- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex /
507-508

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vallgrund ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

värf af mångskiftande art, som lades på honom, med
outtröttligt nit, tills han störtade, mänskligt
taladt, i förtid. Genast efter sin utnämning
till ärkebiskop öfvertog han stiftsstyrelsen
men hann aldrig öfverflytta till Uppsala. Under
ett besök i universitetsstaden afled han. Han
jordfästes i Stockholms Storkyrka och begrofs på Nya
kyrkogården. Det hundraåriga minnet af hans födelse
firades 1879 på många håll och mångfaldigt sätt inom
Sveriges landamären. Ett monument öfver honom restes
1882 i hans födelsebygd, och hans (af T. Lundberg
modellerade) byst aftäcktes 23 sept. 1917 framför
Högre allm. läroverkets hufvudentré i Falun. Hans
namnteckning meddelas å illustrationssidan IV till
art. Autograf.

W. egnade städse sin församling den ömmaste
omvårdnad. Särskildt låg undervisningsväsendet honom
varmt om hjärtat (i skolfrågorna intog han dock länge
en konservativ ståndpunkt), och minnen af detta hans
intresse äro två ännu verksamma anstalter, nämligen
Prins Karls uppfostringsinrättning för fattiga barn
(se d. o.), "ett lysande bevis på W:s ömhet för
mänskligheten och tillika på hans anseende och
stora förmåga att genomdrifva sina planer", samt den
efter hans idé bildade flickskola, scm bär hans namn
(se Wallinska skolan). Tillika deltog han kraftigt
i det ändamålsenliga ordnandet af Stockholms 1821
stiftade gymnasium, af Nya elementarskolan och
af Hillska skolan å Barnängen. Men sin största
betydelse eger W. som världslig och andlig skald och
som talare. Hans första framträdande som världslig
skald är redan omnämndt; och det var helt naturligt,
att omdömena om hans verser skulle utfalla diametralt
motsatta, om han bedömdes från akademisk ståndpunkt,
då han afgjordt upphöjdes till skyarna, eller af
Nya skolans kritiker, då han lika säkert nedgjordes,
ehuruväl fosforisterna längre fram i tiden ångrade
sin skärpa mot honom. Måttfullt bedömdes han af
J. E. Rydqvist, som 1839 tecknade hans lif och
därvid framhöll, huru han egde flera egenskaper,
scm tillhöra skalden, nämligen i yttre hänseende,
hvad formen beträffade, men att han i afseende på
den inre poetiska begåfningen ej alltid var verkligt
rik och ny, ej alltid fylld af den lefvande anda, som
karakteriserar en skald, hvaremot han i sin prosa som
talare hade nog af poetisk värme att väcka beundran,
ja hänförelse. "Han var större skald i prosa än i
vers." Detta omdöme gäller om allt, som W. skref i
den gamla tidens abstrakta stil, hvarvid det mest
kom an på att kläda skarpsinniga tankar och djupa
reflexioner i retorisk dräkt, hvars detaljer hämtades
från poesiens rustkammare. Men när W. är sig själf
och ger sitt hjärta luft, kan hans sång bli lika
omedelbar som någons, och han är sig själf i den
allvarliga, upphöjda art af diktning, som närmar sig
den religiösa, samt i tillfällighetsdikten, då det
gäller att ge poetisk förklaring åt ett betydande
lifsögonblicks innebörd. Dock är hans profana poesi
ojämn och utan genomgående personlig stil; endast
undantagsvis når han det rena mästerskapet. Han var
till sin natur å den ena sidan tung och melankolisk,
å den andra också fylld af en hänförelse, som, när
den kom till utbrott, var gripande. Däraf dubbelheten
i hans poetiska riktning: djup sorg och entuastisk
hänförelse — äkta nordiska egenskaper. Af hans
tillfällighetssånger må påminnas om den ofvan nämnda
Preludium, Medborgaresång (1809), Skål för Georg
Washington
(1837), sången om Hjertat till ungdomen
vid Uppsala universitet m. fl. Hit höra äfven sådana
glada sällskapssånger, som af våra fäder älskades,
till hvilken diktart W. skattat likasom Franzén och
Valerius. Hit må ock räknas de grafsånger, för hvilka
han var berömd och med hvilka hans griftetal ofta
afslötos. I denna art af förr omtyckt diktning är
han den förnämste näst Tegnér. Med den besläktad är
slutligen den art af sånger, i hvilka han ger uttryck
åt den känslo- och idévärld, som för honom var den
egendomligaste, nämligen den elegiskt religiösa tanken
på döden, predikandet af alltings förgänglighet, dock
alltid på sistone med hoppfull blick uppåt till det
gudomliga såsom den säkra trösten i jordelifvets
elände. Sådana dikter äro Enslingen, Försakelsen,
Afskedsblick till Gestrikland, Helsingland och Dalarne

(1837) m. fl. Ännu högre och djupare uttryck har detta
innehåll fått i Hemsjukan, af några ansedd som hans
bästa dikt, men sublimast i hans väldiga svanesång,
Dödens engel, uppläst på Svenska akad:s högtidsdag
1839 efter Tegnérs minnessång, hvilken slutar med
de bekanta orden om Wallin: "Du skald som få, du
talare som ingen!" — Huru W. i sin diktning gick
alltmera framåt till enkelhet och sanning, visar sig
synbarligen i dessa och dylika dikter, men ännu mera
i hans psalmer. Under ett halft århundrads hade en
kommitté arbetat på en ny psalmbok, då W. började
utge två samlingar psalmer, omarbetade af honom och
Choræus (1807), hvarefter följde två fortsättningar
af W. (1809 och 1811) samt två häften profpsalmer
af Franzén och W. (1812 och 1813). I dessa försök
hade han blott undantagsvis hunnit fram till någon
djupare uppfattning af innehållet, men några af hans
originalpsalmer äro redan af stor skönhet och mycket
religiöst djup. Han mottog nya väckelser, personliga
och litterära, och han blef alltmera medveten om
behofvet af en utveckling från 1700-talets torra
moraliserande till en sant kristlig och poetisk anda;
i denna utveckling och i ständig själfkritik bestod
hans framsteg. Påverkad af tysk filosofisk idealism,
hade han brutit med lycko- och nyttemoralen. Då
1809 års riksdags s. k. "pastoralutskott" hade
lyckats få sitt hastigt tillkomna psalmboksförslag
gilladt af prästeståndet och bifallet af konungen
(1810), protesterade W. (bl. a. i företalet
till sitt ofvannämnda psalmhäfte af 1811) på det
kraftigaste däremot, särskildt af missnöje öfver,
att utskottet, honom ovetande, upptagit flera af hans
egna första försök, hvilka han nu själf betraktade
som "omogna". Han lyckades få ärendet underkastadt
ny pröfning af en ny kommitté, där han själf blef
ledamot. Men icke heller nöjd med det af den nya
kommittén 1814 framlagda förslaget, företog han den
djärfva handlingen att utarbeta och 1816 utge ett
eget förslag, som med obetydliga ändringar antogs
samt 1819 af konungen gillades och stadfästes (jfr
Psalmbok). Utom genom de 128 nya psalmer, som han
där skrifvit, och den mängd äldre, som han öfversatt
eller omarbetat, har han därför på den nya psalmboken
haft ett sådant inflytande,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Sep 30 02:38:12 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfck/0272.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free