Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Walras, Marie Esprit Léon - Walraven, Isaak - Val Rhin - Valrike - Valross-släktet - Valrätt - Vals (geometri, mekanik, sjöväsen) - Vals (dans) - Vals, Vals les-Bains
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slutligen internationellt erkänd som en af sin
vetenskaps märkesmän. Prisläran behandlade han i många
arbeten, med matematisk metod. Produktionskostnader
och pris betinga hvarandra ömsesidigt, och hela det
ekonomiska systemet är vid enskild eganderätt och fri
konkurrens teoretiskt att betrakta som ett generellt
jämviktssystem, för hvilket teorien har att klarlägga
villkoren, liksom för verkningar och återverkningar
af tillfälliga störningar. Detta teoretiska
betraktelsesätt har i den moderna teorien långsamt
vunnit terräng på bekostnad af en äldre uppfattning,
som mera ensidigt sökte orsakerna till de ekonomiska
företeelserna, t. ex. i produktionskostnaderna
orsakerna till prisen. W:s författarskap har sålunda
i viss mån varit epokgörande och har äfven starkt
influerat senare forskare, bl. a. svenskarna Cassel
och Wicksell. Teorien för rättvisa i beskattningen
egnade W. lifligt intresse, liksom jordfrågan,
hvars lösning han såg i jordens nationalisering,
och kooperationen, realiserad mellanfolkligt genom
frihandel och fred. Bland hans större arbeten,
af hvilka de inom den tillämpade vetenskapen äro
mera fragmentariska och mindre uppskattade, märkas
Éléments d’économie pure (1874—77; 4:e uppl. 1909),
Études d’économie politique appliquée (1898) och
Études d’économie sociale (s. å.). — Litt.: "Revue
d’histoire des doctrines économiques et sociales",
1910, n:r 3.
E. F. K. S—n.
Walraven [va’lrāvən], Isaak, holländsk målare,
f. 1686 i Amsterdam, d. där 1765, lärjunge af
J. Ebbelaar och G. Rademaker, var verksam i
Amsterdam och har hufvudsakligen betydelse som
mätare af det holländska historiemåleriets förfall
under 1700-talet. Epameinondas på dödsbädden (1726)
finns i Amsterdams Rijksmuseum.
C. B. N.*
Val Rhin [rä’]. Se Rhen, sp. 81.
Valrike är en monarki
(se d. o.), hvars tronföljd (se d. o.) bestämmes
genom val och ej som i arfriket (se d. o.) genom
arf. Valmonarki är dock ej för handen, där efter
härskarättens utgång författningsenligt skall genom
val utses en ny ätt med arfsrätt till tronen. Valriket
har ej visat sig vara en lyckosam statsform. Det
kan synas öfverlägset arfriket däruti, att det
teoretiskt erbjuder folket tillfälle att anförtro
regeringsmakten åt den dugligaste, men detta gör
republiken ännu mer, och genom valriket ernås icke
det, som skulle utgöra monarkiens företräde framför
republik, nämligen att statschefen på grund af sin
fasta ställning blir i stånd att kraftigt värna
det kontinuerliga statsintresset mot tillfälliga
privata intressen. Tvärtom visar den historiska
erfarenheten, att i valriket statscheferna ofta
bli i högsta grad beroende af sådana intressen,
då de genom valkapitulationer (se d. o.) måste
utverka sitt val, ja att den lockelse, som
kronan i alla fall mer utöfvar än en republikansk
presidentvärdighet, kan föranleda statsordningen
upprifvande tronstrider. Också är valriket ej längre
en aktuell statsform; nutiden har blott ärftliga
monarkier eller republiker att uppvisa. Af alla
valriken historien känner är det romerska, af Augustus
upprättade principatet (kejsardömet) det, som slagit
bäst ut, men det var under sin lyckliga tid, trots att
kejsarna författningsenligt skulle väljas af senaten,
faktiskt så godt som ett arfrike, enär den regerande
kejsaren vanligen då utsåg sin efterträdare;
sedermera möjliggjorde den osäkra tronföljden, att
krigshären eller afdelningar däraf faktiskt bestämde
öfver kejsarvalet, och då urartade detta valrike till
ett tygellöst soldatvälde. Romerska rikets upplösning
genom folkvandringen gjorde en ny monarkisk statsform:
det germanska konungadömet (se Germaner, sp. 1042),
bestämmande för Västerlandets statslif. Denna monarki
var en blandning af val- och arfrike, ty folket egde
välja konung, men inom en viss ätt. Härur utvecklade
sig sedermera antingen fullständigt arfrike eller
fullständigt valrike. Där det senare blef fallet,
framträdde i öppen dag denna statsforms skuggsidor,
i det att aristokratiska faktioner begagnade
sig af valrätten till att i egoistiskt syfte
(särskildt genom valkapitulationer) exploatera
statsmyndigheten. Till följd däraf blef valriket
i de flesta länder afskaffadt (i Sverige 1544; se
d. o., sp. 1207—08). Längst förblefvo valriken det
i upplösning stadda romersk-tyska kejsardömet som
upphörde 1806, och Polen, hvars egenskap af valrike
rent af medförde statens undergång.
S. B.
Valross-släktet, zool. Se Hvalross-släktet.
Valrätt. Se Rösträtt och Val 2.
Vals (ty. walze, af fnhty. walzan, fnod. vella, rulla,
vrida sig kring sin axel). 1. Geom. Se Cylinder 1. —
2. Mek., en omkring sin axel rörlig cylinder (se
t. ex. Tryckpress och Valsning). Om kortvals
se Jacquard-maskin. — 3. Sjöv. Se Gångspel.
Vals (ty. walzer, se föreg. art.), en tysk rund- och
pardans, som härstammar från den österrikiska ländler
(se d. o.) och på 1780-talet uppträdde under sitt
nya namn i sällskapskretsar i Böhmen. 1787 användes
den på scenen af Mozart i "Don Juan". Under följande
årtionde spred den sig till Frankrike, England och
Skandinavien. I Bellmans beskrifningar på offentliga
baler förekommer valsen aldrig, däremot flera gånger i
fru Lenngrens; och i Envallssons musiklexikon (1802)
definieras den såsom "en ringdans parvis af nyare
uppfinning i 3/8 takt". Numera skrifves den alltid i
3/4 takt, är utvidgad från en kortare periodbyggnad
till en hel "valskedja" af flera valser efter hvarann,
börjande med en introduktion och slutande med en
finalcoda, samt har följande schema för dansstegen
(v. = vänster, h. = höger fot):
0 * * 5 l ^ * * ß
(den i snabbare tempo framhvirflande "wienvalsen")
eller (den långsammare "gamla valsen", hvari man niger
med resp. knä på första taktdelen). Omtyckta
valskompositörer äro från äldre tid Lanner, Labitzky
och Johann Strauss d. ä., från nyare tid Gungl,
Waldteufel och framför alla Johann Strauss d. y.,
hvars "An der schönen blauen Donau" kan sägas
vara valsens ideal. Utom till praktisk dansmusik
har valsformen äfven bearbetats mera konstnärligt
till själfständiga musikstycken, främst af Schubert,
Weber och Chopin, vidare af Liszt, Rubinstein, Brahms
m. fl. — Återuppväckt smak för mera långsamt danstempo
har på senaste årtiondena ledt till upptagandet
af bostonvals (se d. o.). Jfr Dans, sp. 1317.
A. L. (E. F—t.)
Vals, Vals les-Bains [val lä bä’], kommun med 4,000
inv. i franska dep. Ardèche (sydöstra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
