- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex /
605-606

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vanförhet ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

öfverbefälhafvaren i Pommern O. V. von
Königsmarck, hvarjämte W. anvisades honom som lämplig
mellanhand vid underhandlingen. Dessa handlingar
anförtroddes åt W. vid hans återresa till Pommern i
juni 1676. W. blef emellertid på vägen uppbringad af
ett brandenburgskt örlogsfartyg. Sina papper lyckades
han dock kasta i hafvet; men detta hade å andra
sidan till följd, att han ej kunde legitimera sig som
underhandlare, och uppslaget blef obegagnadt. Tyska
historiker ha merendels antagit, att W:s uppgifter
i denna sak voro ett påhitt, afsedt att förbättra
hans ställning, men det riktiga förhållandet är
numera konstateradt. Efter en tid utväxlades W. på
vissa villkor, och då kurfursten efteråt fordrade,
att han skulle återgå i fångenskapen, afböjdes
detta af Karl XI. Vid frigifningen, på nyåret
1677, hade W. från brandenburgsk sida mottagit
antydningar om, att kurfursten nu vore benägen till
en förlikning med Sverige, men denna gång förhöll
sig den svenska regeringen afvisande. — På hösten
1678 deltog W. i fältmarskalken H. Horns marsch från
Livland mot kurfurstliga Preussen och gjorde därvid
generalmajors tjänst. Vid kurfurstens annalkande var
han en af de generaler, som i krigsrådet uttalade
sig för att upptaga striden med fienden. 1679
utnämndes han till generalmajor. S. å. var han en
tid svenskt sändebud i Holstein. Litt.: R. Brode,
"Ein schwedischer oberst auf der festung Peiz" (i
"Märkische forschungen", XX, 1887), E. Müsebeck,
"Die feldzüge des Grossen kurfursten in Pommern 1675—1677"
(i "Baltische studien", 1897), N. Wimarson,
"Sveriges krig i Tyskland 1675—1679", I—III
(1897—1912) samt "Die zweite brandenburgische
gefangenschaft des obersten Wangelin und die frage
wegen eines separatfriedens zwischen Schweden
und Brandenburg 1676—1677" (i "Forschungen zur
brandenburgischen und preussischen geschichte",
XV, 1902).
N. W—n.

Wangeroog [-råg] l. Wangeroge, en till oldenburgska
amtet Jever hörande ö i Nordsjön, n. v. om Jadevikens
mynning, 11 km. från kusten. Ön är 5 km. lång, mycket
smal och har en fast, långsluttande, sandig strand,
i hög grad tjänlig som badstrand. W. är ock sedan
1819 en mycket besökt hafsbadanstalt. Fyrtorn. Den
bofasta befolkningen, som ej mycket öfverstiger
300 pers., talar en nyfrisisk dialekt. Jfr Frisiska
språket
.
A. N—d.

Vangerow [va’ngerå], Karl Adolf von, tysk rättslärd,
f. 5 juni 1808 i Schiffelbach (Kurhessen), d. 11
okt. 1870 i Heidelberg, blef 1830 docent, 1833
e. o. och 1837 ord. professor, allt i Marburg,
hvarifrån han 1840 öfvergick till universitetet
i Heidelberg, där han med stor berömmelse verkade
till sin död. Hans mest kända verk är Leitfaden für
pandekten-vorlesungen
(1839—46, senare uppl. under
titeln "Lehrbuch der pandekten", 7:e uppl. 1863,
omtryckt 1875).
(C. G. Bj.)

Wang-hai, kin., "Gula hafvet". Se Kinesiska hafvet.

Vangioner, germansk stam, som kämpade i Ariovistus’
här och som under romerska kejsartiden var bosatt
på vänstra Rhenstranden kring Worms, i äldre tider
Borbetomagus, under kejsartiden Gormetia och Civitas
Vangionum.

J. C.

Wang-ken. Se Korea, sp. 1032.

Vangsmjösen, en långsträckt sjö, 17,3 kvkm., i
Vangs pastorat i Valdres, Norge. V., som ligger
på en höjd af 670 m. ö. h., har sitt aflopp genom
Begnaelven. Den är omgifven af höga och dystra,
skogfattiga fjäll. Utmed sjön leder en
storartad väganläggning, delvis under tak till skydd
mot stenras.
K. G. G.

Vangsnes (Vangsnäs). Se Balestrand.

Vangstycke (ty. wange, fr. limon, courbe rampante),
bygnk., sidostycke af trä, sten m. m. för infällning
och uppbärning af stegen i en trappa, där murstöd
saknas. Vangstyckena, som på den ena sidan eller
på båda sidorna omsluta och begränsa trappans lopp,
kunna vara raka eller böjda, understödda eller fritt
liggande; deras form bestämmes af trappans plan och
stigning.
C. G—m.

Vangueria Juss., bot., ett till fam. Rubiaceæ,
underfam. Coffeoideæ, hörande släkte af ofta torniga
små träd eller buskar, hvars arter till största
delen växa i tropiska Afrika. V. edulis, inhemsk i
öfre Nilområdet och på Madagaskar, odlas i Afrika,
Ostindien och Kina för sina välsmakande frukter.
G. L—m.

Van Hise [vän ha͡i’s], Charles Richard, amerikansk
geolog, f. 29 maj 1857 i Fulton, Wisconsin, d. 1918,
blef 1886 professor i geologi och 1903 president
för University of Wisconsin i Madison. I staten
Wisconsins geol. undersökning hade V. inträdt
1881, och 1883 inträdde han i Förenta staternas
geol. undersökning, där han arbetade vid sidan om
sitt universitetsarbete och 1900 fick ledningen
af den afdelning, som arbetar med de arkeiska
och metamorfiska bergarterna, åt hvilka han
egnade största delen aí sin verksamhet och på
hvilkas område han får anses som en af de främsta
auktoriteterna. Hans hufvudarbete är A treatise
on metamorphism
(i U. S. Geol. survey, "Monograph
47", 1904). V. var led. af sv. Vet. akad. (1905) och
korresp. medlem af Geol. fören. i Stockholm (1911).
K. A. G.

Vanhove [-håve], Charlotte. Se Talma.

Vanhäfd af jordegendom betecknar, att denna brukas så,
att dess afkastningsförmåga starkt nedgår, vare sig
därigenom, att jorden utsuges genom försummande af
dess gödsling, eller därigenom, att bearbetning och
renhållning från ogräs eftersättas, vanligen båda
dessa brister i förening. Till vanhäfden räknas
ock, att jordegendomens hus få förfalla. Jordegarens
eget intresse bör i regel ge säkerhet mot vanhäfd,
och vid utarrendering af jord plägar detta intresse
skyddas genom åtskilliga bestämmelser mot egendomens
vanhäfdande. Under senare tid har emellertid den
uppfattningen alltmer trängt igenom att, emedan
jordbrukets alster äro nödvändiga lifsförnödenheter
för folket, besittningen af jord bör medföra
förpliktelse att bibehålla dennas afkastningsförmåga
oförminskad. Denna mening fick sin första tillämpning
i svensk lagstiftning genom den i samband med den
s. k. Norrlandslagstiftningen (se Norrlandsfrågan) 25
juni 1909 utfärdade lagen om uppsikt å vissa jordbruk
i Norrland, Dalarna och Värmland (vanhäfdslagen),
sedan utsträckt att gälla för hela Gäfleborgs
län 10 maj 1912 samt Värmlands län 2 maj 1917. Enligt
denna lag får å fastighet på landet, tillhörig bolag
eller förening för ekonomisk verksamhet eller enskild

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:43:40 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfck/0321.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free