Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vojt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och (eller) muskelspänning (vid artikulationsstället),
läpparnas ställning och form. Noreen i ”Vårt
språk” I, 2 indelar de svenska vokalerna efter
artikulationsställe i 5 hufvudgrupper:
apiko-alveolara, dorso-alveolara (ex.
(hvit, lim, ny, ylle), mediodorso-kakuminala
(ex. veta, sett, väta, sätt, rike, vackert, dö,
böja, dua),dorso-velopalatala (ex. ung),
dorso-velara (ex. mark, rock, flickor, tak,
mål, bok, tom). Termernas första led afse (delar
af) det aktiva talorganet tungan: apex (spetsen),
dorsum (ryggen), deras andra led (delar af) det
passiva organet gommen: alveoli (tandvallen),
cacumen (gomtaket), velum (gomseglet). Vokaler
bildade med trångt pass mellan tunga och gom kallar
Noreen höga (ex. hvit, lim, ny, ylle, veta, sett,
dö, dua, ung, mål, bok, tom), vokaler med
jämförelsevis vidt pass låga (ex. väta, sätt, vackert,
böja, mark, rock, tak). Vokaler, vid hvilkas
bildning läpparna stängas mer eller mindre långt framåt,
men hållas öppna på midten med eller utan
förskjutning framåt eller rundning – hvilka kunna
vara af olika slag – benämner han labialiserade
eller orena vokaler, öfriga
delabialiserade eller rena (ex. på delabialiserade
vokaler: hvit, lim, ny, ylle, veta, sett, väta, sätt,
mark). De labialiserade vokalerna delas af Noreen
i vida (ex. tak), halfvida (ex. böja, gått
eller godt), halftrånga (ex. ung, flickor, mål,
ny, dö – de två senare dock alternativt halfvida),
trånga (ex. dua, bok, tom). De af Noreen och
många andra brukade benämningarna på vokaler:
spända och slappa eller ospända afse
muskelspänningen i tungan. Ett par
i vokalbeskrifningar mycket använda termer äro
sluten och öppen. Till grund för indelningen
af vokalerna i slutna och öppna ligger, anser
Noreen, den omedvetna principen "att af flera under
en typ (i vår vanliga skrift) inrymda ljud beteckna
det som (relativt) ’öppet’, hvars artikulation kommer
närmare det s. k. indifferensläget”, alltså t. ex.
hat och skjut slutna, hatt och skutt öppna. – Med
hänsyn tagen till olika indelningssynpunkter äro
således enligt Noreen t. ex. vokalerna hvit och rock:
den förra en delabialiserad, hög och spänd
dorso-alveolar, den senare en halfvidt labialiserad, låg
och slapp dorso-velar vokal.
Andra fonetiker begagna för sina indelningar af
vokalerna en rätt olika terminologi. Ibland är det
då blott fråga om olika namn för samma sak, ibland
åter gömmer sig bakom olikheten i terminologi äfven
en olikhet i sak. Skiljaktigheter kunna uppstå
däraf, att den ene drifver sina distinktioner längre
än en annan. Synnerligen svårt är det också att
komma till rätta med vokalernas bildningssätt.
Gränserna mellan dem äro svåra att bestämma.
Akustiskt mycket lika vokaler kunna bildas med
rätt olika munställningar, i hvilka de olika
faktorerna kompensera hvarandra (”polymorfismer”),
o. s. v. Som af det ofvanstående framgår, tar man
i regel vid beskrifning af olika vokaler icke
hänsyn till långt bak och djupt ned belägna delar af
talapparaten. Skälet är naturligtvis det, att dessa
partier äro vida mindre tillgängliga för undersökning.
All sannolikhet talar emellertid för att hvad
där försiggår icke oväsentligt inverkar på
vokalklangen.
Hvar och en i ett vokalsystem upptagen vokal
anses allmänt representera en grupp af språkljud.
Det vill nu synas, som om dessa varieteter af ett
och samma ljud – antalet är mycket stort – icke
skulle vid talet träda godtyckligt i st. f. hvarandra,
utan som om varieteterna inom en grupp skulle stå
i bestämdt samband med varieteterna inom andra
grupper, att med andra ord ett vokalsystem kan
uppdelas i en hel mängd vokalsystem, som icke
godtyckligt blandas med hvarandra. Liknande skiftningar
hos ett och samma ljud kunna – om än
vanligen icke lika lätt – också iakttagas hos
buckalerna. Hittills har man fäst föga afseende vid
dessa ”fina” skiljaktigheter i ett och samma ljuds
klang och bildning. Det torde emellertid komma
att visa sig, att de äro af synnerlig vikt för en
djupare förståelse af talets mekanism. – Se vidare
Halfvokaler, Intervokalisk och
Nasalerade ljud.
O. Gj–n.
Vokalbalans, språkv. Se Uppland (Folkmål,
sp. 1193).
Vokalförhöjning, språkv., en stundom som
öfversättning af ty. umlaut begagnad term, således
detsamma som omljud (se d. o.).
Vokalharmoni, språkv., en ofta använd benämning
på framåtverkande, progressiv assimilation
(se d. o.) mellan i olika stafvelser stående vokaler,
medan den bakåtverkande, regressiva vokalassimilationen
vanligen benämnes omljud (se d. o.).
De företeelser man kallar vokalharmoni bestå i
regel af en assimilation i palatal, guttural eller
labial riktning, hvarigenom i första fallet en
guttural, bakre, ”låg” eller ”hård” vokal
förändras till motsvarande palatala, främre, ”höga”
eller ”lena” vokal genom inverkan af en
föregående palatal vokal, sålunda t. ex. a till e
eller ä, u till y, i andra fallet en palatal vokal
öfvergår till motsvarande gutturala vokal genom
inverkan af en föregående guttural vokal, t. ex.
e eller ä till a, i till ”bakre” eller ”slaviskt” i,
och i tredje fallet en utan labialisering, d. v. s.
rundning eller framskjutning af läpparna uttalad
vokal förändras till motsvarande labialiserade vokal
efter en föregående labialiserad vokal, t. ex. a
till o, i till y. Stundom begagnas termen
vokalharmoni äfven för de fall, då en med hög
tungställning uttalad vokal efter vissa med lägre
tungställning uttalade sådana öfvergår till en dylik
lägre vokal, t. ex, i till e, u till o. Af
sistnämnda slag äro vissa fall af vokalharmoni i en
del fornsvenska, forndanska och fornnorska
dialekter, nämligen öfvergången i till e, u till o
efter kort eller långt e, o eller ö (men i allmänhet
ej a), t. ex.: fsv. heter, boren ”född”, dat.
sing. neutr. löso ”lös”, men undir ”under”,
farin ”faren”, sinu ”åt sitt”. Äfven palatal
vokalassimilation förekommer i somliga fornsvenska
dialekter, nämligen a till ä efter kort eller långt
y, ä, ö, t. ex.: bæræ ”bära”, dømæ ”döma”,
men gamal, utan. De viktigaste och mest
observerade fallen af palatal och guttural vokalharmoni
förekomma emellertid i finskan (se Finska
språket, sp. 366) och ungerskan (se Ungerska
språket, sp. 1062) äfvensom i de
turko-tatariska språken (se Turkiska språket,
sp. 430). Labial vokalharmoni träffas i särskildt
rik utveckling i de sistnämnda språken, t. ex.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
