- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex /
763-764

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vasaätten, svensk frälsesläkt - Vasaätten. 1. Nils Kettilsson - Vasaätten. 2. Kristiern Nilsson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Anmärkas bör också, att gården Vasa (se d. o.) i
Skepptuna socken (Uppland) under 1400-talet egdes
af släkten, ett förhållande, som möjligen i sin mån
öfvat indytande på namnformen. Jfr E. Hildebrand,
"Vasanamnet och Vasavapnet" (i "Sv. autografsällsk:s
tidskr." 1889) och där anförd litteratur. — Konung
Gustaf IV Adolfs son Gustaf (se Gustaf, svenska
prinsar 2) antog på grund af sin härstamning från den
gamla svenska Vasadynastien titeln prins af Vasa 1829,
men dog utan manlig afkomma.

1. Nils Kettilsson, ättens stamfader,
nämnes i bevarade handlingar första gången 1361
(möjligen är han dock identisk med den
Nils Kettilsson, som var fogde i Stockholm 1355).
Han var häradshöfding i Frötuna skeppslag och
egde åtskilliga gårdar i Roslagen, däribland
Björnö i nämnda skeppslag. Genom sin börd tillhörde
han utan tvifvel lågadeln, men hans hustru
Kristina Jonsdotter, trol. dotter af riddaren Johan
Niklisson (sjuuddig stjärna) till Rickeby, synes ha
representerat en något högre rangklass inom frälset,
hvarför giftermålet i sin mån torde ha banat väg
för Nils Kettilssons och ättens sociala upphöjelse.
Nils var nära lierad med drotsen Bo Jonsson och herr
Karl Ulfsson till Tofta och i likhet
med dem anhängare af konung Albrekt i
kampen mot Folkungarna. Han lefde ännu 1378.
I sitt äktenskap hade han utom sonen Kristiern
(se V. 2) döttrarna Ramborg, som redan 1376
var gift med lagmannen och riddaren Tord
Röriksson Bonde och härigenom blef farmoder
till konung Karl Knutsson, och Ingeborg, som 1376
inträdde i Sankta Klara kloster i Stockholm.

2. Kristiern Nilsson, den föregåendes son,
riksråd och drots, nämnes första gången 1396 och
var då redan riddare. Efter föräldrarna
ärfde han bl. a. Björnö och den i Seminghundra härad,
där han redan 1401 var häradshöfding, belägna
gården Vasa. Som riksråd framträder han ej
förrän 1413. 1416 synes han ha deltagit i konung
Eriks slesvigska krig. Sina första mera betydande
politiska insatser gjorde han som innehafvare af
Viborgs slottslän, hvilket tillföll honom efter
svågern Tord Bonde (d. 1417); han hade
f. ö. redan tidigare emellanåt vistats i Viborg
som Tord Bondes ställföreträdare. Viborg var
det dåv. Sveriges utpost mot Ryssland och det
livländska ordenslandet, hvarför K. kom att
spela en framskjuten roll i Sveriges förhållande
både till dessa makter och till hanseförbundet,
som ju räknade de livländska städerna
bland sina medlemmar. Han bevakade härvid
med stor energi de skandinaviska intressena och
vinnlade sig bl. a., i den mån det var möjligt,
om att upprätthålla direkta handelsförbindelser
mellan Sverige och Ryssland, hvarigenom
han tydligen främst åsyftade att befordra
staden Viborgs uppblomstring. Han råkade
därför ofta i konflikt med hanseförbundet,
som eftersträfvade monopol på Rysslandshandeln,
och speciellt med Reval. Betecknande för
hans handelspolitiska tendenser är hans 1419 —
visserligen förgäfves — framställda förslag, att
konung Eriks undersåtar, med hvilket uttryck de
viborgske köpmännen särskildt torde ha afsetts,
likaväl som hanseaterna skulle ha tillträde till det
ena af hansans handelshus i Novgorod, det
berömda Gotenhof. Karakteristiskt är också, att han vid ett
tillfälle (1426) gjorde gällande, att staden Revals
handel med ryssarna skulle försiggå uteslutande
i Viborg och att Revals köpmän ej själfva borde
besöka Ryssland. Denna fordran afsåg väl närmast det
löpande året och då rådande speciella förhållanden,
men återspeglar säkerligen en allmän önskan, att
Viborg skulle bli en centralpunkt i Rysslandshandeln
äfven för de tyske köpmännen. I den skandinaviska
unionens mellanhafvanden med de ofta orolige ryske
grannarna var han konung Eriks främste förtroendeman
och deltog bl. a. i Köpenhamnsförhandlingarna 1428
mellan Erik och ryska sändebud, hvarvid det då utlupna
stilleståndsfördraget för fem år förnyades. Under
krigstillståndet mellan Erik och de vendiska städerna
på 1420- och 1430-talen understödde han från Viborg
konungens sak genom omfattande kaperier i Finska
viken, hvilka gingo ut på att hindra de krigförande
städernas handelstrafik i dessa trakter. — Den
engelbrektska resningen och den långvariga inre kris,
som därmed inleddes, anvisade åt K. ett vidsträcktare
verkningsfält. Hans kungatrogna hållning under den för
Erik af Pommern ödesdigra konflikten med svenskarna
bör ses mot bakgrunden af hans tidigare bana, under
hvilken han varit konungens nitiske tjänare och
kommit att stå denne närmare än någon annan svensk
storman. Härvid förtjänar det att observeras, att
han var måg till konung Eriks främste förtroendeman
i Danmark, hofmästaren Erik Krummedige. För att i
konungens intresse medverka till stridens biläggande
for han sommaren 1435 öfver till det egentliga
Sverige, som han dittills sedan 1417 rätt sällan
hade besökt. Han deltog nu i det förlikningsmöte,
som på hösten s. å. hölls i Stockholm och hvarvid
en temporär uppgörelse, till hvilken han bl. a. som
medlem af en särskildt tillsatt skiljedomsnämnd
bidrog, kom till stånd mellan de svenske herrarna och
konung Erik. Konungen, själf närvarande i Stockholm,
lofvade därvid att tillsätta drots och marsk, ett
löfte, som omedelbart (omkr. 20 okt.) infriades. Till
det förra ämbetet föreslog han K., och rådsmajoriteten
fogade sig häri efter ett fruktlöst försök att få den
aristokratiska oppositionens ledare Karl Knutsson
placerad på denna förnämliga post. Karl Knutsson
fick sålunda nöja sig med att bli marsk. Efter mötet
reste K. tillbaka till Viborg. Först i juni 1436
återvände han till Stockholm och stannade sedan nära
tre år i Sverige. Läget var nu från hans synpunkt
såtillvida förbättradt, som Engelbrekt strax förut
röjts ur vägen, men å andra sidan hade Karl Knutsson
under dennes sista tid mera afgjordt än förut tagit
parti mot konungen, deltagit i dennes villkorliga
afsättning vid Arbogamötet i jan. 1436 och biträdt
vid Engelbrekts därefter igångsatta nya eröfringståg
genom Sverige. Drotsen och marsken funno emellertid
hvarandra i en gemensam sträfvan att tillintetgöra
de nye demokratiske ledare, som efter Engelbrekts
död framträdt, främst Erik Puke. Priset för deras
samarbete på denna basis fick Karl Knutsson betala,
då han vid en herredag i Söderköping på senhösten
1436 lät förmå sig att godkänna den nya förlikning
mellan konung Erik och svenskarna, som något tidigare
(1 sept.) på ett möte i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:28 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfck/0402.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free