- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex /
291-292

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Værne ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

uppehöll sig flera gånger i London och hade där
en mängd porträttbeställningar, utförde äfven
många arbeten på Ludvig II:s slott Linderhof och
Heerenchiemsee i bajerska höglandet. Bland hans verk
i München är Liebigs staty i marmor, afslutad efter
W:s död af hans lärjunge Ruemann (aftäckt 1883).
G—g N.

Vagn, fordon, som i regel har två axlar och fyra hjul
(se Fordon) och är afsedt för person- l. godsbefordan
samt löper på banad väg eller på skenor. Bland
olika slag af vagnar märkas sådana, som anspännas
med dragare, t. ex. berlinare, break, charabang,
diligens, droska, duc, faeton, fiaker, kalesch, kaross (statsvagn), kibitka, kupé, landå, mailcoach, omnibus, teljega, trilla, vagong, viktoria, vurst (se
dessa ord jämte afbildningar däri), eller framdrifvas
medelst ånga eller elektricitet, såsom järnvägsvagnar
(se Boggivagn, Godsvagn, Lokomotiv, Motorvagn,
Personvagn och Tender), hvilka stundom ha fyra
hjulaxlar, och spårvagnar (se Elektriska järnvägar,
Elektriska spårvägar och Spårväg), eller medelst
explosionsmotorer, såsom de flesta automobiler (se
d. o.). Ofta används ordet vagn äfven om tvåhjuliga
fordon (kärror), t. ex. cab, dogcart, gigg,
jinrikisha, kabriolett, karriol, sulky, tilbury (se
dessa ord med resp. afbildningar), stridsvagnar (se
d. o.), samt triumfatorsvagn (se Triumf med fig.).

De i en vanlig åkvagn ingående delarna äro:
vagnskorg med fasta eller löstagbara säten (det
främre med stag l. "sabeljärn") samt i många fall
sufflett l. vagnskur, underrede, som består af
vändskifvor (vändkransar), bankar och dragfästen,
vidare stång eller skaklar, fjädrar (hvilkas
elasticitet motverkar stötar och skakningar), axlar
och hjul med lötar, hjulskena, ekrar, naf, nafring
och kapsel. Underredet göres af järn, i vissa fall
af trä med järnbeslag. Hjulen tillverkas vanligen
af trä med järnbeslag; därtill använda träslag äro
eke, ask, hickory. Hjulringar af kautschuk (gummi),
fastsatta i särskilda stålskenor, ha numera till
stor del undanträngt den gamla järnringen på bättre
vagnar, som därigenom fått en ljudlös, mjuk och
jämn gång. Den nyuppfunna användningen af kullager
för hjulen, hvarigenom axelns gnidningsfriktion
i nafvet förvandlas till rullningsfriktion och
smörjningen onödiggöres, höjer betydligt vagnens
prestationsförmåga och minskar dragarbetet för
hästarna. På en normal arbetsvagn bör bakhjulets
diameter vara 126–130 cm. och framhjulets 90–100
cm. Om bromsinrättningar, använda å fordon, se Broms 3.
Vagnmakeriet tar i anspråk flera yrkesmän,
såsom snickaren, smeden, sadelmakaren, tapetseraren,
svarfvaren, målaren, lackeraren, glasmästaren,
metallfabrikören samt i vissa fall förgyllaren
och träsnidaren. Med afseende på anspannvagnars
bruksändamål skiljer man på gala-, lyx-, sport-,
krigs-, arbets- och lastvagnar, likvagnar m. m.

Vagnens ursprungsform torde ha liknat en släpa (se
d. o.); när denna fått rullar under sig, var början
gjord till en vagn, hvars hjul småningom utvecklade
sig från en rund träskifva till den
nuvarande formen med naf, ekrar och hjulring. På
fornegyptiska och assyriska tempelbyggnader finnas väl
bibehållna bilder af vagnar, framför allt tvåhjuliga
stridsvagnar, dragna af hästar (se fig. å pl. VI
till art. Egypten och å 2:a illustrationssidan
till art. Assyrien). Enligt Plutarchos
begagnade fornperserna på resor fyrhjulig täckvagn,
dragen af fyra hästar. Äfven grekerna använde
fyrhjuliga vagnar. Redan i "Iliaden", 5:e sången,
omtalas en praktvagn med bronsunderrede, järnaxlar,
bronshjul med 8 ekrar samt vagnskorg upphängd i
förgyllda läderremmar. Och vid olympiska spelen (se
d. o., fig. 9) idkades körsport med ifver. Utom till
krigsbruk och kappkörning begagnade greker och romare
länge vagnar endast i landtbruket samt för kvinnor och
barn att åka i (jfr Carpentum och fig. där). Men under
romerska krigstiden färdades äfven männen i olika
slags vagnar, såsom den lätta giggartade cisium,
den likaledes tvåhjuliga currus, den dyrbart prydda
galavagnen carruca (hvaraf ordet kaross härledes) och
den både som täckt och öppen mycket nyttjade rheda
(se fig. 2 i art. Postväsen). 130 e. Kr. omtalas
hyrvagnar i Rom. Galler, germaner och sarmater hade
strids- och lastvagnar, de senare dragna af oxar och
vid många tillfällen sammanförda till en "vagnborg"
(se d. o. och Läger). I Sverige voro vagnar antagligen
föga kända under hednatiden. Hällristningar från
bronsåldern, funna i Bohuslän, visa fyrhjuliga,
af oxar dragna vagnar (se fìg. i art. Bronsåldern,
sp. 270). Från 1200-talet omtalas i Gottlandslagen
som en gammal sed att vid bröllop åka i vagn. Under
medeltiden med dess riddarväsen voro vagnar ej
mycket i bruk, enär det ansågs vekligt att åka
och vägarna dessutom voro föga inbjudande för
långfärder i hjuldon, som saknade fjädrar, hvarför
både män och kvinnor föredrogo att färdas till
häst. Emellertid uttogs 1265 i London första patentet
på förbättrade hyrvagnar (utan märkbar påföljd),
vid furstliga besök kunde praktvagnar förekomma,
och Volturio byggde 1460 en vagn att framdrifvas på
vägar genom vindhjul. Vagnmakeriet började ta fart på
1500-talet med täckvagnarnas införande. Den första
täckta vagn, som setts i Sverige, infördes 1560 af
hertig Johan, då han återkom från sin ambassad till
England. 1564 konstruerades den första vagnen med
vändbart framställ, och man började nu äfven göra
åkdonen bekvämare genom vagnskorgens upphängning
i läderremmar. I Tyskland konstruerades 1601 en
kaross med glasfönster. Omkr. 1640 fick man i Paris
offentliga åkardroskor, och i London öppnades
hyrkuskverk. Ända till midten af 1600-talet
saknade vagnen kuskbock; kusken hade sin plats
ridande på vänstra hästen. Den första mekaniska
vagnen för framdrifning genom människokraft med
vef eller trampa byggdes 1649 af smeden Hautsch
i Nürnberg. Den kunde drifvas med en hastighet
af 1,6 mil i timmen och lär ha inköpts af svenske
tronföljaren Karl Gustaf. Under Ludvig XIV infördes en
tvåsitsig täckvagn med kuskbock, vändbart underrede,
träfjädrar och glasfönster (carrosse coupé). I slutet
af 1600-talet konstruerades
illustration placeholder
Fig. 1. C-fjäder.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:17:28 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfck/0164.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free