Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Webster, Daniel - Webster, Benjamin Nottingham - Webster, Thomas - Vecchi, Orazio - Vecchia, Pietro (della) - Vecchietta (Lorenzo di Pietro) - Vecelli, T. - Vecht
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
när hans kolleger af whigpartìet lämnade det för
att om möjligt tvinga den nye presidenten Tyler
att afgå. W. af gick först i maj 1843, sedan
Ashburtonfördraget vunnit brittiska parlamentets
godkännande. W:s långa kvarstannande under den för
whigpartiet förhatlige Tyler hade förstört hans
utsikter att bli presidentkandidat vid 1844 års val,
men i senaten invaldes han åter 1845. Där bekämpade
han energiskt annexionen af Texas och kriget mot
Mexico samt hade verksam andel i uppgörelsen med
England om Oregongränsen 1846 (se Oregon). I den stora
striden om Clays kompromissförslag i slaffrågan
1850 (se Clay) förordade W. i ett ryktbart tal
7 mars 1850 kompromissen och utsatte sig därigenom
för säkerligen obefogade anklagelser för att af
personliga opportunitetsskäl ha svikit sina egna
frihetsgrundsatser. I stället tcrde han uppriktigt ha
trott, att slafverifrågan skulle fredligt lösas genom
kompromissen och slafveriet småningom aftyna och
försvinna, när det ej vann utbredning norrut. W. blef
juli 1850 ånyo utrikesminister, i president
Fillmores kabinett, men fick vid nomineringen till
presidentkandidat 1852 till sin stora missräkning
stå tillbaka för general Scott. Först hans kort
därefter inträffade död lärde hans landsmän fullt
inse, hvad de i honom förlorat. Hans konstitutionella
uppfattning har blifvit den för Förenta staternas
författningsutveckling bestämmande, och hans argument
eldade under inbördeskriget nordstatsbefolkningens
öfvertygelse om sin saks rättvisa. En staty öfver
W. (af Th. Ball) finnes i New York. Hans Works
utgåfvos 1851 i 6 bd med biografisk inledning
af E. Everett. Hans tal och skrifter äro bäst
samlade af J. W. McIntyre i Writings and speeches
of Daniel W. (18 bd, 1903). Jfr biografier öfver
W. af G. T. Curtis (2 bd, 1870; väl panegyrisk),
H. C. Lodge (1899; synnerligen vederhäftig),
N. Hapgood (s. å.), J. B. McMaster (1902) och
S. W. McCall (s. å.) samt E. P. Wheeler, "Daniel W.,
the expounder of the constitution" (1905). — W:s son
Fletcher W., f. 1813, d. 1862, en tid faderns
privatsekreterare, 1850—61 hamninspektör i Boston,
stupade som öfverste i andra slaget vid Bull Run. Han
utgaf Daniel W:s private correspondence (2 bd, 1857).
V. S—g.
Webster [ωe’bstə], Benjamin Nottingham, engelsk
teaterman, f. 1797 i Bath, d. 1882, uppträdde från
1818 på landsortsscener och Drurylane-teatern i
London, erkändes där från 1829 som främste komiker,
innehade från 1837 Haymarket-teatern och byggde 1859
nya Adelphi-teatern, hvarjämte han hade en ledande
hand i Olympic-, Princess- och Adelphi-teatrarna. Han
afgick från scenen 1874. W. skref eller bearbetade
(mest från franskan) ett hundratal pjäser.
Webster [ωe’bstə], Thomas, engelsk målare,
f. 1800 i London, d. 1886, studerade vid Royal
academy och utförde förutom porträtt förnämligast
genretaflor ur barndomens och ungdomens lif: Det
sjuka barnet, Kortspelarna, Följden af omåttlighet,
Det afbrutna brefvet, Fotboll, Löje och surmulenhet,
En gammal frökens skola (m. fl. i National gallery).
C. R. N.*
Vecchi [vä’kki], Orazio, italiensk tonsättare,
f. omkr. 1550 i Modena, d. där 1605, blef före 1586
kyrkokapellmästare i Modena samt 1598
tillika hofkapellmästare och musiklärare för
hertigens barn. Hans Amfiparnasso (1594) är ett
slags föregångare till operan, men har ännu ej
enstämmig sång, utan solopersonernas dialog utföres af
flerstämmig kör. Utom detta musikaliska lustspel skref
V. i synnerhet berömda canzoner och madrigaler, af
hvilka åtskilliga utmärka sig genom sina för den tiden
ovanliga tonmålningar och karakteriseringsförsök,
dessutom lamentationer, motetter, mässor m. m. Se
monogr. af Catelani (1858) och Renier (1884).
A. L.*
Vecchia [vä’kkia], Pietro (äfven kallad della V.),
italiensk målare, f. 1605 i Venezia, d. där
1678, var lärjunge af Al. Varotari. Han anslår
kraftiga och djärfva toner i En svartskäggig
krigare och En harneskklädd krigare, likasom
äfven i Saul och David med Goliats hufvud (alla i
Dresdens galleri). Dessutom finns af honom där ett
par genrestycken. Han hör icke till de finaste, men
väl till de friskaste venezianerna under 1600-talet.
C. R. N.*
Vecchietta [väkkiä’tta], eg. Lorenzo di Pietro,
italiensk konstnär, f. omkr. 1412, d. 1480, var
förnämligast bildhuggare. Hans figurer visa noggrant
naturstudium, närmande sig till Donatello, ehuru
utan dennes originalitet och storhet. Barn och kvinnor
framställer han ofta ganska intagande; bäst synes han
i bronsarbeten, hvarför också i synnerhet ornamentik
och småfigurer lyckas honom. Främst bland hans verk
står tabernaklet af brons på högaltaret i Sienas dom,
hvilket genom kraftig originalitet haft inflytande
på Sienaskolans dekorationssätt (1465—72). Vidare
märkas bronsstaty af Kristus (1466, i hospitalet i
Siena), Petrus och Paulus (marmor, 1458 och 1460)
i Loggia de’ Nobili, Maria och Johannes (i S. Pietro
a Ovile). I Florens’ Museo nazionale finnas byst af
Annalena Malatesta och liggande graffigur af Marino
Soccino, bägge i brons, fulländade exempel på naiv,
omutlig naturalism. Som målare är V. underlägsen:
hans figurer äro magra och svaga (madonnor i Uffizi
och i Sienas akademi). Bäst är hans Himmelsfärd
(i Pienzas dom). Som arkitekt och ingenjör är han
känd genom teckningar och modeller till fästningar.
C. R. N.*
Vecelli [vätjä’lli], T. Se Tizian.
Vecht [fecht]. 1. Förutvarande mynningsarm af
Rhenfloden, den s. k. Utrechtsche Vecht, som
afgrenade sig vid Utrecht från Kromme Rijn (se Rhen,
sp. 85) och utföll vid Muiden i Zuiderzee. Enär
Kromme Rijn genom en tvärdamm blifvit fullständigt
afdämd från all förbindelse med Rhen, är alltså V. nu
ett själfständigt vattendrag, som upptar det från
den lägre liggande polderterrängen genom kvarnar
uppmalda vattnet och för det till Zuiderzee, där det
under normala fall vid ebb genom slussen vid Muiden
kan afbördas. — 2. (Holl. De Vecht l. Overijsselsche
V., ty. Vechte). Flod i Tyskland och Nederländerna,
upprinner i Westfalen på västsluttningen af höjderna
vid Billerbeck, flyter åt n. och förenar sig med den
från samma trakter kommande Steinfurter Aa. Efter
att ha flutit förbi Nordhorn och Neuenhaus vänder
floden i västlig riktning och går strax nedanför Laar
in på nederländskt område. Mellan Hasselt och Zwolle
förenar sig V. med den från Rhenarmen Ijssel kommande
Zwartewater, under hvilket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
