Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Örvandel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
danska släkten Qvitzow, kom sedermera till
medlemmar af släkterna Flemming, Ulfstand och 1558
genom gifte till släkten Rosenkrandtz. Kammarherre
Helge Rosenkrandtz’ stärbhus sålde 1913 Ö.
till Kristianstads läns egnahemsförening, som
frånsålde en del åkerjord till egna hem och 1914
hufvudgården till godsegaren Paul Paulson.
E. A—t.
Örvandel, moderniserad form för Aurvandel.
Örvar-Odd, moderniserad form för Orvar-Odd.
Örvax, sekret från körtlarna i örats yttre
hörselgång, är ett gulaktigt, klibbigt ämne, som består
af fettsyrors alkalisalter och ett bittert smakande,
till sin kemiska natur obekant färgämne. Se
vidare Öronsjukdomar, sp. 168.
P. T. C.*
Örålandet, kronopark i Örå revir och Lycksele
samt Örträsks socknar, Västerbottens län, har
jämlikt K. M:ts befallningshafvandes i Västerbottens
län afvittringsutslag af 16 maj 1882 bildats vid
afvittring af gammal kronomark och omfattar 5,910
har (1915).
S—r.
Örå revir af Umeå distrikt, Västerbottens län,
omfattar Örträsks socken samt vissa kring Öre älf
belägna delar af Lycksele socken. Reviret, som
är indeladt i 3 bevakningstrakter, omfattar 36,511
har allmänna skogar (1920), hvaraf 15 kronoparker
med en areal af 35,343 har.
S—r.
Öræfajökull. Se Vatnajökull.
Ösan, biflod till ån Tidan i Västergötland,
upprinner i norra delen af Vartofta härad,
Skaraborgs län, och genomflyter i nordlig riktning
Gudhems och Kåkinds härad samt utfaller inom
Vadsbo härad i sjön Östen, som genomflytes af
Tidan. Längd omkr. 55 km., vattenområdets areal
520 kvkm.
J. V. E.
Ösbeger (Osbeker, Ousbeger,
Usbeker, Uzbeker m. fl. former), urspr., liksom
"osmaner", en politisk-patronymisk benämning,
härrörande från Ösbeg (Uzbek; kan af Gyllene
horden 1312-41). Urspr. namn på en gren af
den forna turkiska Uigur-stammen, är ösbeger
numera ett allmänt etnografiskt namn på den
alltsedan början af 1500-talet härskande turkiska
stammen i de tre kanaten Chiva, Buchara och
Kokan (nu prov. Fergana) i Väst-Turkestan, i
motsats till såväl de ursprungligare iranske
invånarna: galtsja, tadjiker och (delvis) sarter (se om
dem Tadjik), som ock till senare inkomna
turkiska stammar: kirgiser, karakalpaker och tarantsjer
(jfr Turkar), Ösbegerna, från hvilka äfven de
i Chiva och Buchara härskande dynastierna leda
sitt ursprung, äro fanatiska muhammedaner (sunniter),
hufvudsakligen jordbrukare och blott till ringa
del nomader, hvaremot de lämnat nästan all handel
och industri åt sarter och tadjiker. Ehuru starkt
uppblandade med iranskt blod, räknas dock som
ösbeger (enligt Vámbéry) omkr. 1 mill. i Buchara,
700,000 i Chiva, 200,000 i de ryska prov.
Fergana, Sir-darja och Amu-darja samt 200,000 i
norra Afganistan, till ett sammanlagdt antal af mer
än 2 mill. Om deras språk, ösbeg türki-si ("ösbeg-
turkiska" l. djagataiska) se Turko-tatariska
språken. Om deras land, historia och
hithörande litteratur se Buchara, Chiva,
Kokan och Turkestan. Hufvudarbete om
ösbegerna är Vámbéry, "Das türkenvolk in seinen
ethnologischen und ethnographischen beziehungen"
(1885). H. A. (K. F. J.)
Ösby, Djursholms Ösby. Se
Djursholm. Suppl.
Ösel (sannolikt af isl. eysysla, ödistrikt), estn.
Saaremaa ("öland"; uttal sa’rema) l. Kurresaar
("tranornas eller kurernas ö"; uttal ko’resar), ö i
Östersjön framför ingången till Rigaviken, skiljes
genom det grunda Lilla sundet (estn. Väike vain)
från den österut liggande ön Moon, genom Soelasund
från Dagö i n. samt genom ett 30 km. bredt
farvatten från Kurlands udde Domesnes. Ön har
enligt Strelbitsky en areal af 2,618 (med kringliggande
småöar 2,876) kvkm. Den är flack och flerstädes
sumpig samt ganska rik på skog, hvaraf mycket
ekskog. (Botaniskt utforskades Ö. 1899 af J.
F. K. Vestergren, se denne, och K. Skottsberg.)
Högsta punkten ligger endast 50 m. ö. h.; 1,763
kvkm. ha en absolut höjd af 0—15 m., och endast
249 kvkm. ligga högre än 30 m. Kusterna äro dock
ganska branta och ha i n. och v. s. k. panks, brant
i vattnet stupande kalkklippor. Endast få dugliga
hamnar finnas: Arensburg (Kuresaare), på södra
och Kihelkonna, på västra sidan. I s. utlöper en
30 km. lång, 3-8 km. bred halfö, förr ö, Sörve
l. Sorve säär (Schworbe), som under 57° 55’ n. br.
slutar med udden Sörveots (Svarferort), där redan
omkr. 1650 svenskarna uppförde en fyr, som senare
ombyggts. Ön består af kalksten, under ett ofta
tämligen tunt jordlager, och har flera stenbrott.
F. ö. utgöra odling af säd, lin och hampa,
ladugårdsskötsel samt fiske och jakt (företrädesvis på
vildsvaner) befolkningens hufvudnäringar. Ön, som
tillhör republiken Estland, har omkr. 60,000 inv.,
alla ester, och bildar ett eget län (estn. läänemaa).
Hufvudstad är Arensburg. Invånarna voro under
den äldre medeltiden såsom hedningar illa beryktade
sjöröfvare, som gjorde Östersjöns kuster osäkra, hvarför
danske konungen Valdemar Seier 1206 gjorde
ett krigståg till ön och anlade en borg där. 1227
eröfrades ön af en här af tyska korsfarare, livländska
ordensriddare m. fl. under befäl af biskop Albert
af Riga, som tvang befolkningen att anta kristendomen,
ön delades emellan orden samt (för en tid)
biskopen af Riga och borgarna i denna stad. Men
sedan af Ö. och det estländska landskapet (nuv. länet
Hapsal) Wiek ungefär samtidigt bildats biskopsstiftet
Ö., kom biskopen af Ö. att som landsherre regera
2/3 af stiftet och orden den återstående delen.
Sedan Ivan IV 1558 börjat det anfall på den
livländska ordensstaten, som skulle medföra dess
upplösning, afträdde biskop Johan von Münchhausen
genom två fördrag i Nyborg 1559 stiftet till
konung Fredrik II af Danmark och hans efterträdare,
mot det att konungen bekräftade stiftsständernas
privilegier och betalade Johan 30,000
thaler. Konungen öfverlämnade Ö. åt sin broder
hertig Magnus, hvilken däremot afstod sin andel
af Holstein. Magnus, som i april 1560 besatt det
starkaste af de biskopliga slotten, Arensburg,
valdes 13 maj s. å. af domkapitlet till biskop och
bekräftade ståndsprivilegierna. Han kom emellertid
i spändt förhållande till orden genom att eftertrakta
ordensslottet Soneburg och ordens andel af
Ö. samt förmå biskopen af Reval att öfverlämna
sitt stifts administration i hans händer. Detta i
förening med ryssarnas segerrika framträngande
och hans penningförlägenhet nödgade Magnus att
4 maj 1561 underskrifva ett förpliktelsebref till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
