Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wrangel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1143
Wratislavia-Vrchlícky
1144
och förklarades på rikssynoden i Mainz 1086 af ,
kejsar Henrik IV för konung till lön för sin lojalitet
mot kejsaren under alla dennes strider. (V. S-g.) |
Wratisl?via, latiniserad namnform för B r e s-1 a u.
Vratza, stad. Se V råte a.
Wray [réY], John. Se K a j u s.
Vraz, S tank o (eg. Jacob F rass), sydslavisk poet,
f. 1810 i Steiermark, d. 1851 i Agram, var till yrket
advokat, men greps tidigt af den "illyriska" rörelsen
och flyttade 1838 till Agram, där han blef sekreterare
i litteraturföreningen Matica ilirska. 1840 utkom
den patriotiskidylliska sonettsamlingen Djulabije
(Äpplen). Romans- och balladdiktningen efter tyska
förebilder infördes i den kroatiska litteraturen
genom hans diktsamling Glaz iz dubrave Zerovinske
(1841). Af rent episkt innehåll är Gusle i tambur
e (1845). Stor litterär förtjänst inlade V. genom
sina uppteckningar och bearbetningar af slovenska
folkvisor, Narodne pesni ilirske (1839). Hans
essayer, som anses grundläggande för den kroatiska
kritiken, publicerades i den af honom redigerade
tidskr. "Kolo" (1842-43 och 1847-50). Han deltog
i den slaviska kongressen i Prag 1848, men stod
f. ö. främmande för det politiska lifvet. V:s samlade
verk utgåfvos 1863-68 af Matica ilirska och 1880
af Matica hrvatska med inledning af Fr. Markovié.
A~d J-
Wrba, Georg, tysk skulptör, f. 1872 i München,
professor i Dresden sedan 1907, har sitt bästa
område inom dekorativ och monumental skulptur, där
han utfört betydande verk: Oíto von Wittels-bach,
stiliserad ryttarstaty på Wittelsbachbron i München,
konung Georg af Sachsen, likaledes ryttarstaty,
i Dresden, rådhusbrunnen i Leipzig, barngrupper på
den af Teschner komponerade Sagobrunnen i Berlin,
dessutom småplastik i silfver och elfenben, of ver
hufvud utmärkas W:s alster för fantasi och friskhet
i naturiakttagelsen, för stilsträngt anpassande
efter arkitekturen och för hänsyn till materialets
fordringar. Han har^fven utfört den ornamentala
utsirningen af rådhuset i Dresden m. fl. byggnader.
°-g N-
Vrcevic [ve’rtjevitj], Yuk Stefan, serbisk
författare, f. 1810, d. 1882, var serbisk konsul
i Tre-binje, men tog afsked från statstjänsten,
sedan Österrike-Ungern annekterat Hercegovina,
och egnade sig, enligt Yuk Stefanovió Karadzió’
föredöme, uteslutande åt folkloristiska studier. Hans
forskningar i sydslavisk folkpoesi offentliggjordes
i samlingarna Male zenske hercegovacke pjesme
(1886), Srpske narodne pripovetke (1868-87), Srpske
narodne igre (1868-89), Niz srpskich pripovijedaka
(bygdehistorier, 1881), Tri glavne narodne sveca-nosti
(1883), Narodne humor, gatalice i varalice (s. å.) och
Narodne basne (s. å.). Efter hans död utgåfvos två
samlingar bygdehistorier och folkseder vid högtider.
A~d J-
Vrchlabí [ve’rch-], stad. Se Hohenelbe. Vrchlìcky
[ve’rchlitsky], J a ro si a v, tjechisk skald,
f. 17 febr. 1853 i Slany (Schlan), d. 9 sept. 1912,
son till en diversehandlande, hette eg. Emil Frida,
men antog af ven i det borgerliga lifvet sitt
författarnamn, uppkalladt efter ån Yrchlice vid Kutná
hora (Kuttenberg), begynte sina universitetsstudier
i Prag 1872 i teol. fakulteten, men
öfvergick snart till historisk-filosofiska
studier. Efter sin första akademiska examen var han
1875 informator hos en grefve Montecuccoli-Laderchi
i Livorno, utnämndes 1877 till sekreterare vid
tekniska högskolan i Prag, 1892 till hedersdoktor
vid universitetet, 1893 till e. o. professor i allmän
litteraturhistoria och 1898 till ord. professor. Bland
yttre utmärkelser må nämnas ledamotskap på
lifstid i österrikiska herrehuset (1901) och
he-dersborgarskap i Prag, 1890 blef han sekreterare
i tjechiska akademiens sektion för litteratur och
konst. 1879 gifte han sig med Ludmila, en dotter
till lH författarinnan Zofie Podlipská. Efter
litterär debut 1871 i tidskr. "Svetozor", som han
redigerade 1883, framträdde han 1875 med den lyriska
diktsamlingen Z hlubin (Ur djupen), och därmed
inleddes en vitter produktion, som icke har många
likar i världslitteraturen. I denna diktsamling,
som röjer inflytandet af den tyska romantiken,
framträder redan skaldens natursvärmeri. I de följande
diktsamlingarna Sny o stëstí (Drömmar om lyckan;
1876), Duch a svët (Anden och världen, 1878), Symfonie
(1878) m. fl. återspeglas också skiftande stämningar
från ungdomsåren, men med fördjupad lifsåskådning
och nya intryck utifrån, särskildt från den romanska
diktvärlden, hvarifrån han hämtade många konstformer,
sonetter m. m., för sin utomordentliga virtuositet. I
diktsamlingen Sfinx (1883) öfverväger reflexionen;
i Jak táhla mracna (Huru molnen drogo förbi, 1885)
framskymtar en personlig tungsinthet, som längre fram
öfvergick till stark pessimism, trots den personliga
arbetslusten och lifsberusnin-gen. Dessa stämningar
variera i diktsamlingarna Zvukové v dusi (Toner
i själen, 1886), Motyli vsech barev (Fjärilar af
alla färger, 1887), Öarovná zahrada (Den förtrollade
trädgården; 1888), Horká jádra (Bittra kärnor; 1889),
Bodlaci z Par-nassu (Törnen från Parnassen; 1892),
Moje sonata (1893), Kniha Sudicek (Parcernas bok;
1895) och Prekrocen zenit (Zenit öfverskrides;
1899). En varm, vemodig stämning genomströmmar
sommar-idyllerna från 2amberk (2amberské zvony;
1900), och patriotismen är förhärskande i Må vlast
(Mitt fosterland; 1902). I de sista diktsamlingarna
ta pessimismen och resignationen öfverhand, ehuru
Y. i det längsta söker hålla lifsmodet och tron på
mänskligheten uppe: Prchavé illuse a vëcné pravdy
(Flyktiga illusioner och eviga sanningar; 1904), Tiché
kroky (Stilla steg; 1905) och Zapady (Solnedgång;
1907). I denna flödande lyrik, som fyller 40 volymer,
intas ett hedersrum af de af djup lifserfarenhet
präglade Pisnë poutnika (Pilgrimens visor; 1895) och
de formellt glänsande fyra samlingarna Sonely samotáre
(Enstöringens sonetter; 1893-96). Som ren lyriker
var Y. ingen djup psykolog, och det patologiska stod
främmande för hans nästan barnsligt naiva sinne,
ursprungliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
