Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex / 419-420 (1921) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Valentin, Gabriel Gustav - Valentinelli, Giuseppe - Valentini, Pier Francesco - Valentini - Valentinianus, Flavius - Valentinit - Valentin och Orson

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Franska vet. akad:s stora pris för skriften
Histiogenia comparata. Efter det han utgett flera
viktiga arbeten (Handbuch der entwicklungsgeschichte
des menschen, 1835; Ueber den verlauf und die
letzten enden der nerven, 1836; Ueber mechanik
des blutumlaufs, s. å.) kallades han 1836 till
professor i fysiologi i Bern och kvarstod vid
denna befattning ända till 1881, då han efter ett
slaganfall tog afsked. V. var en utomordentligt
flitig forskare och har inom de flesta grenar af
sin vetenskap utgett arbeten af större eller mindre
omfång. Bland dessa må nämnas De functionibus nervorum
cerebralium et nervi sympathici libri IV (1839),
Die untersuchung der pflanzen- und thiergewebe
im polarisierten licht (1861), Versuch einer
physiologischen pathologie der nerven (1864) och
Versuch einer physiologischen pathologie des blutes
(1866). Dessutom utgaf han 1836–43 i 8 bd Repertorium
für anatomie und physiologie samt Lehrbuch der
physiologie des menschen (1844; 2:a uppl. 1847–50).
R. T–dt.

Valentinelli, Giuseppe, italiensk bibliograf,
f. 1805 i Ferrara, d. 1874 som öfverbibliotekarie
vid San Marco-biblioteket i Venezia, utgaf
bl. a. Bibliotheca manuscripta ad S. Marci Venetiarum
(5 bd, 1869–72) och Bibliografia della Dalmazia e
del Montenegro (1855). Han besökte bl. a. Sverige
för studier i sitt fack.

Valentini, Pier Francesco, italiensk tonsättare,
d. 1654 i Rom, var framstående inom romerska skolan
och skref många kanon, 2 operor, madrigaler, motetter,
canzoner m. m.

Valentini, operasångerska. Se Mingotti.

Guldmedalj, slagen för Valentinianus I, med hans bild på.

Valentinianus, Flavius, tre
romerska kejsare 1. V. I, f. 321 i Pannonien, d.
17 nov. 375, son af en högre officer, Gratianus,
kämpade under kejsar Julianus’ befäl i Gallien
och befordrades till tribun vid lifvakten.
Efter Jovianus’ (se denne) död valdes V. af
hären till kejsare 26 febr. 364; han utnämnde sin
broder Valens (se denne) till medregent för de östra
provinserna. V. förnyade gränsbefästningarna
mot alemannerna och slog dem, när de ryckte
mot Reims och Paris.
Burgunderna framträngde s. om Mainz, men utan att af
V. få den utlofvade hjälpen mot alemannerna. I detta
krig, liksom i Britannien och Afrika, hade V. den
största nytta af Theodosius (se denne 2). Själf
öfvertog V. de västra provinserna med Milano som
härskarsäte. Han var en kraftig regent, men kunde
dock ej fördrifva de kvader och sarmater, som 374
härjade Mesien och Pannonien. Vid en underhandling
med kvadernas sändebud försattes han i så häftig
vrede, att sprängningen af ett blodkärl dödade
honom. Den nicenska trosbekännelsens anhängare gaf
han stora privilegier, men inlät sig ej på några
dogmatiska tvister och skyddade hedningarna mot
förföljelser. På grund af de stora folkförödelserna
genom krig o. s. v. måste han
inkalla massor af germaner i hären. Han sörjde
ytterst sorgfälligt för spannmålstillförseln till
Rom, sökte så vidt möjligt afskaffa missbruk och
utpressningar vid uppbörden, att hålla strängare
uppsikt öfver ämbetsmännen, att ordna myntväsendet
m. m., hvarvid allt han dock på grund af tidsandans
förfall föga kunde uträtta. Åtgärder för snabbare
rättskipning vidtogos. V:s fasta karaktär urartade
på grund af sorgliga erfarenheter till hårdhet,
ja stundom till verklig grymhet. – 2. V. II, den
föregåendes son, f. 21 jan. 365, blef af sin broder
Gratianus, som var sin faders laglige efterträdare,
på de s. k. soldenärernas (germanernas) anhållan,
upptagen till medregent, ehuru endast tioårig. Hans
rike, Italien, Illyrien och Afrika, styrdes af
hans moder Justina. En usurpator besegrades af
Theodosius (sedermera kejsar T. I; se Theodosius,
sp. 1073). Franken Arbogastes (se denne) skulle
förvalta Gallien åt V., men råkade i konflikt med
honom och lät, efter all sannolikhet, mörda honom
15 maj 392. V. var arian, men kunde dock komma
öfverens med den väldige katolske biskopen af Milano,
Ambrosius. – 3. V. III, Flavius Placidus V., f. 3
juli 419, son till den sedermera till "augustus"
upphöjde patriciern, usurpatorn Constantinus och
Placidia (se denna), blef 425 västromersk kejsare,
sedan inkräktaren Johannes, som efter Honorius’
död 423 tillvällat sig makten, störtats genom hjälp
från Öst-Rom. V. stod under sin moders inflytande,
hvilken tog förvaltningen i sin hand. Men tiderna
voro icke sådana, att denna förvaltning kunde få
okränkt utöfvas. Två tappra fältherrar, Bonifatius
och Aëtius, täflade med hvarandra om makten. Aëtius’
ränker föranledde Bonifatius att göra uppror och
till sin hjälp i Afrika emottaga vandalerna. För
sent inseende sitt misstag, kämpade Bonifatius
fåfängt mot barbarerna, fick sedan tillgift af
hofvet, men afled 432 af ett i fältslag mot Aëtius
erhållet sår. Denne blef nu allrådande vid hofvet,
sedan han genom barbarers understöd tilltvungit sig
återupphöjelse. Aëtius förstod ock att med skicklighet
och kraft försvara riket, särskildt genom den klokhet,
med hvilken han behandlade och underhöll förbindelser
med de olika barbarfolken. 450 afled Placidia,
hvarefter V., som då leddes af eunucken Heraclius,
sökte afskudda sig beroendet af Aëtius. Ehuru
denne genom Attilas tillbakakastande 451 inlade ny
förtjänst om riket, föll han ett offer för kejsarens
egen hand, 454. Redan 455 blef V. mördad af senatorn
Petronius Maximus, som han svårt förolämpat.
1–3. R. Tdh. J. C.

Valentinit. Se Antimon.

Valentin och Orson, en berättelse, som tillhör
karolingiska sagokretsen. Det är historien om
två tvillingbröder, som af sin mor lämnats kvar i
villande skog. V. uppfostras vid konung Pippins hof,
Orson i en björns håla och blir en farlig vilde, till
dess han besegras och tämjes af V. Det befinnes,
att de båda äro söner af en grekisk kejsare och
Pippins syster prinsessan Bellisant, som orättvist
förskjutits af sin make och som af sönerna räddas
ur en jättes våld. Sagan torde urspr. vara fransk,
men har vandrat till England, Tyskland, Holland,
Italien och Island. Dess titel lyder urspr. "Valentin
och Namnlös". (Jfr Namnlös och Valentin.)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>