- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex /
445-446

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Valhandling ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Estland (ända till Seddefloden). Om landtdagen
i W. 1526 se Tyska orden, sp. 593.
A. N—d.

Valk, Valkning, Valkmaskin. Se Appretera,
sp. 1249—50.

Valkapitulation, en i vissa kapitel gjord
sammanfattning af de styrelseregler, till hvilkas
iakttagande den, som i ett valrike valdes till monark,
förpliktade sig mot dem, som valt honom. Innehållet
af en sådan försäkran var i Sverige lagbestämdt
genom konungaeden i landslagens konungabalk (se d.
o.), men detta hindrade ej, att under valriket
konungarna ytterligare förpliktades genom
tillfälliga förbindelser af sådan art, här
kallade konungaförsäkringar (se d. o.). I Danmark
bestämdes valkapitulationerna godtyckligt under
namn af handfästningar vid hvarje valtillfälle, och
ännu mer skedde detta i Polen genom de s. k. pacta
conventa.
Termen valkapitulation härstammar från
det gamla Tyska riket, där fr. o. m. Karl V:s val
1519 en med väljarna, d. v. s. kurfurstarna (se de
o.), som villkor för valet upprättad skriftlig
öfverenskommelse med detta namn måste af hvarje
nyvald kejsare före regeringstillträdet besvärjas.
I westfaliska freden bestämdes emellertid, att en
för all framtid gällande valkapitulation skulle
fastställas af riksdagen (ej blott af kurfurstarna),
och 1711 affattades omsider en sådan. Riksdagen
kunde emellertid ej enas därom, men den lades
till grund för alla följande valkapitulationer,
af hvilka den sista 1792 besvors af rikets siste
kejsare, Frans II.
S. B.

Valkeakoski, i Torne älf, omkr. 40 km. ofvanför Öfvertorneå
kyrkoplats, är en 5,6 m. hög outnyttjad forssträcka.
9-mån. effekten vid oreglerad vattenföring utgör
omkr. 8,000 turbinhästkrafter. Vattenkraften
tillhör till lika delar Sverige och Finland.
C. K.

Valkeala, socken i Viborgs län, Finland,
Lappvesi härad och domsaga, pastorat af 1:a kl.,
Villmanstrands kontrakt, Nyslotts stift.
925 kvkm. 21,970 inv. (1918), finsktalande.
Inom socknen ligga vid Kymmene älf
Kymmene a.-b:s stora fabriksanläggningar vid
Voikka och Kuusankoski (se Kymmene 5). — Invid
V. kyrka, strax ö. om Kymmene älf och n. om vägen
Tavastehus—Villmanstrand, ligger platsen för
det öfverfall, i hvilket ett svenskt detachement
om 3,500 man, som föregående dag öfvergått älfven,
under Gustaf III:s eget befäl 29 april 1790
besegrade en rysk framskjuten afdelning under
generalmajor Denisov. Konungen, som af generalmajor
Pauli dekorerades med Svärdsordens stora kors,
drog ingen annan fördel af framgången
än att ryssarnas magasin m. m. togos.
O. B—n. C. O. N.

Valkeala stråt. Se Kymmene, sp. 454.

Valkebo härad, i Östergötlands län,
ingår i Vifolka, Valkebo och Gullbergs domsaga,
Valkebo och Gullbergs tingslag samt Linköpings
fögderi, och omfattar socknarna Nykil, Gammalkil,
Ulrika, Rappestad, Sjögestad, Vikingstad och
Ledberg. 41,121 har. 7,562 inv. (1919).

Valkebo och Gullbergs tingslag, i
Östergötlands län, ingår i Vifolka, Valkebo och
Gullbergs domsaga samt omfattar Valkebo härad
och Gullbergs härad. 71,218 har. 13,918 inv.
(1919).

Valkenburg. Se Valckenburg.

Valkendorff (Walkendorff), dansk adlig släkt, som lär
härstamma från Österrike, men under
1300-talet kom till Danmark. Där utdog den 1742,
men fortlefver i mycket ringa villkor i Sverige,
där den introducerades 1664. — Mest betydande bland
släktens medlemmar voro 1. Erik V., d. 1522 i
Rom, norsk ärkebiskop. Han var domprost
i Roskilde, då han förordnades att som kansler följa
prins Kristian (sedermera Kristian II), när denne 1506
tillträdde regeringen i Norge. Kristians
varma rekommendation hos påfven Julius II hade V.
att tacka för ärkebiskopsstolen i Trondhjem
1510. På denna plats gjorde han sig bemärkt icke
blott genom kunskaper och duglighet i den kyrkliga
styrelsen (han var ifrigt intresserad för domkyrkans
byggande och lät trycka ett breviarium och ett
missale till kyrkans bruk), utan äfven genom nit
och omsorg om riket och dess världsliga förkofran
(bl. a. sökte han återupplifva förbindelserna med
Grönland). Det goda förhållandet mellan
Kristian och V. tog snart slut. V. hade 1515 fått i
uppdrag att från Nederländerna hemföra konungens
brud, prinsessan Elisabet, och skref på
tillskyndan af hennes närmaste ett bref till Kristian
med uppmaning att bryta sin förbindelse
med Dyveke, hvars bekantskap med konungen V. själf
tidigare lär ha främjat. Därigenom fick han en
mäktig fiende i Dyvekes moder, Sigbrit,
som begagnade hvarje tillfälle att mot honom uppreta
konungen och äfven på annat håll stämpla
till hans ofärd. Förgäfves beklagade V.
sig hos konungen öfver Sigbrits ränker, och då
intet tycktes hjälpa, beslöt han 1521 att själf
resa till Danmark för att försvara sig. Olyckan
fogade emellertid, att han blef stormdrifven till
holländska kusten, och där träffade han Kristian,
som helt hastigt rest dit. Den af naturen
misstänksamme konungen trodde strax, att V. rymt
från Norge med domkyrkans skatter, och begärde hans
fängslande af myndigheterna i Amsterdam, hvilka dock
vägrade. Kristian fordrade då, att han skulle
möta inför konung och riksråd för att försvara sig,
men med kännedom om konungens våldsamhet föredrog
V. att, utblottad på alla medel, bege sig till Rom
och för påfven frambära sin sak. Där dog han, innan
påfvens dom fallit. V. bidrog också till utgifningen
af Saxo Grammaticus. — 2. Kristofer V., f. 1
sept. 1525, d. 17 jan. 1601, var 1556—60 länsherre
i Bergen och uppträdde med mycken kraft mot där
boende tyska köpmän och handtverkare, hvilka tvungos
att rätta sig efter landets lagar eller också
utflytta. 1561—67 var han ståthållare i Livland och
rådgifvare åt hertig Magnus, konung Fredriks broder,
hvarefter han förde länsstyrelsen på Island 1569—71
samt på Gottland 1571—73. Som räntmästare 1574—89 höll
han finanserna i godt skick, upptogs 1577 i riksrådet,
och som ståthållare i Köpenhamn sedan 1579 visade han
stort intresse för stadens behof och befästning och
blef 1588 en af de 4 riksförmyndarna under konung
Kristian IV:s minderårighet, men afgick
i juli 1590, då han för sin stränghet
mot Magnus Heinesen dömdes att utge ett
betydligt skadestånd. När Kristian IV själf
öfvertagit regeringen, 1596, blef V. rikshofmästare,
en post, som stått obesatt sedan 1575. V. var stor
vän och främjare af vetenskaperna och grundlade
"Valkendorffs kollegium" (förut karmelitkloster)
i Köpenhamn med fri bostad för 16 fattiga studenter
(1866

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:44:17 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfck/0241.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free