Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 32. Werth - Väderkvarn / 651-652 (1921) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vindfällen ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Vindfällen, skogsh., kullblåsta träd.

Vindglær, isl. myt. Se Vindler.

Vindgolf, nord. myt. Se Vingolf.

Vindgrottor. Se Vindhålor.

Vindhafre, bot., detsamma som flyghafre.



Windham [wi’ndam]. 1. William W., engelsk
politiker, f. 3 maj 1750 i London, d. där 4 juni
1810, studerade i Glasgow och Oxford, var en kort
tid 1783 förste sekreterare åt lordlöjtnanten på Irland lord Northington, i ministären Fox-North, och invaldes 1784 i underhuset, där han först troget följde sin politiska läromästare Burke och liksom denne skarpt uppträdde mot franska revolutionen. Hans motvilja mot dennas öfverdrifter förmådde honom 1794 att lämna whigpartiet och
ingå i Pitts ministär som "secretary at war" med
säte i kabinettet. På denna post verkade W.
outtröttligt för kraftig krigföring, genomdref höjning af
manskapets sold och sökte i öfrigt förbättra soldaternas
och underofficerarnas villkor. Han afgick med
Pitt febr. 1801, bekämpade freden i Amiens 1802,
men afböjde efter Addingtons störtande 1804,
hvartill han bidragit, att inträda i Pitts nya ministär,
enär han ansåg denna sakna erforderlig styrka, då
Fox ej kom med. Däremot inträdde W. 1806 i
den af Grenville bildade "alla talangernas
ministär" som statssekreterare för krigs- och
kolonialärenden. Han afgick med Grenville mars 1807,
bekämpade därefter i underhuset expeditionerna
till Köpenhamn 1807 och till Scheldemynningen
1810, men ifrade för kraftigt understöd åt
Wellingtons armé i Spanien. W. var framstående som
debattör, oegennyttig och ridderlig i sin offentliga
verksamhet och städse en varm förkämpe för
religionsfrihet och humana idéer. Hans parlamentstal
utgåfvos af hans privatsekreterare Th. Amyot
(Speeches, 3 bd, 1806), hans dagbok för åren
1784—1810 af mrs H. Baring (Diary of W. W., 1866).
– 2. Sir Charles Ash W., den föregåendes
brorsons son, engelsk militär, f. 8 okt. 1810 på
släktgodset Felbrigg i Norfolk, d. 4 febr. 1870 i
Jacksonville, Florida, kom 1854 som öfverste ut till
Krim, visade stor tapperhet vid Inkerman och
Redan, blef 1855 generalmajor och utmärkte sig i
Indien under seapoysupproret 1857 som befälhafvare
i Cawnpur. Han blef 1863 generallöjtnant,
erhöll 1865 knightvärdighet och var från
1867 öfverbefälhafvare i Canada. Jfr Pearse,
"Crimean diary and letters of sir Charles W."
(1897). 1—2. V. S—g.

Vindhastighet, meteor. Se Vind och Vindskala.

Vindhem (isl. Vindheimr, "vindvärlden"), isl.
myt., är ett i Voluspa förekommande namn på
himmelen. Ad. N—n.

Vindhjabergen (eng. Vindhya), en i östlig och
nordöstlig riktning löpande bergsträcka på Främre
indiska halfön. i s. fallande brant mot Narbadas
och Sons dalgångar (den senare en biflod fr. h.
till Ganges). V. äro dock icke egentliga kedjeberg,
utan endast sydranden af en platå, som omfattar
de länder, hvilka äro kända under namnen Malwa
och Bundelkhand. Endast från s. te de sig alltså
som verkliga bergsträckor; höjden är likväl endast
ringa, öfverstiger i hvarje fall ingenstädes 1,500 m.
Man räknar V:s begynnelse i v. i närheten af
Baroda och följer dem till Sasaram i västra Bihar.
På andra sidan Narbadas dalgång mot s. resa sig
Satpurabergen, hvilka man stundom, fastän oriktigt,
medräknat till V.; de utgöra i sin tur nordsidan
af Deccans stora platå. Vid Amarkantak mötas V.
och Satpurabergen: detta blir en viktig hydrografisk
medelpunkt; där upprinna både Narbada och Son.
Den nämnda dubbla dalgången Narbada—Son, som
äfven är V:s sydsluttning, har i Indiens historia
varit en betydelsefull förbindelseled och markeras
f. n. af järnvägen från Bombay till Benares. V.
äro till största delen byggda af sandsten, som
högre upp på Malwaplatån är betäckt med
vulkaniska massor, hvilka erbjuda en bördig jordmån.
Sandstenen har gett material till många af Indiens
ryktbara byggnader. Bergen lämna järn, men
framför allt mangan och asbest; i fråga om
dessa produkter är Indiens produktion afgörande
på världsmarknaden. V:s sluttningar äro
skogklädda, men lämna icke något värdefullare
timmerslag. A. N—d.

Vindhjul l. Vindmotorer, motorer, som
sättas i rörelse genom vindens tryck. Äfven de
s. k. väderkvarnarnas motorer äro således att
hänföra till denna klass. Stundom betecknar man med
namnet vindhjul särskildt ett nytt slag sådana i
Amerika uppfunna motorer och horisontala, af
vinden drifna hjul. En vanlig väderkvarn (se
Kvarn, sp. 369 samt fig. 12 och 13 i samma art.)
har ett vindhjul med en axel, som ligger nästan
horisontalt och anbringas så vidt möjligt parallellt
med vindens riktning. Denna bildar vanligen 5—15°
vinkel nedåt mot horisontalplanet. Vingarna på
hjulet äro ställda vinkelrätt mot axeln och skreft, så att
en komposant af den kraft, hvarmed vinden trycker
mot vingens plan, verkar för hjulets kringvridning.
Men då vindens riktning ofta förändras, måste
hjulaxeln kunna på motsvarande sätt förflyttas.
Fördenskull är antingen väderkvarnens tak jämte
hjulet rörligt kring en vertikal, geometrisk axel,
hvilket är händelsen vid de s. k. holländska
väderkvarnarna, eller ock kan kvarnens hela öfverdel
kringvridas, såsom förhållandet är vid de s. k. tyska
väderkvarnarna. I förra fallet hvilar det rörliga
taket på rullar och kringvrides med häfstänger,
vindhjul, kugghjulsutväxling och handvef eller ock
med en själfverkande mekanism, bestående af ett
litet vindhjul i samma vertikalplan som axeln –
jämte hjulutväxling. Om hela öfverdelen af
byggnaden kringvrides, sker detta kring en mycket grof,
vertikal bjälke, som understödes med snedsträfvor.
Själfva vindhjulet har vanligen fyra, men stundom
fem eller sex armar af gran eller furu, vid pass
10 m. långa, så att hjulets diameter blir omkr.
20 m. Vinkelrätt mot armarna äro i dessa steg af
trä insatta, förenade vid ändarna med lister, som
äro nästan parallella med armen. Vanligtvis göras
vingarna skefva, så att t. ex. det innersta steget
bildar 24° och det yttersta 6° mot det af samtliga

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>