Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Breysig ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
825
Breysig-Briansk
826
ligen verksam som utgifvare dels af äldre engelsk
litteratur, dels af kritiska och estetiska samlings-
verk ("Studies in structure and style", 1896, "Re-
presentative essays on the theory of style", 1905,
"Specimens of modern english literary criticism",
1907) och författat English composition and style
(1912) och Writing english prose (1913; i serien
"Home university library", hvars amerikanske
redaktör han är). H-n B.
Breysig [bra^sich], Kurt, tysk historiker och
sociolog, f. 5 juli 1866 i Posen, blef 1888 filos.
doktor och är sedan 1896 e. o. professor i historia
vid Berlins universitet. I sina arbeten har han
anslutit sig till den af K. Lamprecht inledda socio-
logiska riktningen inom tysk historieskrifning.
Bland B:s skrifter märkas Geschichte der branden-
bur gischen finanzen (1895), Kulturgeschichte der
neuzeit (2 bd, 1900-01), Kultur g eschichte der
menschheit I (1907; innehåller en öfversikt af den
förhistoriska etnografien), Gruvdrisse und bausteine
zur staats- und zur geschichtslehre (1908) och Von
gegenwart und von zukunjt des deutschen menschen
(1912). V.S-g.
BrezJna, O tokar, pseudonym. Se Tjechi-
ska litteraturen, sp. 179.
Briand [briä7], Aristide, fransk statsman,
f. 28 mars 1862 i Nantes, studerade först juridik,
men egnade sig snart åt den politisk-journalistiska
banan. Han var till en
början vänstersocialist,
medarbetade i den
hälft anarkistiska tid-
ningen "Le peuple",
utgaf en kort tid "La
lanterne" och fram-
trädde 1894 på arbe-
tarkongressen i Nantes
som en bland den socia-
listiska fackförenings-
rörelsens främsta för-
kämpar. Med Jaurès
deltog han 1904 i
uppsättandet af socia-
listtidningen "Huma-
nitá". B. valdes 1902 till deputerad och koncentre-
rade då sin politiska verksamhet på förhållandet
mellan stat och kyrka. Det af honom 1903 utarbe-
tade utskottsbetänkandet i ämnet blef grundläg-
gande för 1905 års lag om kyrkans skiljande från
staten, och i syfte att åstadkomma ett lugnare
genomförande af några bland de mest omstridda
lagbestämmelserna inträdde han mars 1906 som
kultus- och undervisningsminister i ministären Sar-
rien. Detta hans inträde i en rent borgerlig mini-
stär föranledde franska unifierade socialistpartiet
att på en kongress formligen utesluta honom ur
partiet. Sin ministerpost behöll han af ven i mini-
stären Clemenceau till jan. 1908, då han blef ju-
stitieminister i samma ministär. Han ledde på
dessa poster statens ingripande mot kyrkans egen-
dom (beslagtagande af biskopspalats o. s. v.) dec.
1906, då Vatikanen formligen bröt med franska
staten, men på det hela taget lyckades B. gemom-
föra skilsmässolagen vida lugnare, än någon väntat.
Efter Clemenceaus af gång juli 1909 bildade B. sin
första ministär. Vid den stora järnvägsstrejken i
okt. 1910 tvekade den forne antimilitaristen och
storstrejksagitatorn ej att bryta de strejkaaides mot-
stånd genom att inkalla alla värnpliktiga järnvägs-
män till militärtjänst och därpå kommendera dem
till att, vid den risk militärlagarna inneburo vid
desertering, göra tjänst vid järnvägarna. Våld-
samt angripen härför i kammaren af Jaurès och
Viviani (29 okt.), förklarade B., att nationens rätt
att lefva gick före allt annat, och han tillade djärft,
att han, om lagliga medel ej varit tillräckliga för
försvaret af nationens existens, ej skulle ha dragit
sig för att gå utom lagens råmärken. Efter ett
hård vunnet förtroendevotum af gick ministären, och
B. bildade (4 nov.) omedelbart en ny, som emeller-
tid störtades redan 27 febr. 1911. B. var sedermera
justitieminister i Poincarés första ministär jan.
1912-jian. 1913, bildade därpå sin egen tredje
ministär, som emellertid föll redan i mars s. å.
på en konflikt med senaten om det proportionella
valsättet vid parlamentsval. Han inträdde 26 aug.
1914 som justitieminister och vice konseljpresident
i Vivianis "nationella försvarsmimistär" och var
efter dennes fall ånyo premiärminister okt. 1915-
dec. 1916 samt innehade samtidigt af ven utrikes-
portföljen. Vid en konferens i Calais 4 dec. 1915
med brittiska regeringsrepresentanter förbereddes
mera metodisk samverkan mellan den brittiska och
den franska krigsledningen i Världskriget, nya
konferenser följde sedermera ofta (bl. a. en inter-
allierad ekonomisk konferens i Paris juni 1916),
och kamrarnas önskan om ordnadt samarbete med
ministären tillgodosågs af ven. Som utrikesminister
hade B. hufvudansvaret för Rumäniens indragande
i kriget aug. 1916. Ministären rekonstruerades
dec. 1916, hvarvid som dess kärna inrättades ett
relativt fåtaligt krigskabinett. Den af gick 17 mars
1917, närmast till följd af en konflikt mellan krigs-
ministern Lyautey och kammaren om riskerna för
yppamde al militära hemligheter, som omnämnts
vid hemliga kammarsessioner. B. stod därpå under
krigets sista skede och under fredsförhandlingarna
vid sidan af händelserna. Han bildade jan. 1921
sin sjunde ministär (rekonstruktionerna inräknade)
med hufvuduppgift att komma till emighet med Eng-
land om Versaillestraktatens genomförande. B.
återknöt nu de sedan 1906 afbrutna diplomatiska
förbindelserna med Vatikanen, och han var nov.
1921 Frankrikes fttrste delegerade på rustnings-
minskningskonferensen i Washington, där han emel-
lertid väckte amerikansk misstro genom sitt ener-
giska framhäfvande af Frankrikes behof af en stark
krigsmakt och sitt försök till motstånd mot franskt
deltagande i den af Amerika föreslagna stora ned-
skrotningen af slagskepp. När han därefter jan.
1922 på konferensen i Cannes biträdde Lloyd
Georges förslag om en stor konferens i Genua rö-
rande Europas ekonomiska återuppbyggande och
den ryska frågans ordnande, växte oppositionen i
kamrarna, och då B. ej efter en plötslig hem-
resa från Camnes lyckades dämpa misstron, nöd-
gades han (12 jan.) af gå och lämna rum för Poin-
caré. B:s styrka som politiker har alltid varit
hans smidighet, själsnärvaro och bestickande väl-
talighet som parlamentarisk debattör; däremot ha
hans motståndare, stundom ej utan skäl, förebrått
honom en långt drifven, en smula principlös oppor-
tunism. V. S-g.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
