- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 34. Ö - Öyslebö; supplement: Aa - Cambon /
331-332

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Asien ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

331

Asien-Ask

332

* Asien, som i G. T. och N. T. aldrig förekom-
mer i betydelsen af världsdelen A., används där
antingen om seleukidernas (se d. o.; l Makk. 8: 6;
11: 13) rike eller om den romerska provinsen A.
Yår nya kyrkobibel använder i N. T. därför ut-
trycket provinsen A. (jfr Apg. 6: 9; 19:10, l Kor.
16: 19). E. S-e.

Asienkären (ty. Asienkorps), en tysk kår (om
stab, 3 infanteribataljoner, 3 fältbatterier, l bergs-
batteri m. m.), som ingick i den i juli 1917 bildade
och under general von Falkenhayns befäl ställda
armégruppen F (i Turkiet kallad Yilderim). Med
denna deltog kåren i en mängd strider i Palestina
på hösten 1917 och under 1918 ända tills den, efter
turkarnas nederlag, i nov. s. å. verkställde återtåget
genom Mindre Asien till Konstantinopel, hvarifrån
dess befäl och trupp i ja<n. 1918 på ententen till-
hörande fartyg transporterades till Tyskland. Se
Simon-Eberhardt, "Mit dem Asienkorps zur Palä-
stinafront"_(1919). H. J-dt.

Asifonogämer, bot. Se Embryophyta
asiphonogama.

*Asilidæ, zool. Se ock Rofflugor.

*Asimut. Se vidare N a v i s asimut.

Asimutäl kartprojektion. Se Kartprojek-
tion, sp. 1175.

Asinara, ö. Se Sardinien.

Asine (grek. 3Aoiv7]), en redan af Homeros
omtalad forngrekisk stad, hvaraf väldiga ännu ej
ingående undersökta ruiner finnas vid det nuv.
K a s t r a k i på Peloponnesos’ östkust, vid Argi-
viska bukten, ej långt från staden Nauplia på en
i hafvet utskjutande udde. Akropolen (borgen) i
A. utgöres af en omkr. 300 m. lång, 125 m. bred
och inemot 50 m. hög klippa, lättare tillgänglig
endast i n. och n. ö., där man finner de starkaste
befästningarna och där, efter all sannolikhet, huf-
vudingången är att söka. Denna har utan tvifvel
flankerats af det mäktiga torn, som befinner sig
här, på samma sätt som en mindre port i s. ö.,
som förmedlat den direkta förbindelsen med hafvet,
af ett annat torn. Befästningsverken tillhöra skilda
epoker; dels finnes s. k. cyklopiskt murverk, sär-
skildt på östra sidan, dels yngre, mera regelbundet
såsom yttre beklädnad och förstärkning af det äldre
på det stora tornet vid hufvudingången äfvensom
på ett stycke af den angränsande muren samt som
utfyllnad i klipprämnor på västsidan. Där den
branta klippväggen erbjudit tillräckligt skydd,
synas inga med konst uppförda befästningar ha
funnits. Palatset torde ha legat på akropolens
södra del; inarbetningar i klippan äfvensom andra
nivelleringsarbeten förråda, att marken där beredts
för mottagande af konstruktioner. I denna del
finnes af ven en större päronformig cistern, af smal-
nande uppåt; inom ringmuren finnas åtminstone
ytterligare två af mindre dimensioner. Området
närmast v. om akropolen har likaledes varit om-
gifvet af en mur. Lågstaden har sannolikt varit
belägen där. Två rektangulära inarbetningar i
klippan, som blifvit barlagda, ange otvifvelaktigt
platsen för ett par grafvar af s. k. schaktgrafstyp,
samma typ, som är mest bekant genom de guld-
rika grafvarna i Mykenai. Utan tvifvel skulle en
gräfning uppenbara flera i närheten. Uppe på
akropolen ligga tusentals krukskärfvor kriog-
strödda, stammande från skilda perioder, mest

s. k. geometriska, men af ven mykenska och för-
mykenska samt mera sparsamt korintiska och helle-
nistiska. Af ven stenverktyg, såsom knifvar och
pilspetsar af obsidian, sädeskrossare och groft be-
arbetade yxor af granit, trakyt och diorit före-
komma på ytan. Det förhållandet, att ytfynden
mera sällan härstamma från historisk tid, samman-
hänger därmed, att invånarna i staden Argos enligt
den antika traditionen eröfrade och i grund för-
störde A. redan på 700-talet f. Kr., och den senare
bebyggelse, som funnits på platsen, har ej varit af
större omfattning. Det enda, som lämnades orördt
af argiverna, var Apollon Pythaios’ helgedom, som
man, efter vissa tecken att döma, har att söka på
akropolens norra del. Genom en omsorgsfull utgräf-
ning i A. har man hopp om att få vissa synner-
ligen betydelsefulla problem hörande till Grek-
lands förhistoria uppklarade. Såsom ytfynden visa,
har platsen varit bebodd såväl i förmykensk som i
mykensk och geometrisk tid. Sambandet mellan
dessa olika kulturperioder kan ännu ej sägas vara
klarlagdt, nämligen huruvida man har att räkna
med brott i utvecklingen mellan de olika perio-
derna eller med en naturlig öfvergång från den
ena till den andra, m. a. o., huruvida ett och
samma folkslag varit bärare af den grekiska fast-
landskulturen. Man kan helt allmänt formulera de
frågor, till hvilkas besvarande A. skulle kunna
lämna viktiga bidrag, ungefär så: till hvilken ras
hörde invånarna på Greklands fastland? Hvilket
samband fanns mellan kulturen på fastlandet och
kulturerna på Kreta och på Egeiska öarna?
Hvilken roll ha de s. k. doriska vandringarna
spelat? Efter af kronprins Gustaf Adolf (som
1920 besökte platsen) hos grekiska regeringen
utverkadt tillstånd ha ruinerna, delvis med stats-
understöd, fr. o. m. 1922 börjat undersökas
af antikvarien 0. Frödin och docenten A. W.
Persson. A. W. P-n.

A’sinus, zool. Se Häst d j uren, sp. 172.

Asinviken. Se Mendeliaviken.

Asio, zool. Se Ugglor, sp. 853.

*Asjanti 1. Ashanti. Befolkningen var 287,814
pers. 1911. Hufvudstaden, Kumasi (eing. Coo-
massie), har omkr. 25,000 inv.

Asja’ntipeppar, bot. Se Piper.

*Ask. - 2. Socken i Östergötlands län, är nu
annex till Hvarf och Styra.

Ask, John Adolf, son till K. J. Ask (se
denne), rättslärd, f. 17 nov. 1854 i Lund, d. där
14 okt. 1907, studerade vid universitetet där, ut-
nämndes efter tjänstgöring i domstolspraxis till
vice häradshöfding 1881, återgick sedan till uni-
versitetet och blef där docent i civilrätt 1882,
e. o. professor i statsrätt m. m. 1891 samt ord.
professor i samma ämnen 1900, efter att 1893 ha
promoverats till juris hedersdoktor. Dugande under-
visare i ett flertal juridiska ämnen, utöfvade han
jämväl ett flitigt författarskap inom skilda områ-
den af rättsvetenskapen. Bland hans skrifter må
nämnas Om formaliteter vid kontrakt I, II (1885,
1887), Föreläsningar i svensk sakrätt (1889), Om
ansvarighet för tryckfrihetsbrott (1890), Om förfat-
tarerätt (1893), De allmänna underrätternas in-
bördes behörighet i tvistemål (1896), Fredsrörel-
sen och folkrätten (1902), Föreläsningar i svensk

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:43:56 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcn/0382.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free