Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Weiss, 1. Bernhard - Weiss, 2. Johannes - Weiss, Jean Jacques - Weiss, 1. Edmund - Weiss, 2. Gustav Adolf - Weiss, Amalie - Weiss, André - Weiss, Pierre Ernest - Weissbach, Franz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lehrbuch der biblischen theologie des neuen testaments (1868; 7:e
uppl. 1903), Leben Jesu (2 bd, 1882; 4:e uppl. 1902),
Lehrbuch der einleitung in das N. T. (1886; 3:e
uppl. 1897). Åt N. T:s text egnade han grundliga
studier, hvilkas resultat framlades i de af Gebhardt
och Harnack utg. Texte und untersuchungen, och
utgaf en textupplaga med kort glossatorisk kommentar
1902—05. W:s arbeten för lösningen af den synoptiska
frågan äro nedlagda i Markus evangelium und seine
synoptischen parallellen (1872), Mathäus evangelium
und seine Lukasparallellen (1876), Die quellen des
Lukasevangeliums (1907), Die quellen der synoptischen
überlieferung (1908). Mest känd torde W. för utländska
läsare vara genom sina bearbetningar af N. T. i det
berömda Meyerska kommentarverket, där han kommenterat
alla evangelierna, Romarbrefvet, Timoteus- och
Titus-brefven, Hebréerbrefvet och Johannes-brefven. —
2. Johannes W., den föregåendes son, protestantisk
teolog, f. 1863 i Kiel, d. i aug. 1914, blef
privatdocent i Göttingen 1888 och e. o. professor
där 1890 samt kallades som ord. professor 1895
till Marburg och 1908 till Heidelberg. W. egnade
sig liksom sin fader uteslutande åt N. T., men
i motsats till denne slog han in på mera moderna
kritiska vägar och tog därvid äfven djupa intryck af
den religionshistoriska skolan. Bland hans skrifter
må här nämnas Barnabasbrief (1888), Der predigt Jesu
vom reiche Gottes (1892; 2:a uppl. 1900), Kommentar
zum Lukasevangelium (1892), Über die absicht und den
literarischen charakter der Apostelgeschichte (1897),
Das älteste evangelium (1903), Die offenbarung des
Johannes (1904), Paulus und Jesus (1909), Jesus von
Nazareth, mythus oder geschichte? (1910), Kommentar
zum 1. Korintherbrief, Das urchristentum (I, 1913;
II utg. af Knopf efter W:s död 1917). Dessutom utgaf
W. tillsammans med andra en ny öfv. med populär
förklaring af N. T.: Die schriften des neuen
testaments (1907 ff.; 3:e uppl. 1916 efter W:s död).
1—2. E. S—c.
Weiss [väss], Jean Jacques, fransk tidningsman,
f. 1827 i Bayonne, d. 1891 i Fontainebleau, erhöll
filosofisk grad i Paris 1855, blef 1856 professor
i franska litteraturen vid fakulteten i Aix och
1858 professor i historia i Dijon, men lämnade
denna verksamhet 1860 och inträdde i redaktionen
af tidningen "Journal des débats" i Paris. 1867
uppsatte W. i förening med E. Hervé den liberala
oppositionstidningen "Journal de Paris". W. kallades
jan. 1870 af É. Ollivier till medlem af Conseil
d’état, men måste efter kejsardömets fall s. å. återgå
till journalistyrket. Af nationalförsamlingen
valdes han 1873 ånyo till conseiller d’état, men
afsattes 1879, emedan han anfallit republiken i
tidningen "Paris-Journal". Under Gambettas kortvariga
ministär 1881—82 var W. direktör för politiska
afdelningen i utrikesministeriet. Sina sista år var han
bibliotekarie i Fontainebleau. W. skref uppsatser i
"Revue des deux mondes" m. fl. tidskrifter och
utgaf Essais sur l’histoire de la litterature
française (1865); postumt utgafs Le drame
historique et le drame passionnel (1894). Han var
en fyndig polemiker, särskildt stark i ironien.
(V. S—g.)
Weiss [vajs]. 1. Edmund W., österrikisk
astronom, f. 26 aug. 1837 i Freiwaldau (Schlesien),
d. 21 juni 1917 i Wien, blef docent i matematik vid
universitetet i Wien 1861, adjunkt vid observatoriet
där 1863, professor 1869 och direktor för
observatoriet 1878. Han utgaf viktiga arbeten öfver
stjärnfallssvärmarnas ursprung och sammanhang med
kometerna (Beiträge zur kenntnis der sternschnuppen,
I, 1863; II, 1870; Höhenberechnung der sternschnuppen,
1904). Han lämnade äfven betydelsefulla bidrag till
teorien för beräkningen af komet- och planetbanor. —
2. Gustav Adolf W., den föregåendes tvillingbroder,
naturforskare, företrädesvis botanist, d. 17 mars
1894 i Prag, studerade som ung astronomi, fysik,
kemi, botanik m. m., blef filos. doktor 1858 och
docent i växtfysiologi i Wien 1860, företog en
resa i Orienten och Grekland, blef 1862 professor i
botanik och trädgårdsföreståndare i Lemberg, besökte
norra Afrika och blef 1871 professor i botanik i Prag,
där han grundlade en växtfysiologisk institution. Han
utgaf fysikaliska, fysiologiska och botaniska arbeten,
däribland Die pflanzenhaare (1867) och en större
lärobok, Allgemeine botanik (1878).
1. B—d. 2. C. Lmn.
Weiss [vajs], Amalie. Se Joachim, sp. 1416.
Weiss [väss], André, fransk jurist, f. 1858,
professor 1881 i Dijon och 1891 i Paris, berömd
som internationalist. Bland hans arbeten är det
förnämsta Traité théorique et pratique de droit
international privé (1892—1905) i fem omfattande delar
och byggdt på komparativa studier, som i förening med
en elegant stilistisk behandling, trots bristen af
större originalitet, gjort verket synnerligen kändt
och användt.
Rld.
Weiss [väss], Pierre Ernest, schweizisk-fransk fysiker,
f. 1865 i Mühlhausen (Elsass), studerade 1883—87 vid
polyteknikum i Zürich och 1888—92 vid École normale
supérieure i Paris, blef docent 1895 i Rennes,
professor i fysik i Lyon 1899, vid polyteknikum
i Zürich 1903 och vid universitetet i Strassburg
1919. Redan i sin gradualafh. 1896 behandlade
W. magnetismen, nämligen den hos magnetisk järnmalm
och hos legeringar af järn och antimon, och hans
hufvudsakliga arbete har sedermera varit egnadt åt
magnetiska företeelser. Han har infört teorien om,
att det finnes minsta enheter — s. k. magnetoner —
för det magnetiska momentet, liksom man funnit sådana
minsta delar — s. k. elektroner (se d. o.) — för
elektriska laddningar (se "Annales de physique" 1914
och "Revue générale des sciences" s. å.). På detta
område har W. jämte sina lärjungar utgett en mängd
afhandlingar. W. har äfven utfört undersökningar
om galvanometrar och nya typer för ampèremetrar och
voltmetrar (i "Bulletin de la Société internationale
d’électricité", 1902). Han har äfven utgett
läroboken Leçons d’électricité appliquée (1900).
S. A—s.
Weissbach [va’js-], Franz, tysk kilskriftsforskare,
f. 25 nov. 1865 i Chemnitz, blef bibliotekarie vid
universitetsbiblioteket i Leipzig 1888 samt docent
1897 och professor 1905 i kilskriftsforskning
vid universitetet i Leipzig. Han deltog i Tyska
orientsällskapets stora utgräfningar i Babylon
1901—03. W. har utgett Die Achämenideninschriften
zweiter art (1889), Die altpersischen keilinschriften
(1893—1908),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
