Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vits ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nyupprättadt ämbetsverk under storfurstlig ledning.
Hans varningar mot den af tsaren gynnade och
ifrigt af Pleve förordade aggressiva politiken i
Öst-Asien bidrog äfven att undergräfva hans
ställning. W. nödgades 1 sept. 1903 afgå som
finansminister och erhöll i stället den då tämligen
betydelselösa och mest dekorativa posten som
"ministerkommitténs ordförande". I främsta ledet
trädde han ånyo fram hösten 1905 som förste
fredsunderhandlingsdelegerad i Portsmouth och
lyckades där få till stånd fred med Japan, utan
att Ryssland behöfde betala krigsskadestånd. W.
belönades med grefvetitel och anmodades (8 okt.
s. å.) att som premiärminister med verklig
myndighet öfver sina kolleger bilda ministär. Han
visade sig ej vuxen de nu oerhördt hopade
politiska svårigheterna, misstrodd som han var både
af radikaler och reaktionärer. Det ryktbara
"oktobermanifestet" (se Ryssland, sp. 1497)
om riksdumans befogenheter och en mängd
reformlöften (30 okt. 1905) var hans verk, och ett
stort västerländskt milliardlån lyckades han
afsluta, men den reaktionäre inrikesministern
Durnovo motverkade framgångsrikt
reformansatserna, och 5 maj 1906 afgick W. för att under
sin återstående lefnad stå vid sidan af
händelserna utan tillfälle att påverka riksstyrelsens
ledning. Från sin plats i riksrådet förde han
dock 1914 en liflig kamp för utfärdande af
förbud mot brännvinstillverkning i Ryssland, hvilket
förbud på krigsministern Suchomlinovs
hemställan s. å. blef verklighet kort efter Världskrigets
utbrott. W. efterlämnade ett memoarverk, hvarur
intressanta utdrag 1920 började bli synliga i
pressen och som 1921 utkommit på franska, tyska
och engelska. Han utgaf 1883 (på ryska) ett arbete
om Järnvägstariffernas principer. Jfr P.
Rohrbach, "Das finanzsystem W." (1902).
V. S—g.
Wittedoorn [-dårn], holl. ("hvit-törne"). Se
Kapgummi.
Wittekind [hårdt k]. Se Widukind.
Wittel (Witel), Kaspar van. Se
Vanvitelli 1.
Wittelsbach, tysk, i Bajern förr regerande
dynasti, som har sitt namn efter stamgården
Wittelsbach, hvilken låg i Oberbaiern n. ö. om den
vid ån Paar belägna staden Aichach, men 1209 i
grund förstördes. En kyrka och en 15 m. hög
obelisk utmärka platsen för dess läge. Grefvarna
af Scheiern, som sedan 1115 kallade sig efter
W., härstammade från markgrefve Luitpold af
Bajern och hans son hertig Arnulf (d. 937).
Grefve Otto af W. utnämndes på 1110-talet till
pfalzgrefve i Bajern, och hans son Otto I
belänades 1180 med det efter Henrik Lejonets fall
ledigvordna hertigdömet Bajern. Genom hans
sonson Otto II:s gifte med pfalzgrefve Henriks dotter
ökades husets besittningar med Rhenpfalz (1214).
Efter Otto II:s död fick genom delningstraktat 28
mars 1255 hans äldre son, Henrik, Niederbaiern
(hans linje utdog 1340), och hans yngre son,
Ludvig II, Pfalz och Oberbaiern. Genom en traktat i
Pavia 4 aug. 1329 delade Ludvig II:s
efterkommande sina besittningar så, att till den äldre linjen
kommo Rhenpfalz och Nordgau (sedermera
kalladt Öfre Pfalz), till den yngre Oberbaiern,
hvarmed 1340 förenades Niederbaiern.
Wittelsbachska ätten var sedan delad på två
hufvudlinjer: den pfalziska och den bajerska. Af dessa
linjer tillerkändes den förra i Gyllene bullan
(1356) kurfurstlig värdighet. Sedan den pfalziska
grenen förlorat sin kurstämma till den yngre
bajerska (1623), inrättades för den förras räkning
en ny kurvärdighet 1648. Med kurfursten Max
Josef utslocknade 1777 den bajerska grenen,
hvarefter Bajern tillföll den pfalziska, som sedan
regerade i Pfalz och Bajern, sedan 1806 med
titeln konung af Bajern (se vidare Bajern
och Pfalz) intill 1918 års revolution. — Af
den ryktbara wittelsbachska ätten ha några
medlemmar suttit på Sveriges tron, nämligen
unionskonungen Kristofer "af Bajern" (1440—48),
hvilken tillhörde den i Pfalz regerande grenen,
samt Karl X Gustaf, Karl XI, Karl XII och
Ulrika Eleonora (1654—1720), hvilka tillhörde
den pfalziska bilinjen Zweibrücken (se
Pfalziska ätten).
(N. H—tz.)
Witten, Wittenpfennig, plattyska (lat.
albus), d. v. s. "hvit pfennig" (med anledning
af den starka silfverhalten), var namn på ett i
de vendiska hansestäderna (först i Hamburg,
1334) prägladt silfvermynt om 4 pfennig, som till
midten af 1400-talet var hufvudmynt i nämnda
städer och i hvilken myntsort penningsummor
ofta angåfvos. Albrekt af Mecklenburg lät i
Sverige (där dittills mynt slagits af endast 1
"pennings" valör) slå mynt af samma valör och
godhet som dessa 4-pfennigstycken; ett sådant mynt
kallades hvit (pl. hvitar) eller hviter pänninger,
hvitpänninger. Witten-myntets från början stora
värde sjönk småningom, och under 1600- och
1700-talen slogs i de nordtyska städerna (t. ex.
i Stralsund under den svenska tiden) ett
silfvermynt med namnet witten i prägeln, hvilket var
endast 1/192 af 1 riksdaler. Därjämte präglades
(t. ex. i Wismar) 3-pfennigmynt af koppar, som
i dagligt tal benämndes "witten". "Vitten"
var äfven i Sverige man och man emellan
benämning på 1/192 rdr spec., d. v. s. 1/4 skilling,
ett skiljemynt, som slogs från 1799 (då pollett)
till in på 1830-talet och slutligen hade ett värde
af 1/2 öre (jfr Skilling).
Witten, stad i Westfalen, tillhörig det stora
kol- och industridistriktet i Ruhrdalen, belägen
nära Ruhrs högra strand, 14 km. s. v. om
Dortmund. 37,441 inv. (1919). De viktigaste
industriella anläggningarna äro ett stort gjutstålsverk,
flera valsverk, järngjuterier, maskinverkstäder, 2
stora glashyttor, brännerier, ångkvarnar och
tegelbruk. I staden finns Märkisches museum.
A. N—d.
Wittenberg, stad i preussiska reg.-omr.
Merseburg (prov. Sachsen), vid Elbe, öfver hvilken
en 276 m. lång stenbro och en 294 m. lång
järnvägsbro äro byggda. 22,421 inv. (1919),
inberäknadt tre förstäder, som uppstått efter 1817.
Staden har maskinindustri, järnverk, tillverkning
af kemikalier och cement. Den förut betydande
klädestillverkningen har upphört. Staden har ett
fast slott, som fordom en tid var kurfurstligt
(sachsiskt) residens, men nästan fullständigt
förstördes vid österrikarnas bombardemang af staden
10—14 okt. 1760. I ett af dess båda bibehållna
torn förvaras det 1803 delade sachsiska arkivet.
Andra märkliga byggnader äro rådhuset,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
