- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex /
3-4

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ural-altaiska språk - Uralbergen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

turko-tatariska och mongoliska språken, äfven
om denna fråga ännu icke blifvit tillräckligt
utredd. Sammanhanget mellan de uraliska och
altaiska språken är emellertid ännu osäkert;
många och påfallande likheter finnas väl i deras
byggnad, men man vet icke, om dessa likheter bero
på genealogisk eller blott psykologisk släktskap,
och man kan icke på allvar gripa sig an med denna
fråga, innan de altaiska språkens historia blifvit
noggrannare undersökt; om sedan också japanskan
kan föras hit, står ännu alldeles i vida fältet.
— Den förste, som framlade tanken på de ural-altaiska
språkens samhörighet, var Ph. J. v. Strahlenberg
(1730); han kallade hithörande folk de "tatariska
folken". R. Rask inbegrep under sin "skytiska"
språkklass de ural-altaiska, dravidiska, kaukasiska,
baskiska och många andra språk i både Gamla och Nya
världen. Max Müller sammanförde de ural-altaiska,
dravidiska och nordasiatiska språken m. fl. till
en "turansk" språkfamilj (1854; se Turanska
språk
). Japanskans samhörighet med de ural-altaiska
språken har förfäktats af Léon de Rosny (1856),
W. Schott (1858), H. Winkler m. fl., sumeriskans af
J. Oppert (1857), Fr. Lenormant (1874), Fr. Hommel
(1884) m. fl. Den äldre litteraturen om den
ural-altaiska eller, såsom man efter dess förmodade
urhem förr ofta sade, altaiska språkfamiljen har
numera endast historiskt intresse; de förnämste
forskarna på området voro W. Schott, M. A. Castrén
och A. Boller. I senare tid har särskildt H. Winkler
flitigt sysslat med denna fråga ("Ural-altaische
völker und sprachen", 1884; "Das uralaltaische
und seine gruppen", 1885; "Der uralaltaische
sprachstamm, das finnische und das japanische",
1909 m. m.). En öfversikt öfver forskningen lämnar
O. Donner i "Finnisch-ugrische forschungen", I, 1901.
K. B. W.

Uralbergen (ry. Urálskij chrebet) kallas den långa
höjdsträckning, som markerar gränsen mellan Europa
och Asien från Karahafvet i n. till trakten mellan
Kaspiska hafvet och Aralsjön i s. på en sträcka
af 21° 35’ (omkr. 2,420 km. i rät linje). Som
bergskedja är den af hercynisk (ungpaleozoisk)
ålder, af asymmetrisk struktur samt öfverveckad
mot v. Veckningszonen eger ansenlig bredd, är i
v. på långa sträckor täckt af yngre sedimentära
aflagringar och i ö. afskuren af en rad parallella
längdförkastningar och grafsänkor, som dels blotta
det äldre kristalliniska underlaget, dels låta
yngre aflagringar kvarstå i grafsänkor. Äfven äldre
(algonkiska) strukturelement ingå i denna zon och
förorsaka delvis de många afvikelserna från den
nord-sydliga strykningen mot n. ö. och n. v.; delvis
bidraga de till att bilda subparallella kedjor eller
"kulisser" (parma enl. lokalbenämningen). Postuma
rörelser inom berggrunden, lokalt uppnående
betydande intensitet, kunna spåras både i n. och
i s. Bergskedjans höga ålder gör, att den i sin
mellersta del, genom vittring och afspolning, till
hög grad utjämnats och företer lugna, långsluttande
former, samt genom floderosion och utbildning af
längddalar sönderdelats i mer eller mindre isolerade
flacka parallellkedjor. En vid tertiärtiden i norr
begynnande vertikal höjning, som från 61° norrut
tilltar i betydelse och som i trakter af kvartär
isbetäckning (fr. 64° norrut) äfven fortgår under
nuvarande tid,
har låtit topografien i norr i samband med förstärkt
floderosion delvis antaga alpin karaktär; i söder
har den jämförelsevis nyligen skedda sänkningen
af Kaspiska hafvets yta bidragit till ökning af de
mot s. afflytande flodernas lutningsförhållanden,
hvilket här äfven bidragit till att skapa en mera
utpräglad topografi i samband med den förstärkta
erosionen; en följd häraf är, att i söder de västerut
afrinnande floderna alltmera inkräkta på östra
sluttningens afrinningsområde. Man indelar vanligen
U. i tre delar: norra, mellersta och södra U. Norra U.
höjer sig ganska omotiveradt under 68° 30’
ur en omgifvande småkullig och sjörik tundra som tre
bergshöjder med 450 till 630 m. höjd ö. h. och med
väst—nordvästlig hufvudriktning. Den andra af dessa
kullar är af tundrans nomader (samojeder och ostjaker)
vida känd som helgedom och rik på gudabeläten och
offergåfvor å de förklyftade sluttningarna. Den
postuma väst—nordvästliga riktningen gör sig gällande
ända till tvärdalarna s. om massiven Gnetju (1,287
m.) och Saur-keu (1,238 m.). Söderut afsmalna
U. omedelbart, uppvisa typiska längddalar, för
att under 67° åter tilltaga i bredd genom äldre i
ö. tillstötande element: Obdorskbergen. Tack vare
istidens påverkning uppvisa dessa en någorlunda
alpin prägel, många toppar öfverstigande 1,000 m.,
snötäckta året om, och passhöjder omkr. 200 m. Denna
prägel bibehålles till polcirkeln, hvarefter föga
differentierade, svagt kuperade och med skog klädda
parallellkedjor bli rådande. Bågformen framträder
tydligare, konvex mot v. till 66°. Därefter vidtar
åter i syd—sydvästlig riktning den minst bekanta
delen af norra U. Under 65°, hvarifrån kunskapen om
U. åter successivt tilltar, vinna parallellkedjorna
i betydelse och antal, anta karaktären af kulisser
("parma") och flankera hufvudkedjan långt ut
både åt v. och ö. De äro i motsats till den
senare oftast uppbyggda af lagrade bergarter och
uppvisa U:s största absoluta höjder: Sablja (1,566
m.) längst i v. under 64° 50’ och Tölpos-is (1,688
m.) närmare hufvudkedjan under 63° 55’. Barrskogen
kläder bergssidorna och de smala dalarna, i den mån
afrinningen ej stagnerar; topparna och de vidsträckta
platåbergen, som vidtaga s. om Tölpos-is, äro
skogfria. Från 64° till 61° äro både hufvudkedjan
och parallellkedjorna så pass sönderdelade i,
från hvarandra genom breda skogbeväxta dalar
isolerade platåberg, att det är vanskligt att tala
om en hufvudkedja. Dräneringssystemet är också här
kompliceradt. Många erosionsterrasser på olika höjd
och af gammalt datum kanta platåbergens sidor. Norra
U. sakna bofast befolkning; n. om polcirkeln i
vildrenens hemvist genomströfvas de öde dalarna
sommartiden af ostjaker med deras talrika renhjordar;
de ha mot Norra ishafvet undanträngt samojederna,
som gett bergen och floderna deras namn, medan
ostjakerna själfva knappt hunnit orientera sig i
dessa trakter. I sin tur undanträngas de mot n. och
s. af de företagsamme, i renafvel jämförelsevis
nyligen introducerade syrjänerna. Vogulerna, som,
förr ett mäktigt jägarfolk, genomströfvat U:s dalar
från 64° till 60°, äro nu reducerade till ett fåtal
denationaliserade individer, som koncentrerats i
några bysamhällen på östra sluttningen, dels för sig,
dels som tjänande klass hos ryska gammaltroende vid
öfre Sosva och Sygwa. Öfver dessa

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Sep 30 02:38:12 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfck/0018.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free