- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex /
1243-1244

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vergilius' graf ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

få dock ej förbises. — I och med sin lära om
rättfärdiggörelscn af tron allena har protestantismen
i princip brutit med denna tendens, och det är
väsentligen emot den, som den "protesterar". Äfven
inom den protestantiska kyrkan saknas dock ej
tendenser till verkhelighet. Inom den filosofiska
etikens historia röja sig sådana tendenser, i den
mån själfva motivets alldeles afgörande betydelse
i sedligt afseende förbises eller åtminstone
fördunklas, så att det ej får fullständigt göra
sig gällande såsom det i sedligt afseende allt
afgörande. Detta är inom de mer eller mindre
eudemonistiska riktningarna vanligt. Men äfven
på en annan ståndpunkt kan man göra sig skyldig
till en viss tendens till verkhelighet, såvidt man
för långt utsträcker det område, där det etiska
har betydelse, eller t. o. m. blott därigenom, att
man ger det sinnliga viljande, som af den sedliga
viljeriktningen är en följd, omedelbar betydelse
just i och för denna sedliga utvecklings fortgång,
så att t. ex. en god gärning skall företagas icke
endast därför, att jag som moralisk människa måste
så handla, utan ock med den fördolda bitanke,
att den, låt vara just som viljeriktning, skulle
befordra min egen utveckling till högre grad af
sedlighet. Verkhelighetens teoretiska uttryck ega i
det praktiska lifvet sina lätt funna motsvarigheter.
L. H. Å.

Verkkomatala, fyrfartyg i södra delen
af Björkösund, Viborgs län, Finland;
fast rödt sken, 8,9 m. öfver hafsytan.
O. B—n.

Verklighet, filos., det, som är eller kan bli
innehållet i erfarenheten, i motsats å ena sidan
till det blott möjliga, å andra sidan till det
skenbara. Verklighet är en allmän förståndskategori
(se Kant) och kan därför ej definieras. Om detta
begrepps nämnda formella betydelse kunna alla
vara ense; däremot skilja sig de olika filosoferna
principiellt i frågan om hvad som i denna betydelse
är verkligt. Enligt realismen (materialismen) är det
kroppsliga det enda verkliga, enligt idealismen det
andliga; enligt panteismen det allmänna, enligt
alla andra åsikter endast det individuella. Man
skiljer mellan relativ verklighet, som tillkommer
fenomenvärlden (se Fenomen), och absolut verklighet,
som tillkommer väsendet (se Väsen).
S—e.

Verklinje. Se Verkmått.

Verkmått, ett äldre svenskt måttsystem, i hvilket
enheten var 1 fot = 12 tum (duodecimalsystem)
och hvilket 1855 (1863) ersattes med
decimalsystemet. Enligt 1739 års förordning med
däri till 1855 gjorda tillägg och ändringar var i
längdmåttet 1 famn (= 1,8 m.) = 3 alnar, 1 aln (=
0,6 m.) = 2 fot, 1 fot (= 0,297 m.) = 2 kvarter,
1 kvarter (= 14,8 cm.) = 6 verktum, 1 verktum (=
2,47 cm.) = 12 verklinjer. Om systemets ytmått se
Kvadratmått. I rymdmåttet räknades 1 kubikfamn (= 5,65
kbm.) = 27 kub.-alnar, 1 kub.-aln ( = 0,21 kbm.) =
8 kub.-fot, 1 kub.-fot (= 0,26 hl.) = 8 kub.-kvarter,
1 kub.-kvarter (= 3,272 kbdm.) = 216 kub.-verktum, 1
kub.-verktum (= 15,146 kbcm.) = 1,728 kub.-verklinjer.

Verkmästare. 1. Person, som i en verkstad (se
d. o.) fördelar arbetet bland arbetarna och
öfvervakar detsamma. — 2. Se Skråväsen,
sp. 1225. — 3. Fortif., kallades stundom de
konduktörer (se d. o.),
som 1622 funnos vid svenska hären i Livland. Från
1626 anställdes sedermera en mängd verkmästare
vid svenska armén i Preussen, och en och annan
af dem benämndes ibland äfven vallmästare och
byggmästare. Deras åliggande bestod i att omhänderha
militära brobyggnader samt i förskansnings- och
fästningsarbeten. Äfven under Trettioåriga kriget
tillsattes åtskilliga verkmästare, af hvilka också
nu en och annan kallades vallmästare. 1631 upptogs
för första gången verkmästare vid en svensk fästning
(Kalmar) och 1635 vid en livländsk. Senare under
1600-talet funnos sådana vid flera fästningar i
Skåne, Livland, Pommern och Bremen, men småningom
försvunno de ur fortifikationsstaterna. En "holländsk
verkmästare" var 1641—61 anställd vid Göteborgs
fästningsbyggnad. Vid livländska fortifikationsstaten
fanns under 1670- och 1680-talen en öfververkmästare;
verkmästaren i Pernau kallades vid sin död omkr. 1680
verkmästarlöjtnant.
3. L. W:son M.

Verkmästarlöjtnant. Se Verkmästare 3.

Verkningsgrad. 1. Fysiol. Se Muskelarbete, sp. 1458. —
2. Maskint., en vid matematiska bestämningar
beträffande energiomsättning i mekaniska, termiska
eller elektriska anordningar använd faktor, som anger
den grad af nyttig verkan, som den ifrågavarande
anordningen erbjuder. Den mekaniska verkningsgraden
anger förhållandet mellan det nyttiga och det
uppoffrade arbetet. Den termiska verkningsgraden åter
utvisar förhållandet mellan den mot det indicerade
arbetet (se Indikator) i en värmemotor svarande
värmemängden och den värmemängd, som uppoffras för
motorns drifvande. Den elektriska verkningsgradens
betydelse är analog med den mekaniskas och anger
alltså förhållandet mellan nyttig och uppoffrad
elektrisk energi. Den sammansatta verkningsgraden
för en kombination af flera samarbetande motoriska
anordningar anger förhållandet mellan den af bemälda
kombination afgifna energien och den energi,
som tillföres densamma. Då, såsom vanligast är,
de i kombinationen ingående anordningarna drifvas
efter hvarandra, d. v. s. så, att den första
drifver den andra, den andra den tredje o. s. v.,
så uttryckes den sammansatta verkningsgraden af
produkten af de partiella. Om t. ex. ett vattenfall
skall medelst en hydroelektrisk anläggning användas
för att drifva ett ett par hundra km. därifrån
beläget grufspel och om därvid vattenmotorns
verkningsgrad är 80 proc., elektrogeneratorns
90 proc., högspänningstransformatorns 95 proc.,
den elektriska långdistansledningens 75 proc.,
lågspänningstransformatorns 95 proc., elektromotorns
85 proc. och grufspelets 80 proc., så är den
sammansatta verkningsgraden =

0,8 × 0,9 × 0,95 × 0,75 × 0,95 × 0,85 × 0,8 = 0,33.

För hvarje tusental kilowatt, som uttas ur
vattenfallet, nyttiggöres då för uppfordringen i
grufvan 330 kw. De öfriga 670 kw. förloras genom de
många energitransformeringarna och omsättas därvid
förnämligast i värme.

Införandet af begreppet verkningsgrad i maskinläran
har varit af stor betydelse för att åstadkomma
utbytesförbättring. Under det att den af Heron ungefär
100 år f. Kr. uppfunna eolipilen (se d. o.), hvilken
kan betraktas som den första

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:28 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfck/0654.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free