Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vegetarism - Vegetation - Vegetativ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
synnerligen väl fördraga sådan föda. Föreställningen,
att sammansättningen af de väfnader, som ingå
i människokroppen, skulle påverkas af födans
härstamning från djur- eller växtriket, är alldeles
oriktig. Ägghvitämnena, som utgöra hufvudbeståndsdelen
i köttet, uppklyfvas i matsmältningsapparaten i sina
"byggnadsstenar" (aminosyror), hvilka äro gemensamma
för flertalet ägghvitämnen, de må härstamma från
djur eller växter. Af dessa "byggnadsstenar" bildas
sedermera i de olika väfnaderna de för dem och jämväl
för individen karakteristiska substanserna. Att de
s. k. purinämnena i de mängder, hvari de förekomma
i köttet, skulle verka giftigt eller ge upphof
till sjukdomar, såsom gikt eller arterioskleros,
är en grundlös farhåga. Därmed är naturligtvis ej
uteslutet, att kött, njutet i öfvermått, liksom
hvarje annat födoämne under sådana förhållanden,
orsakar rubbningar i matsmältning och andra kroppens
förrättningar. Vegetarianerna ha gjort mycken affär
af ett genom näringsfysiologiska undersökningar
ådagalagdt förhållande, nämligen att människans
minimalbehof af ägghvita afsevärdt understiger
de ägghvitmängder, som vanligen förekomma i
kosten. Ägghvitan såsom utgörande huvudbeståndsdelen
i köttet är enligt deras mening af ondo, och de
nyssnämnda undersökningarna skulle sålunda visa,
att de nuv. människorna vore på väg att förgifta sig
med ägghvita. Människorna ha emellertid ordnat sin
kost icke efter anvisningar af näringsfysiologien,
som är en jämförelsevis ung vetenskap, utan
efter smak samt framför allt efter tillgången på
olika födoämnen. Härvid har det fallit sig så,
att näringsbehofvet (energibehofvet) till 15 à 20
proc. blifvit täckt genom ägghvita. Att dessa ägghvitmängder
i födan öfverstiga minimalbehofvet, är ej
något märkvärdigare, än att t. ex. syrehalten i den
vanliga inandningsluften betydligt öfverstiger det
minimal värde, som erfordras, för att kroppen ej skall
komma att lida af syrebrist. Under kristiden (1917—19)
har man framhållit nödvändigheten af att använda säd
och rotfrukter direkt som människoföda i st. f. att
därmed utfodra kreaturen och på denna omväg omsätta
landtbrukets produkter i människonäring. Faktiskt
blir nämligen utbytet, i kalorier räknadt, bättre
med det förra förfaringssättet. Från vegetariskt
håll har gjorts gällande, att man borde draga
nytta af kristidens lärdomar. Man skulle sålunda
göra en nationalekonomisk vinst och möjliggöra för
landet att underhålla en talrikare befolkning,
om man öfverginge till ren sädes-, frukt- och
trädgårdsodling, afstode från finmalning af säden
och siktning af mjölet och upphörde med kött- och
mejerihandtering. Huru befolkningen skulle reda
sig i de vidsträckta landsdelar, som ej egna sig för
något annat än boskapsskötsel, jakt eller fiske, därom
lämnar vegetarismen ej någon anvisning. Konsumtion och
produktion låta ej reglera sig efter vegetarismens
principer. Framför allt låta de ej begränsa sig
efter människans "minimalbehof". Allt hvad vi kalla
kultur och kulturbehof ligger långt utöfver hvad som
kan anses motsvara minimalbehof. Erfarenheten visar,
att människor kunna bo i jordkulor, men det skall vara
rena undantagsförhållanden, som förmå oss att afstå
från våra välombonade bostäder med centraluppvärmning
och andra bekvämligheter, äfven om det framhålles för
oss, att vi löpa fara att förvekligas. F. ö. när har
människan i förgångna tider i sådan utsträckning gett
prof på förmåga att uthärda fasor och lidanden som
under Världskriget i våra, efter hvad man påstått,
"förvekligade tider"? Människan har tydligen allt
fortfarande i stor utsträckning förmåga att anpassa
sig efter yttre förhållanden. När hon har tillfälle
därtill, anordnar hon sitt lif så bekvämt och angenämt
som möjligt och skaffar sig föda, kläder och bostäder,
som tilltala hennes smak. Djurriket lämnar en hel
del födoämnen, mot hvilka ingen anmärkning kan
göras med hänsyn till smak eller verkan på kroppens
förrättningar. Vegetarismen fordrar, att man skall
afstå från dessa födoämnen, och ställer i utsikt,
att människosläktet därigenom skall moraliskt
förbättras. Men den lämnar intet som helst bevis
därför. Den nämnda utsikten är alltför oviss för
att kunna förmå vanliga människor att inskränka sitt
födoämnesval. Utsikten till nationalekonomisk vinst
och ökad folktäthet, i fall lifsmedelsproduktionen
omlades i enlighet med vegetarismens anvisningar,
torde också få anses vara alltför oviss för att kunna
förmå producenterna att afstå från framställning af
varor, som tilltala konsumenternas smak.
Om man också måste bestämdt motsätta sig vegetarismens
kraf på inskränkning i födoämnesvalet och på
omläggning af lifsmedelsproduktionen, så får man
å andra sidan göra rättvisa åt dess verksamhet för
spridning af kännedomen om vegetabiliska födoämnen
och deras anrättning.
Vegetarismen kan anses först ha framträdt i England,
där en Vegetarian society bildades 1847. Liknande
föreningar ha sedermera uppstått i flertalet
kulturländer. De äro verksamma genom utgifning
af tidskrifter och upprättandet af vegetariska
restauranger. I Sverige predikades vegetarismen först
af med. doktor Adolf Fredrik Melander (f. 27 juli
1816 i Karlstad, d. 7 jan. 1902 i Stockholm), 1869—89
badläkare i Visby, hvilken utgett en vegetarisk
kokbok (1876). Bland andra förkämpar för densamma
må anföras J. P. Rydelius (pseudonymen Justus) samt
redaktören Johan Lindström Saxon (f. 17 febr. 1859 i
Gällersta, Örebro län), som varit verksam inom den
på hans initiativ 1903 bildade Svenska vegetariska
föreningen (f. n. omkr. 1,400 led.) och redigerat
dess organ "Vegetarianen".
J. E. J—n.
Vegetation (se Vegetera), växtlif; växtlighet;
sammanfattningen af en viss trakts växtvärld (jfr
Flora). — Vegetationsorgan, de till växternas näring
(i vidsträckt bemärkelse) tjänande organen, i motsats
till deras reproduktions- l. fortplantningsorgan. —
Vegetationsperiod, den tid, inom hvilken någon viss
växtart utvecklar blad, blomma och frukt; den tid,
under hvilken ett visst områdes fanerogama växtvärld
spirar upp, grönskar, blommar och sätter frö. —
Om vegetationspunkt se Skott, sp. 1140.
Vegetativ (se Vegetera), som tillhör eller
sammanhänger med växternas lif; som har afseende
på vegetationen. — Vegetativa funktioner, de för
både växter och djur utmärkande lifsförrättningar,
genom hvilka näringen och tillväxten ombesörjas
(jfr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
