtidning" m. m. 1814
kallades han till redaktör af de uppgifter, som
från stiften inkommit till uppfostringskommittén,
och utförde detta arbete med mycken noggrannhet i
tabellarisk form.
—rn.*

Tholander, Karl August, målare, f. 16 juli 1835
i Kristianstad, d. 19 okt. 1910, var i sin ungdom
sergeant vid Skånska husarerna och 1848—50 elev vid
konstakademierna i Stockholm och Köpenhamn. T. var
sedan bosatt i Göteborg, Düsseldorf, Åbo och Moskva,
där han i 32 år var lärare i teckning och målning
vid Tyska kvinnliga gymnasiet. Från 1899 var han
bosatt i sin födelsestad. T. var hufvudsakligen
porträttecknare. Han uppträdde äfven som
poet (Hvitsippan, evangeliska betraktelser,
1856) och författare till tidningsuppsatser.
G—g N.

Tholander, Henrik Evald, metallurg, f. 8 mars 1847 i
Stockholm, d. där 28 febr. 1910, blef efter studier
vid Uppsala universitet (sedan 1864) och Stockholms
bergsskola 1875 filos. doktor. Han tjänstgjorde
därefter som hyttingenjör vid
Avesta 1873—76, vid Domnarfvet 1877—79, som förvaltare
vid Forsbacka 1879—84 samt som öfveringenjör vid
Avesta 1884—92. Han var ingenjör vid Järnkontoret
1892—1904, då han afgick i följd af sjuklighet. Han
var äfven led. af redaktionskommittén för "Jernkont:s
annaler" 1892—1906. T. var synnerligen framstående
inom sitt fack, där hans grundliga teoretiska
och praktiska kunskaper kommo såväl de verk, där
han hade fast anställning, som sedan han blifvit
Järnkontorets ingenjör, hela svenska järnhandteringen
till godo. För masugnar konstruerade han ett sedan
mycket användt slutet uppsättningsmål och lämnade
f. ö. ritningar till många metallurgiska anordningar
och anläggningar. Jämte sin vidlyftiga praktiska
verksamhet egnade han sig äfven åt vetenskaplig
forskning och publicerade i "Jernkontorets annaler"
bl. a. Om kväfve hos götjern och derpå grundad
jemförelse mellan Bessemer- och Martinjern
(1885),
Om beskickningars fördelning på masugnar och om ett
slutet uppsättningsmål
(1891), Om framställning af
tackjern af låg fosforhalt
(s. å.) och Smältförsök
med Gellivare A-malm och koncentrat
(1900).
T. B—l.

Tholen [tål-], ö i nederländska prov. Zeeland, mellan
Ooster Schelde och den sydvästligaste Maasarmen, 17
km. lång, 11 km. bred, 123 kvkm. På östkusten staden
T. med omkr. 3,000 inv.

Tholijn. Se Stiernblad 1, sp. 1339.

Thoiobat (grek. tholos, se d. o., och bathos, djup),
bygnk., den cylindriska eller polygona underbyggnaden
till ett kupolhvalf. Jfr Hvalf, sp. 1391.
C. G—m.

Tholos, grek. (lat. tholus), kupol; en rund,
af en kupol täckt byggnad i allmänhet; särskildt
berömd var Polykleitos’ ännu bibehållna tholos i
Epidauros (se d. o.) för okändt ändamål. Äfven på
den s. k. Marmaraterrassen i Delfi finnes kvar
en tholos. I arkeologien kallar man så äfven
de s. k. skattkamrarna (se Thesauros),
grafvar i Tarquinii och Volci, källhuset vid
Tusculum och Sardiniens nuragher — med takformer,
som närmast likna en spetsig kupol eller en
bikupa af sten. De stenar, som bilda hvälfningen,
fasthållas likväl ej, såsom i det äkta hvalfvet, i
sitt läge genom spänningen mot hvarandra, utan genom
"öfverkragning", i det att hvarje öfre skift skjuter
något ut öfver det nedre, hvarefter en stenplatta
täcker den slutliga taköppningen. Det är naturligt,
att denna konstruktionsform är användbar endast
med starka vederlag och i rum af jämförelsevis små
dimensioner. Många af dessa byggnader äro därför
till större eller mindre del underjordiska. —
Tholos kallades någon gång en byggnad i Aten,
där prytanerna sammanträdde. Om denna är densamma
som prytaneion (se d. o.), må lämnas därhän.
(J. C.)

Tholuck [tå’lokk], Friedrich August Gottreu, tysk
protestantisk teolog, f. 30 mars 1799 i Breslau, d. 10
juni 1877 i Halle, studerade först i sin födelsestad,
därefter i Berlin, dit han urspr. dragits af sitt
intresse för orientaliska studier. Alltifrån
sin första ungdom var T. starkt upptagen af de
religiösa spörsmålen och utöfvade redan under denna
tid bestämmande, etiskt och religiöst inflytande på
sin omgifning. För honom själf var den emellertid en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:15 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfch/0591.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free