- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex /
41-42

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Urkrafter - Urkristendom - Urkund - Urladdare

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

dynamiska teorien, enligt hvilken alla fenomen ha sin
orsak i rörelser hos kropparna och deras smådelar
samt i det hela världsrymden fyllande hypotetiska
ämnet etern (se d. o.). Denna teori har i sin ordning
gett upphof till den storartade teorien om de fysiska
krafternas enhet. De olika fysiska fenomenen äro
enligt denna teori endast olika rörelseformer i
materien och etern. Rörelse kan förvandlas till
värme, värme kan alstra ljus och elektricitet,
och den sistnämnda kraften frambringar magnetism,
rörelse, ljus och värme.
A. Bi—n.*

Urkristendom är en vedertagen beteckning för det skede inom
kristendomen, som följer på afslutningen af Jesu
historiska lif och verk och föregår den kristna
religionsbildningens begynnande konsolidering
till den rättsligt och dogmatiskt organiserade
katolska kyrkan. Urkristendomens tid infaller
mellan tidpunkten för Jesu bortgång omkr. 30 och
tiden omkr. 130—150. Man brukar inom urkristendomen
skilja mellan två perioder: den apostoliska tiden
och den efterapostoliska (bättre: den äldsta
efterapostoliska) tiden. Skiljegränsen infaller
omkr. 70. Vid denna tidpunkt voro i stort sedt de
ledande apostoliska personerna, hvilka stått Jesus
personligen nära, äfvensom Paulus, döda; då började
den andra generationens tid, apostlalärjungarnas
tid. Denna tidpunkt sammanfaller ock med den,
då genom Jerusalems förstöring och den judiska
nationens upplösning den äldsta kristendomens yttre
ställning väsentligen förändrades, i det att dess
tyngdpunkt måste förläggas utom Palestinas område,
hvarigenom den ock mer och mer ställdes under
hellenistiskt kulturinflytande. Källorna för vår
kunskap om urkristendomen äro först och främst
de nytestamentliga skrifterna, hvilka i stort sedt
uppkommit under senare hälften af 1:a årh. Från förra
hälften af 2:a årh. ha vi de s. k. "apostoliske
fädernas" skrifter (se Apostoliska fäder), främst
Ignatius’ bref och Hermas’ "Herde" (se Hermas
2
). Viktiga äro ock De tolf apostlarnas lära (se
Didache ton dodeka apostolon), de äldsta apokryfiska
evangelierna (se Evangelier), och apostlaakterna
(se <sp>Acta apostolorum). Slutligen är att nämna
de äldste apologeternas skrifter (se Apologi)
samt en del på äldre källor hvilande notiser hos
Eusebius, i hans kyrkohistoria, och hos Epiphanius,
Hippolytus och andra kyrkofäder, särskildt i fråga
om urkristendomens sektväsen. — Inom den urkristna
fromheten har man först och främst att skilja mellan
den judekristna riktningen och den hellenistiskt
kristna riktningen. Den förra häfdade den mosaiska
lagens förbindande kraft, i den mån denna ännu gick
att upprätthålla. Den senare häfdade kristendomens
frihet från den yttre lagen och satte i dess ställe
Andens lag och de ordningar, som naturligt växte
upp på den frigjorda kristendomens grund. Striden
mellan de båda riktningarna har satt spår efter sig i
Apostlagärningarna och i vissa af Paulus’ bref. Genom
starkare uppblandning med hellenistisk-orientaliska
föreställningar uppstod redan i detta tidehvarf å ena
sidan den judekristna gnosticismen och å den andra
den hednakristna gnosticismen, hvilken i det följande
tidsskedet blef af så stor betydelse för den kristna
kyrkan. F. ö. kännetecknas urkristendomen
af stor organisatorisk frihet (före hierarkiens
uppkomst), vidt utrymme åt den pneumatiska
begåfningen (före den nytestamentliga kanons
uppkomst), stor frihet i fråga om de religiösa
föreställningarna (före dogmats uppkomst) och
utmärkes slutligen af stark eskatologisk spänning
(före tillbakaträdandet af tanken om Herrens
snara ankomst). — Se utom de vanliga arbetena i
nytestamentlig isagogik och teologi, i dogmhistoria
och kyrkohistoria särskildt K. Weizsäcker, "Das
apostolische zeitalter der christlichen kirche"
(3:e uppl. 1902), O. Pfleiderer, "Das urchristentum"
(2:a uppl. s. å.), J. Weiss, "Das urchristentum"
(1917), H. Achelis, "Das christentum in den ersten
drei jahrhunderten" (1912), E. Linderholm, "Om den
kristna statskyrkans uppkomst" (1914), A. Harnack,
"Die mission und ausbreitung des christentums in den
ersten drei jahrhunderten" (3:e uppl. 1915), Gillis
P:son Wetter, "Det romerska världsväldets religioner
vid början af vår tideräkning" (1918).
J. L—m.

Urkund (ty. urkunde), eg. en af myndighet eller
enskild person till kännedom (ty. zu urkund) eller
bestyrkande af en sak utfärdad skrift, t. ex. kungligt
bref, fördrag, domstolsutslag, grundläggande handling
för ett bolag eller inrättning ("stiftelseurkund"),
kontrakt, gåfvobref, testamente; i allmänhet
källskrift. Ofta definieras ordet, ehuru alltför
snäft, som en kortfattad handling skrifven på ett
enda blad (af pergament eller papper), en definition,
som i viss mån kan godtagas i fråga om medeltida
urkunder. — Urkundslära, detsamma som diplomatik
(se d. o.). — Urkundssamling. Se Diplomatarium.

illustration placeholder
Fig. 1. T. v. vanliga urladdaren, t. h. Henleys

urladdare.

Urladdare, Elektrisk urladdning, fys. Om två
elektriska ledare med olika potential sättas
i ledande förbindelse med hvarandra, strömmar
elektriciteten från ledaren med högre till den med
lägre potential. Om potentialskillnaden är stor,
kan denna öfvergång ske direkt genom luften eller
något annat isolerande ämne. Sker urladdningen genom
luften, åtföljes fenomenet af ett ljusfenomen,
som kallas urladdningsgnista l. elektrisk gnista
(se d. o.). Apparater, medelst hvilka man kan leda
elektricitet från punkter med hög potential till
jorden eller till en punkt med lägre potential, utan
att urladdningen går genom kroppen, kallas urladdare.
Den vanliga urladdaren (se till vänster å
fig. 1) består af två något böjda grofva metalltrådar,
förenade med ett gångjärn. Trådarna sluta i kulor
och äro försedda med isolerande handtag (jfr
Laddflaskan). Henleys urladdare (se till höger å
fìg.) nyttjas vid försök rörande

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:43:40 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfck/0037.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free