- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 32. Werth - Väderkvarn /
1291-1292

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vånga kontrakt ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

1291

Vårdslöshet i konkurs-Vårfruberga

1292

Vårdslöshet i konkurs, jur., utgör en särskild
grupp af konkursförbrytelser (se d. o.), som
af handlas i Straff l. 23: 3. Dit hänföres en
serie i lagen särskildt uppräknade förfaranden,
i fråga om hvil-ka ett bevisligt uppsåt att kränka
borgenärernas intressen väl icke kan anses föreligga,
men hvilka dock måste anses innefatta ett obehörigt
tillbakasättande af deras intressen. Jfr Oredlighet
motborgenärer. N. S-g.

Vårdträd (af fsv. värper, vård, skyddsande), ett å
gårdstomten växande löfträd, vanligen någon gammal
lind, ask eller alm, som troddes utgöra ett hägn
för den familjs trefnad och välfärd, som bodde i
gården (jfr Vård). Hyltén-Cavallius berättar i
"Wärend och wirdarne" (l, sid. 142 o. följ.),
att ett sådant vårdträd förekommit ännu för några
mansåldrar sedan vid nästan hvarje gård i Värend,
samt att yngre värendska och småländska släkter gärna
tagit namn efter det heliga trädet å fädernegården
(t. ex. släkterna Almén, Linnæus, Lindelius,
Tiliander). Åt gårdens vättar, som troddes hålla till
i vårdträdet, offrade man för att af vända sjukdom
och olycka från människor och boskap (jfr Lucia,
sp. 1217). Att bryta löf af trädet eller skada det
ansågs medföra säker olycka och sjukdom. Hos finnarna
(Karsikko) egnades denna kult särskildt rönnen: "Helig
rönnen är på gården" heter det i Kalevala (se s. 23
v. 221 ff.). Den pietetsfulla tron på vårdträdets
betydelse har fått en skön och poetiskt Jördjupad
framställning i V. Rydbergs dikt "Vårdträdet"
och i hans berättelse "Vapensmeden". Jfr Trädkult.
(N. B. H.) - iVårdö. ösocken i Ålands län, Finland,
Ålands domsaga och härad, pastorat af 2:a kl., Ålands
kontrakt, Åbo ärkestift. 101 kvkm. 1,233 inv. (1919),
svensktalande. O. B-n.

Våreldar, under föråret t. o. m. midsommar ute i det
fria och oftast på höjder upptända högtids–eldar,
h vilkas syfte framför allt varit att befordra
gräsväxtens, boskapens och äringens välbefinnande
och fruktbarhet. Påtagligen ha här i Norden under
hednatiden dessa eldar varit förbundna med det Mot,
som firades vid sommarens ingång "för att hälsa denna"
och som sannolikt inföll vid midten af april. Efter
kristendomens införande inträdde sedan en splittring i
uppfattning om, hvart denna sed skulle förläggas, och
den anknöts i olika orter än till valborgsmässodagen
(30 april), än till påsk, Kristi himmelsfärdsdag,
pingst, Halvardsmässan (14 eller 15 maj) eller
midsommar. I sydligare Europa tändas dylika eldar
redan under fastlagen. Motsvarigheter till de
svenska och finska våreldarna möta för öfrigt
i de flesta länder i Europa och äro kända sedan
en aflägsen forntid. Hos romarna tändes sålunda
21 april eldar för hjordarnas välbefinnande och
fruktsamhet (se Påles). I Indien motsvaras våra
våreldar af högtidseldarna vid den stora vårfesten
Huli. Man har i våreldarna velat se en handling af
direkt soldyrkan. Detta torde emellertid i hvarje
fall ge endast en ytlig tydning. Hvad dessa eldars
ursprungliga rituella innebörd beträffar, är det
nämligen med de förutsättningar, som den nyare
folklifsforskningen skänker, nödvändigt att förklara
dem såsom en initiativmagi för sommarvärme och därmed
indirekt en magi för växtlighet och välmåga. Liksom
man trodde sig kunna framkalla regn genom att utgjuta
vatten, trodde

man sig kunna åstadkomma en varm väderlek genom att
ute antända en eld. Härtill anknöto sig emellertid
tidigt andra föreställningar. Liksom all eld för
rituellt ändamål åstadkoms genom gnidning, så var
också förhållandet med dessa eldar. De besutto därför
såsom nyborna en renande och helgande kraft. Ej blott
boskapen signades med deras rök och flammor; äfven
människorna sökte tillgodogöra sig deras inverkan
medelst att hoppa genom lågorna. Denna plägsed
förekommer eller har förekommit i nästan hela Europa
och spåras genom västra Asien ända till Indien. Liksom
annan eld ansågos våreldarna också fördrifva rofdjur
och onda makter samt häxor. Ehuru uppenbarligen
urspr. anknutna egentligen till boskapsskötseln, ha de
senare förbundits äfven med åkerbruket. Åtminstone
i några landskap i vårt land har det ännu i
mannaminne varit brukligt att vid vårsådden uppgöra
en eld på åkern. Denna sed finnes ock antecknad
från Finland. I Ryssland tände man likaledes en
eld på åkern och nedlade samtidigt en brödkaka i
jorden. En annan metod var att bära brinnande bloss
eller glöd från våreldarna omkring åkerfälten.
N. E. H.

Vårfloden. Se F l o d 2.

Vår flotta, illustrerad månadsskrift, sedan 1907
utg. af föreningen Sveriges flotta, redigerad 1905
-19 af E. Hägg, därefter af E. Helander.

Vårflox, bot. Se P h l o x.

Vår fru (it. Madonna, fr. Notre dame, eng. Our lady,
ty. ünsere liebe frau), under katolska tiden i Sverige
namn på Heliga jungfrun (se M a-donna). Uttrycket
kvarlefver i åtskilliga lokalnamn, t. ex. Vårfruberga,
Vårfrukyrka, och i Vårfrudag (se d. o.), fest till
Heliga jungfruns ära.

Vårfruberga (fsv. Varefruberga, lat. Mons beatae
virginìs), nunnekloster af cisterciensorden,
stiftades före 1233. Det anlades på den plats, där
Fogdö kyrka är belägen, på ön af samma namn i Åkers
härad, Södermanland. Sedermera flyttades klostret
till nordöstra stranden af ön, å nuv. kungsgården
Kungsbergs egor. Flyttningen synes ha egt rum mellan
1286 och 1296. Sistnämnda år förekommer i de gamla
handlingarna för första gången namnet Vårfruberga,
ehuru äfven sedermera stundom talas om "nunnorna
på Fogdön". Den andliga makten egnade klostret
sitt mäktiga skydd. 1233 stadfäste ärkebiskopen
i Uppsala och några af hans suffraganer klostrets
af dess stiftare erhållna rätt till "S. Peters,
S. Albans och S. Marias kyrkor på Helgarö" äfvensom
9 hemman med tillhörande skogar, kvarnar, ängar
och fisken. 1310 bekräftade biskopen i Strängnäs
sina företrädares bestämmelser, att Fogdö kyrka
och Helgarö kapell skulle vara annex under V.,
och året därpå tillerkände han klostret tionden
från åtskilliga gårdar. Domkapitlet stadfäste 1313
dessa privilegier. 1345 efterskänkte ärkebiskopen
i Uppsala biskopstionden från ett klostrets gods i
Uppland, hvilket exempel hans närmaste efterträdare
följde. 1408 fritog biskopen i Strängnäs klostret från
skatt till biskopen, och såväl biskopen i sistnämnda
stift (1419) som ärkebiskopen i Uppsala (1441) och
hans suffraganer utlofvade aflat åt de stiftsbor,
som besökte klostret. Det var abboten i Julita, som
hade närmaste uppsikt öfver V. och som där egde att
visitera. Därifrån gjordes endast två gånger undantag,
då biskopen



<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 01:56:58 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcl/0678.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free