Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Varro, 2. Marcus Terentius, Reatinus - Varro, 3. Publius Terentius, Atacinus - Varronianska tidräkningen - Warschau
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samt, för den senare afdelningen,
"Gudomligheter". Detta arbete, som, efter allt hvad vi
kunna finna, utmärkte sig genom grundlig källforskning
och rik sakkännedom, likasom genom en jämförelsevis
noggrann, om också ej fullt metodisk kritik, blef en
verklig skatt för senare tider. I samband därmed stod
en skrift om romerska folkets härkomst. I denna skrift
gjordes gällande den efter V. uppkallade tidräkningen,
som antog Rom vara grundlagdt i 6:e olympiadens 3:e
år eller 21 april 753 f. Kr. Disciplinæ (9 böcker)
bildar en encyklopedi, omfattande utom de sju sedan
så kallade artes liberales (grammatik, dialektik,
retorik, geometri, aritmetik, astronomi och musik)
äfven medicin och arkitektur. Epistolicæ quæstiones
(antagl. 8 böcker) bestod af undersökningar i
brefform öfver ämnen inom statsrätt, grammatik och
fornforskning. De ora maritima var ett geografiskt
arbete, som, utgående från kustbeskrifning, troligen
äfven berörde sjöfart och hafsförhållanden. Om De
iure civili (15 böcker) är mycket litet kändt. De
lingua latina (om det latinska språket) innehöll
25 böcker, af hvilka 5—10 äro i behåll, ehuru i
stympadt och skadadt skick. Författaren behandlar
i detta verk, efter en inledning, etymologien,
flexionen och syntaxen. De nu befintliga böckerna
omfatta dels etymologiens speciella (5—7), dels
flexionslärans allmänna (8—10) del. I den senare
undersöker författaren förhållandet mellan analogi och
anomali, hvilka båda han sträfvar att, så att säga,
förlika med hvarandra. Arbetet, som från 5:e boken
var tillegnadt Cicero, synes ha utkommit före dennes
död, år 43; begynnelsen före 45, då Cicero tillegnade
V. sin skrift "Academica" till gengäld för V:s vid den
tiden tillkännagifna dedikationsafsikt. Det är, såsom
den äldsta grammatikaliska skrift från romartiden,
af stort värde, om ock den jämförelsevis obetydliga
del, som bevarats, företer många ojämnheter och
dunkelheter samt, särskildt hvad etymologierna
vidkommer, bär spår af stor godtycklighet, den
hårda stilen icke att förglömma. Skriften Res
rusticæ eller landthushållningen, i 3 böcker, är
fullständigt bevarad. Den författades af V. vid
80 års ålder i dialogform. 1:a boken handlar om
åkerbruket, 2:a om boskapsskötseln, 3:e om fjäderfä,
bin, fisk m. m., en gren, som före V:s tid ej var
särskildt behandlad i landtbrukslitteraturen. V:s
bok ger god inblick i romerska landtbruket, hvilket
författaren kände icke blott genom studier, utan ock
genom egen erfarenhet, så att sakkunskapen gör sig
starkt gällande. Framställningen är i vissa fall
tilltalande, men blir delvis tröttande genom den
öfverdrifna schematismen, ett fel, hvartill V. ofta
gör sig skyldig. Utom de här uppräknade verken
författade V. en mängd smärre skrifter, som sluta
sig till och komplettera dessa, särskilt kultur- och
litteraturhistoriska uppsatser och undersökningar,
såsom om Plautus’ lustspel (se Plautus)
m. fl. Hans namn är ännu knutet till en samling
Sententiæ, hvilka dock synas vara excerpt från en
senare tid. Att V. inför den antikiserande smaken
under Hadrianus och Antoninerna skulle stå sig väl,
är gifvet, men den riktningen var, såsom bekant,
öfvergående. — 3. Publius Terentius V., med tillnamnet
Atacinus, f. 82 f. Kr. i nejden af floden Atax
(Aude) i Gallia narbonensis, d. troligen 37 i Rom,
var en skald, som stod på öfvergången från den äldre,
ennianska, riktningen och den nya skolan (Catullus,
Cinna, Calvus). Som yngre skref han satirer och ett
hexametriskt epos om Cæsars fejder med sekvanerna,
Bellum sequanicum, idkade därefter studier i den
grekiska, särskildt alexandrinska, litteraturen och
författade Argonautæ, en bearbetning af Apollonios
Rhodios’ dikt om argonauternas tåg. Äfven uppträdde
han som författare af elegier samt af en geografisk
lärodikt, Chorographia, efter Aratos eller Alexander
från Efesos, och en väderlekskalender, Ephemeris.
1—3. R. Tdh.*
Varronianska tidräkningen. Se Varro, sp. 719.
Warschau (po. Warszawa). 1. Hufvudstad i republiken
Polen, belägen på vänstra stranden af Weichsel på en
36—40 m. hög terrass, som mot v. öfvergår i en bred,
kullig slätt och mot ö. stupar brant ned mot floden,
lämnande en bred strandremsa vid sin fot. Med W. är
förbunden förstaden Praga (se d. o.) på högra
stranden af floden. W. har ett godt kommersiellt
läge vid korsningen af viktiga trafiklinjer, dels en
nord—sydlig, markerad af Weichsel, dels väst—östliga,
hufvudsakligen utpekade af Weichsels biflod Narew
samt Oders bifloder Netze och Warthe. Det höga
läget på den nämnda terrassranden gaf också staden
strategisk betydelse; som fästning har W. äfven under
Världskriget spelat en viktig roll. I förhållande till
folkmängden (1914: 789,300 pers.; f. n. sannolikt
öfver 1 mill., hvaraf inemot 40 proc. judar) har
W. ovanligt ringa omfång, är omkr. 8 km. på längden,
4 km. på bredden, hela omkretsen, inberäknadt
Praga, utgör något mer än 21 km. Trångboddheten
blir därför stor, och husen ha benägenhet för att
skjuta i höjden. Sämst äro bostadsförhållandena i den
nordvästra stadsdelen, där judarna ha sitt kvarter. De
förnäma stadsdelarna och handelskvarteren ligga
i s., industrianläggningarna förnämligast i v. I
maj 1902 lades grunden till den (efter ritningar
af I. E. Clason och Rogoyski) af a.-b. Cedergren
byggda svenska telefonstationen. Arkitektoniskt mest
betydande äro dels den stadsdel, som ligger n. om
slottet omkring gamla torget (Stare miasto) med dess
sirenfontän (Warschaus vapen är en svärdbeväpnad
vattennymf), dels den ståtliga hufvudgatan
Krakowslice przedmiscie (Krakauska förstaden)
med dess fortsättning Nowy swiat (Nya världen),
där W:s eleganta lif är koncentreradt och där de
största hotellen ligga. Både kyrkor och palats äro
hufvudsakligen uppförda i barock. Stadens medelpunkt
bildar kungl. slottet (Zamek Królewsky; fig. 1),
byggdt af hertigarna af Masovien, tillbyggdt af
Sigismund III (hvars staty står framför detsamma på
Sigismundstorget) och Vladislav IV samt, sedan det
förstörts under kriget mot svenskarna, återuppfördt
af August III. Under Världskriget har slottet i
trots af sitt exponerade läge lidit endast helt
obetydligt till det yttre; däremot har den från
Stanislaus Poniatowski härstammande inredningen
blifvit sköflad af ryssarna. Det vackraste bland W:s
palats är dock slottet Lazienki (fìg. 2), uppfördt
1767—88 af Stanislaus Poniatowski. Slottet ligger
på en ö midt i en konstgjord, långsträckt sjö och är
"en af de finaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
