- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex /
1269-1270

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Werner ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Beiträge zur theorie der affinität und valenz. I
denna likasom i den 1893 utg. Beiträge zur
konstitution anorganischer verbindungen
framlade han
de första grunderna för sin s. k. koordinationsteori,
enligt hvilken i en oorganisk förenings molekyl atomer
eller atomgrupper äro anordnade kring en central
atom (vanligen en metallatom) i en s. k. inre
sfär. Utanför denna ligga andra atomer eller grupper,
som kunna afspaltas såsom ioner. Som exempel kan
nämnas gult blodlutsalt, K4 (CN)6 Fe, som enligt
W. skrifves [Fe(CN)6]K4, hvari järnatomen Fe är den
centrala atomen, som omges af sex cyangrupper, CN
("koordinationstalet" säges då vara 6), utanför
hvilka ligga de fyra kaliumatomerna, som kunna i
lösning afspaltas som ioner. Jämte sina många
lärjungar utvecklade han denna teori och därur
härledda konsekvenser om de oorganiska föreningarnas
isomeri och optiska aktivitet med stor framgång. Han
erhöll för detta arbete Nobelpriset i kemi 1913. 1893
blef han e. o. och 1895 ord. professor i kemi vid
Zürichs universitet. W. har äfven före 1900 utfört
ett vackert arbete inom den organiska kemien,
hufvudsakligen berörande stereokemiska problem,
hvarvid han också påvisade stereoisomeri hos
kväfveföreningar. W. designerades 1919 till
innehafvare af professuren i oorganisk kemi
vid Strassburgs (franska) universitet, men
hindrades af sjukdom att tillträda denna plats.
S. A—s.
illustration placeholder


Wernerit, miner. Se Skapolit.

Vernerska lagen, språkv. Se Ljudskridning, sp. 861—862
och Verner, K. A.

illustration placeholder

Vernet [värnǟ], franska målare. 1. Claude Joseph
V
., f. 1714 i Avignon, d. 1789 i Paris, var son till
dekorationsmålaren Antoine V. och biträdde redan
som gosse fadern vid utförandet af dörrstycken och
vagnmålningar. 1732 sändes han till Rom, for sjövägen
från Marseille, upplefde en storm, lät binda sig vid
skeppets stormast för att noggrant kunna iakttaga
vågornas rörelser och färgernas spel och fick under
intrycken häraf sin kallelse som marinmålare klar
för sig. I Rom studerade han ruiner och landskap, men
framför allt atmosfärens toner och nyanser. Bland hans
studier från denna tid äro gedigna och utsökta små
målningar, som i sin luftiga ljusbehandling förebåda
Corot (exempelvis Ponte rotto och Bron och kastellet
San Angelo,
båda i Louvre). 1753 begaf han sig till
Paris och blef s. å. medlem af konstakademien. Som receptionsstycke lämnade han
En hamnstad i solnedgång. Han hade stor framgång,
blef med ens en målare på modet, strödde omkring
sig marinmålningar med storm (en af hans mest
representativa stormskildringar är afbildad i
art. Marinmålning), skeppsbrott, blixtar, månsken,
nattstämning. Han har blifvit kallad den förste
furnissören af romantik. Skickligheten i anordning
och effekt fick ersätta den öfvertygande naturkänsla
man finner i hans tidigare alster. I Louvre finnas
af hans hand 15 stora bilder af franska hamnstäder
(1755—65) samt ett 30-tal landskap af olika slag. I
Stockholms Nationalmuseum är han representerad af 6
smärre målningar. — 2. Antoine Charles Horace V., kallad
Carle V., den förres
yngste son, f. 1758 i Bordeaux, d. 1835 i Paris,
började vid fem års ålder teckna hästar med
öfverraskande färdighet. 24 år gammal vann han
Rompriset vid konstakademien, fann sig dock ej väl
till rätta i den eviga staden, hemkallades af fadern
och blef medlem af akademien 1788
— hans receptionsstycke behandlade Æmilius
Paullus’ triumftåg
—, där han hade tillfälle att
måla en rad af hästar. Han öfvergaf sedan klassicismen
och gjorde sig känd genom målningar och teckningar
från franska fälttåget i Italien. Hans soldatscener
och typer spredos i litografi och blefvo mycket
populära. Bland bataljmålningar (flera i Versailles)
står Slaget vid Marengo högst. Representativa för
hans styrka och begränsning äro bland hans senare
målningar Morgonen före slaget vid Austerlitz
och Madrids bombardemang. Men främst stod han som
tecknare i sina Parisbilder, scener från salonger
och kaféer, från jakter och kapplöpningar, och i sina
typer, såväl människor, gärna sportsmän, snobbar och
engelska resande, som djur, företrädesvis hästar och
hundar. Hans populära karikatyrer från direktoriet
ge belysande illustrationer till tidens smak. En
Kapplöpning (oljemålning) finns i Louvre. — 3.
Horace V., den föregåendes son, f. 1789 i Paris,
d. där 1863, visade redan som barn stor färdighet i
att teckna — mest soldater — och försörjde sig redan
i sin tidiga ungdom med illustrationsarbete, blef
elev af Vincent och gjorde sig känd genom målningen
Intagandet af en redutt (1809), som väckte uppseende
ej minst genom framställningssättets realism. Som
militärmålare förvärfvade han tidigt popularitet,
mest genom genretaflor —
illustration placeholder

illustration placeholder

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Sep 30 02:38:12 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfck/0667.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free