- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex /
527-528

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vallmobladlusen ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kultur och allmänanda. Men de stora industricentra ha
sedan flyttats från Brügge och Gent (Flandern) till
Liège och Namur, och vallonerna taga nu ledningen i
allt utom i musik, målarkonst och de sköna konsterna
i allmänhet. I Belgiens nyare historia ha de spelat
den mera framstående rollen, och landets förnämsta
statsmän ha varit valloner. Emot vallonerna har
särskildt den flamska rörelsen varit riktad (jfr
Flamländska).

Vallonerna i Sverige. Redan i början af 1500-talet
var nejden kring Liège känd som medelpunkten
för järnhandteringen i Belgien. Där voro ock de
förbättrade smidesmetoder (se Vallonsmide)
bekanta, som sedan af vallonerna infördes i
Sverige. De förste bergsmännen och järnarbetarna
från denna trakt synas ha anländt till Sverige
redan under de första åren af 1600-talet, men den
egentliga valloninvandringen började omkr. 1618,
och den vände sig i början till Finspång, som Louis
De Geer genom Welam de Besche, båda valloner, nämnda
år arrenderade af kronan, och till Norrköping, där
fabriker af allehanda slag anlades. Denna vallonernas
inflyttning, som uppmuntrades af Gustaf II Adolf,
emedan han väl insåg, hvilken stor betydelse den kunde
få för Sveriges uppspirande järnhandtering och annan
industri, väckte allvarsamma bekymmer hos Spaniens
konung Filip IV, af hvars monarki Belgien då var en
del. 1624 förbjöd denne, att några vidare skulle få
låta värfva sig till Sverige till mycken skada för
"oss och vårt land samt till stor själaskada för dessa
smeder", och 1627 förnyade han förbudet och stadgade
stränga straff för öfverträdelse däraf. Det oaktadt
fortgick vallonernas invandring till Sverige under
de följande åren och var störst åren 1643—50, eller
strax efter det De Geer blifvit egare af Finspång
och Dannemoraverken. Valloninvandringens store
heros blef Louis De Geer, "den svenska industriens
fader". Vallonerna åtföljdes af en läkare, en
skollärare och en reformert präst (vallonerna voro
nämligen i allmänhet protestanter; nu äro de i sitt
hemland katoliker) och fördelades af De Geer på hans
många egendomar, hvarvid Dannemoraverken mottogo
den drygaste delen. Ehuru De Geer 1627 skaffat sig
konungens förbud för andra bruksegare att draga
till sig dessa valloner, kunde han ej hindra, att
de spredo sig äfven till andra bruk. Nu träffas
deras ättlingar såväl i Uppland och Gästrikland som
i allmänhet i mellersta Sverige vid bruk, som aldrig
tillhört De Geer eller hans arfvingar. Öfverallt
öppnade deras kända duglighet i järnhandtering ett
stort fält för verksamhet, och vida omkring omskapade
de denna näring genom att införa vallonsmidet,
hvilket innebar en för den tiden i hög grad viktig
och nyttig reform. Mellersta Sverige, särskildt
de uppländska bruken vid Österby, Gimo, Löfsta,
Tobo och Harg, är rikt på familjer, hvilkas namn
häntyda på vallonsk härkomst. Lektor K. F. Wiberg
antecknade ur kyrkoböcker och arkiv i Uppland,
Östergötland, Värmland och Närke 231 namn, hvilka
syntes honom ha vallonskt ursprung; en bland släkten
De Geers familjepapper befintlig samtida förteckning
på vallonska arbetare, som till 1633 kommit till
Norrköping, innehåller 134 namn, af hvilka endast 8
finnas bland de af Wiberg upptecknade. Bland de många
valloner, som utom dem af ätten De Geer i offentliga värf skaffat
sig ett äradt namn, må nämnas biskop L. A. Anjou,
kyrkomusikern K. L. Anjou, ecklesiastikministern
G. F. Gilljam. Välkända äro ock sådana namn som
Wersäll, Bédoire, Vougt, Stoye, Gauffin, Stille,
Hérou, Schotte. Af vallonblod är ock bl. a. konstnären
Liljefors. Från början af och t. o. m. långt efter
sin inflyttning ville vallonerna gifta sig endast
inbördes, men småningom ha de uppgett denna sed
och blandat sig med svenskarna. Till en början
hade de religionsfrihet, men Kristinas öfvergång
till katolicismen (1654) hade hos svenskarna
framkallat en misstämning, som betydligt inskränkte
religionsfriheten för såväl katoliker som främmande
protestanter, och denna intolerans torde ha gett
anledning till någon utflyttning af vallonerna;
åtminstone omtalas ingen inflyttning af sådana
efter denna tid. Där vallonerna förblifvit tämligen
oblandade, kunna de i det yttre ganska lätt skiljas
från den öfriga landtbefolkningen och ha numera
lockat till rasbiologiska forskningar. Vid den stora
folktypsutställningen i Stockholm m. fl. svenska
städer 1919 hade utställningens skapare,
H. Lundborg, beredt präktigt rum för en stor mängd
vallonafbildningar. De resultat, hvartill rasbiologien
och forskningen kommit, finnas angifna i en uppsats
af E. Hillerström (se litt.-förteckn.). Fastslaget
är, att vallonerna äro brakycefaler (se d. o.), i
hög grad rasbiologiskt högt stående. "Merendels äro
de", säger en tecknare (kyrkoherden K. G. Rollin,
predikant vid Österby bruk) om vallonerna i Uppland,
"mörkletta, med bruna ögon, något uppböjd näsa och
svart hår. I umgänget äro de öppna och fritaliga,
känsliga vid de minsta förolämpningar, skarpsinniga
i omdöme och mycket läraktiga. Man förebrår dem en
viss sträfhet och envishet, som de ha svårt att
öfvervinna. I själsodling och belefvenhet stå de
bestämdt öfver upplandsallmogen i allmänhet. I deras
boningar råder mycken snygghet och ordning, och
själfva, när de äro iklädda sina helgdagsdräkter,
äro de ofta med verklig elegans utstyrda". Vid
sitt arbete begagna de ännu flera tekniska termer,
hämtade från sitt hemlands språk, bl. a. orden gujar,
handtlangare, gös (fr. gueuse), järntacka, lupp
(loupe), liten smälta, turnej (tournée), smedernas
arbets- och hvilotider, men eljest förekomma bland dem
knappt några ord af franskt ursprung. Se K. F. Wiberg,
"Louis De Geer et la colonisation wallonne en Suède"
("Bulletin de l’Institut archéol. liégeois", bd 12,
1876). Jfr ock samma tidskrift, bd 21, 1889, där en
af förre statsministern frih. L. De Geer meddelad
namnlista finnes intagen. Se äfven P. Pehrsson,
"Ur Österby bruks och vallonernas krönika" (i
Upplands fornm. fören:s tidskr., XX, 1899) och
"De till Sverige inflyttade vallonernas religiösa
förhållanden" (akad. afh., 1905), E. Hillerström,
"Om valloner och vallonättlingar i Sverige"
(i H. Lundborgs "Rasfrågor i modern belysning",
1919), H. Lundborg, "Sv. folktyper" (1919).
(E. H–m.)

Valloner, tekn. Se Ek och Garfmedel, sp. 746.

Vallonering (af fr. vallonné, småkullig, af vallon,
liten dal), trädg., markens planering på så sätt,
att gräsplanerna bli försedda med lägre upphöjningar
för hvarje träd, buskparti och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Sep 30 02:38:12 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfck/0282.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free