- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex /
669-670

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Varennes-en-Argonne ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

infördes i Lalandes "Tables astromiques de Halley"
(1759), Lalandes "Astronomie" (I, 1771) och Bodes
"Sammlung astronomischer tafeln" (III, 1776),
hvarjämte omarbetningar af speciella tabeller
offentliggjordes i olika arbeten. I sammanhang med
dessa förbättringar af tabellerna sysselsatte W. sig
äfven med Juppiters teori. Äfven flera andra frågor
inom den praktiska astronomien och geofysiken, såsom
solens och månens parallaxer och förmörkelser,
Merkurius’ gång förbi solen, magnetnålens
missvisning, norrskenet, klimaten och väderleken,
behandlade W. i en mängd afhandlingar, till största
delen införda i Vet. akad:s handlingar. I samma
handlingar egnade han en längre följd af artiklar åt
de matematiska vetenskapernas historia. I egenskap
af Vet. akad:s sekreterare redigerade W. alla af
akad. utgifna almanackor och kalendrar för 1751—84
och författade de där förekommande uppsatserna af
historiskt, astronomiskt och fysiskt innehåll. Som
led. af Tabellkommissionen inlade han stora
förtjänster om den svenska befolkningsstatistiken,
hvilken han också behandlade i ett stort antal
uppsatser i Vet. akad:s handlingar. Han konstruerade
äfven särskilda mortalitets- och lifslängdstabeller
för Sverige, men utgick därvid till en början från
det ur teoretisk synpunkt oriktiga antagandet, att
inom ett lands befolkning under en bestämd tidrymd
dödsfallen i allmänhet äro fördelade bland olika
åldersklasser på samma sätt som dödsfallen inom
en generation, ett antagande, som i själfva verket
är giltigt blott för en stationär befolkning. Han
synes dock snart ha upptäckt det oriktiga i detta
antagande, och i en senare uppsats (Vet. akad:s
handl. 1766) meddelade han mortalitetstabeller,
för hvilkas beräkning äfven antalet lefvande
personer vid observationstidens slut tagits i
betraktande. Se G. Eneström, "P. W. W. und die
sogenannte Halley’sche methode" (i "Abhandlungen zur
geschichte der mathematik", IX, 1899)

Vargering (af värja, försvara) kallades den reserv för
de indelta trupperna, som uppsattes på 1700-talet. För
att lätta rekryteringen under kriget tillät Karl XII
1717 och 1718 rust- och rotehållarna att antaga
och i rullorna införa en reserv- eller s. k.
vargeringskarl för hvarje rusthåll eller
rote, hvilken var afsedd att vid den ord. karlens
afgång inträda i hans ställe. Af denna för kriget
afsedda åtgärd försökte man snart erhålla en fast
reservorganisation. 1741 åtog sig nämligen rikets
ständer att till det förestående kriget uppsätta
en fullständig vargering, hvarigenom arméns styrka
skulle fördubblas. Denna organisation kom dock endast
ofullständigt till utförande. Påbudet förnyades 1749,
men 1752 öfverlämnades vargeringskarlars antagande åt
rust- och rotehållarnas fria vilja. Vid krigsutbrottet
1788 sökte Gustaf III förmå allmogen uppsätta
vargering, åtminstone till regementenas halfva
nummerstyrka; men endast vid några få regementen
kom en sådan till stånd, hvarför genom k. br. af 10
jan. 1790 påbjöds, att vargering öfverallt skulle
uppsättas på det sätt, att två rotar eller rusthåll
förenade sig om en karl, hvilken skulle inträda i
nummer efter den af de båda ord. karlarna, som först
afginge. Vargeringsmanskapet skulle öfvas och, om
det behöfde uppbådas till landets försvar, erhålla
beväpning af kronan, men beklädas af allmogen mot
ersättning af kronan. 1791 sattes
vargeringen på vakans i fredstid utom vid de båda skånska
kavalleriregementena, där den t. o. m. sammandrogs
till öfningar (till fots). I Finland nådde
vargeringsinrättningen betydligt större stadga. Efter
flera gifna och återtagna bestämmelser befalldes 1773,
att för hvarje rote eller rusthåll skulle anskaffas
en vargeringskarl; men 1776 ändrades detta därhän,
att två rotar eller rusthåll skulle förena sig om
en karl, hvilken antogs efter samma grunder som
ord. manskap, erhöll lega och andra förmåner samt
inkallades till öfningar. Vargeringen försågs med
äldre gevär och remtyg samt erhöll som särskildt
befäl 8 subalternofficerare och 8 underofficerare
per regemente. Vargering uppsattes sålunda vid alla
finska dragon- och infanteriregementen med undantag
af Österbottens regemente och skilde sig från den
ord. truppen nästan endast däruti, att den saknade
uniform och att manskapet icke alltid var försedt
med torp. Den finska vargeringen uppgick vid 1808
års ingång till 4,050 man, under det den svenska,
som skulle utgöra 13,182, räknade endast 1,000 (i
Skåne). I sammanhang med förstärkningsmanskapets (se
d. o.) inrättande 1811 samt rote- och rusthållarnas
befrielse från rekryteringsskyldighet i krigstid
afskaffades vargeringen. I Finland sattes den efter
1809 på vakans liksom de ord. indelta trupperna.
C. O. N.

Vargforsen, fors i Skellefte älf, omkr. 18
km. ofvanför Norra stambanans korsning med älfven.
Fallhöjden utgör 22 m. och 9-mån. effekten vid
oreglerad vattenföring omkr. 10,000 turbinhkr. Forsen
tillhör kronan och är outnyttjad.
C. K.

Varggropar. Se Jakt, sp. 1206, och Stormhinder,
sp. 229.

Varggård (gammalsv. varghagarðer, varga gård),
en inhägnad, inom hvilken vargen inlockas medelst
lefvande eller dödt bete, och ur hvilken han
sedan ej kan komma ut. Varggård och plats för
jakt å varg anlades förr i större skogsmark,
där ingen huggning kom i fråga och ingen väg
begagnades, helst å kronoskog, eljest å boställen
och kronohemman. Men äfven frälse- och skatteegare
måste tillåta sådan anläggning efter landshöfdingens
pröfning. Kostnadsfördelningen skedde efter
mantalsberäkning. Präst och klockare deltogo icke för
de hemman, som de själfva bebodde. Jaktplatser och
"jakttyg" skulle hållas i hvarje län, där vargar
gjorde skada. Antalet berodde af odjurens mängd
och ortens skogrikedom. Landshöfdingen förordnade
därom, sedan han hört öfverjägmästaren och
jordegarna. Dock behöfde ej mer än tre jakttyg
finnas i hvarje län och ej mer än en jaktplats i
hvarje fögderi, så framt jordegarna icke själfva
önskade det. — Jakttyget bestod af sextiofyra buntar
målade jaktlappar, hvarje bundt 40 famnar lång,
samt tolf vargnät, 20 famnar långa och 5 famnar
höga. Det underhölls på länsinnevånarnas bekostnad,
intill dess jaktkassan kommit till den styrka, att
den kunde bestrida utgifterna. — Skallgångsplikten
såväl som skyldigheten att hålla jaktplats och vargnät
upphäfdes genom 1864 års jaktstadga. Se vidare Jakt,
sp. 1206.
C. G. H.*

Vargisbäcken. Se Pite älf.

Varg i veum, fnisl., vargr i véum, "varg i
helgedomen", d. v. s. fredlös brottsling (som kan
jagas likt en varg), särskildt en sådan, som begått
brott inom ett helgadt område,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:17:28 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfck/0353.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free