Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vendée-krigen - Vendée-upproret - Vendel - Vendelbo - Vendelboerne - Vendelkråka - Wendell, Johan Gustaf Henning - Vendell, Herman Albert - Vendelrot - Vendelsberg - Wendelstein - Vendelsån - Vendelsö - Vendeltid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
La Rochejaqueleins "kungliga katolska armé" (vid Le
Mans och Savenay) och därmed stilla upproret på
högra Loirestranden, hvarefter Carrier (se denne)
med djurisk grymhet rasade mot fångar, kvinnor
och barn. Vänster om Loire fortfor emellertid ett
gerillakrig under den dit undkomne La Rochejaquelein
och Charette de la Contrie (se denne). Då ditsändes
general Turreau för att bringa till verkställighet
ediktet af 1 aug., och under de ohyggligaste
våldsgärningar började hans "helveteskolonner"
genomströfva det olyckliga landet. Detta kom den
redan halfsläckta upprorslågan att åter blossa
upp. Visserligen stupade La Rochejaquelein i början
af 1794, men Charette och en skogvaktare Stofflet
(se denne) höllo fullständigt Turreaus 70,000 man
starka här i schack. Därigenom började omsider de
republikanska myndigheterna komma till insikt om,
att det barbariska krigföringssättet ej ledde till
målet. Turreau återkallades i maj 1794. De följande
generalerna, Vimieux, Dumas och Canclaux, sökte vinna
befolkningen genom mildhet, och efter Robespierres
fall genomdref Carnot ett konventsbeslut, som erbjöd
amnesti mot nedläggandet af vapnen. Följden däraf
blef, att Charette 18 febr. 1795 lät förmå sig att i
La Jaunais med Canclaux afsluta ett fredsfördrag, och
sedan äfven Stofflet 2 maj s. å. biträdt detsamma
och Hoche (se denne) därjämte förmått chouanerna
till underkastelse, tycktes upproret fullständigt
stilladt. Då chouanerna kort därefter åter rest sig,
förleddes emellertid Charette genom emigranternas
stämplingar och ett landstigningsförsök af en på
engelska skepp öfverförd emigranthär vid Quiberon
(i Bretagne) att ånyo gripa till vapen (juni 1795),
men i förhoppning att grefven af Artois själf
skulle infinna sig i Vendée understödde han ej
expeditionen mot Quiberon, som tillintetgjordes
af Hoche (juli s. å.). Då grefven af Artois fegt
återvände till England, utan att ha tagit befälet
i Vendée, skingrades till största delen vendéerna,
som vid ryktet om prinsens ankomst till ett antal
af 15,000 man samlats under Charettes fanor. Med en
handfull trogna sökte han dock fortsätta kampen;
men ehuru äfven Stofflet i jan. 1796 ånyo reste
sig, kunde han ej uträtta något mot Hoche, som i
sept. 1795 fått öfverbefälet äfven i Vendée samt
genom klokhet och kraft småningom återställde lugnet
och ordningen i det olyckliga landet. Slutligen blef
Stofflet 24 febr. 1796 tillfångatagen och skjuten,
och i mars s. å. drabbade samma öde Charette. Därmed
kunna vendéekrigen i hufvudsak anses afslutade;
fullständigt blefvo de det 1800, då Bonaparte genom
konkordatet (se d. o., sp. 768) och löfte om amnesti
i förening med några kraftiga mått och steg förmådde
de sista insurgentskarorna att underkasta sig. Under
"hundra dagarna" (1815) utbröt åter en rojalistisk
resning i Vendée, men blef genast stillad. (Jfr La
Rochejaquelein 2). Ett försök att efter 1830 års
revolution åstadkomma en dylik resning till förmån
för Karl X:s hus kväfdes i lindan. Jfr C. L. Chassin,
"Études sur la Vendée et la Chouannerie" (1892).
S. B.
Vendée-upproret [vãdē-]. Se Vendée-krigen.
Vendel, socken i Uppsala län, Örbyhus härad. 16,930
har. 2,832 inv. (1919). V, utgör ett pastorat i
Uppsala stift, Örbyhus kontrakt. Inom
socknen ligger Ottarshögen, en grafhög af
samma dimensioner som Uppsala högar (se d. o.),
undersöktes 1914—16 och visade sig till såväl
byggnad som i fråga om fynden nära öfverensstämma
med dessa. Genom sällsynt lyckliga fynd kunde
den dateras just till tiden för konung Egils
son Ottar Vendelkråkas död (omkr. 525), hvadan
med all säkerhet denne blifvit begrafd där. Se
B. Nerman, "Ottar Vendelkråka och Ottarshögen
i Vendel" (i "Upplands fornm.-för:s tidskr.",
1917). Jfr Vendeltid.
Vendelbo. Se Lövenörn 1, sp. 321.
Vendelboerne. Se Vendsyssel.
Vendelkråka. Se Ottar, sp. 1087.
Wendell, Johan Gustaf Henning, präst,
författare, f. 1838 i Pjätteryd, Kronobergs län,
d. 1911, vardt student i Lund 1857 och filos. doktor
där 1865, var först lärare, prästvigdes 1884 och
utnämndes 1892 till kyrkoherde i Björnlunda. W. utgaf
flera läroböcker, öfversatte Terentius’ "Flickan från
Andros" (1865) och var verksam som skriftställare på
flera andra områden. Han skref den mycket spridda
berättelsen Vackra Svarten (1891; många uppl.;
öfv. till flera språk), som är ett lyckligt inlägg för
djurskyddet, hvilket i honom hade en nitisk främjare.
R—n B.
Vendell, Herman Albert, finländsk språkforskare, f. 10
juli 1853 i Helsingfors, d. där 28 aug. 1907, blef
student 1871, filos. kandidat 1876, licentiat 1881
och s. å. docent i svenska språket och litteraturen
vid Helsingfors’ universitet. Hans hufvudsakliga
gebit var bygdemålsforskningen, och han utgaf en
mängd afh. och ordböcker öfver olika östsvenska
dialekter, såsom folkmålen i Nyland, Finnby (Egentliga
Finland), Pedersöre och Purmo (Österbotten),
Ormsö och Nuckö (Estland), Runö (i Rigaviken) och
Gammelsvenskby (i södra Ryssland). Hans förnämsta
verk är Ordbok öfver de östsvenska dialekterna (i
"Skrifter utg. af Sv. litt. sällsk. i Finland",
1904—07). Tills. med A. O. Freudenthal utgaf
han Ordbok öfver estländsk-svenska dialekterna
(ibid., d. VII, 1887).
H. B—th.
Vendelrot, farm. Se Vänderot.
Vendelsberg, folkhögskola i Råda socken,
Göteborg och Bohus län. Se Nationalgodtemplarorden.
Wendelstein. Se Meteorologiska stationer, sp. 282.
Vendelsån l. Tenstaån. Se Fyrisån.
Vendelsö, bebodd, kal ö utanför Hallandskusten, Värö socken,
ungefär midt emellan Varberg och Kungsbacka
samt n. om Vendelsöfjorden. Omkr. 1,75 kvkm.
G. Brgrn.
Vendeltid, arkeol., kallas i Sverige den senare delen
af folkvandringstiden, omkr. 600—800 e. Kr. Den har
fått sitt namn efter socknen Vendel i norra Uppland,
vid hvars kyrka 1881, 1882 och 1893 anträffats 14
grafvar, af hvilka de rikast utstyrda tillhörde 600-
och 700-talen. 12 innehöllo fartyg, i hvilka den
döde krigaren bisatts, utrustad med vapen, husgeråd
och allehanda husdjur, såsom hästar, nötkreatur, får,
svin och hundar. Äfven ben af berguf, jaktfalk, trana,
gås och anka ha hittats i en af grafvarna. Bland
vapnen märkas hjälmar, sköldar, svärd, spjut- och
pilspetsar. Vidare finnas rikt ornerade betsel,
sadelbeslag, stigbyglar, remsöljor och en mängd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
