Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folkhushållningskommissionen (F. H. K.) - *Folkhögskolor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
början benämnda fördelningsnämnder), 1 eller
i vissa fall flera för hvarje län, hvilka
för resp. områdens vidkommande fördelade det
löpande arbetet på skilda byråer (sockerbyrå,
spannmålsbyrå, ett antal brödbyråer, foderbyrå,
varuförmedlingsbyrå, mejeribyrå). I anslutning till
enhvar lifsmedelsstyrelse inrättades 1 jordbruksråd,
1 konsumentråd och 1 kvinnokommitté, af hvilka
särskildt jordbruksrådet hade sig pålagda betydande
uppgifter. De yttersta organen i organisationen
utgjordes af lifsmedelsnämnderna, i regel 1 för
hvarje kommun.
Den rättsliga grundvalen för kristidens påbyggnad af
bestämmelser och anordningar i folkhushållningsfrågor
och särskildt de af F. H. K. omhänderhafda allmänna
konsumtionsregleringarna bildades af några af konung
och riksdag antagna kristidslagar af tillfällig,
men i de enskildes villkor djupt ingripande art,
nämligen maximiprislagen, enligt hvilken konungen
egde förordna, att vissa bestämda pris ej finge
of verstigas i handeln, samt de betydelsefulla
förfogandelagarna (se d. o. Suppl.), som gåfvo
konungen befogenhet att för tillgodoseende af
befolkningens behof af lifsmedel, andra viktiga
förnödenheter m. m. förordna om beslag å dylika
varor, så ock om deras afstående till kronan
mot ersättning enligt af en riksvärderingsnämnd
upprättad taxa. Då genom af stannad import eller af
andra anledningar svår brist med ofta åtföljande
osund spekulation och uppdrifna varupris inträdde
beträffande viktiga lifsförnödenheter, lades
med stöd af förfoganderättslagen – i regel på
förslag af F. H. K. – resp. varor under beslag,
och förråden inventerades genom deklaration af
varuinnehafvaren, hvarefter kommissionen antingen
upphandlade den del af tillgången, som icke enligt
bestämda regler tilldelades innehafvarna till egen
förbrukning samt distribuerade densamma i fastställda
ransoner till öfriga förbrukare, eller ock medgaf,
att förråden finge mot af kommissionen godkända
rekvisitioner genom den vanliga handeln passera
ut till konsumenterna. Förbrukarna tilldelades
s. k. ransoneringskort, som berättigade vederbörande
att under viss tid mot aflämnande af kortets
kuponger inköpa bestämda myckenheter af den under
reglering lagda varan. (Ett sådant ransoneringskort är
afbildadt i art. Brödkort. Suppl.) – Det lifsmedel,
som först underkastades fullständig statlig
konsumtionsreglering, var socker. Den största och
mest betydelsefulla regleringen omfattade spannmål
och produkter däraf. Jämväl potatisförbrukningen
blef under kristidens senare skede reglerad genom
statlig kortransonering. Flertalet animala lifsmedel
underkastades visserligen icke i allmänhet beslag
och fullständig statlig ransonering, men genom
olika anordningar erhöll det allmänna i sin hand
möjlighet att i större eller mindre omfattning reglera
afsättningen och prisen.
Omedelbart efter krigstillståndets upphörande i
slutet af 1918 begynte F. H. K. att successivt
inrikta arbetet på afveckling af skilda
kristidsanordningar. Under våren 1919 kunde den
ena efter den andra af kommissionens afdelningar
upplösas. I juni 1919 ombildades kommissionen till
ett mindre organ, folkhushållningskommissionen af
juni 1919, som hufvudsakligen hade till uppgift att
fullfölja afvecklingen. På hösten 1919 upphäfdes de
sista kortransoneringarna. Sedan äfven "F. H. K. af
juni 1919" blifvit upplöst 31 dec. 1920,
afslutas afvecklingsarbetet af några särskildt
utsedda afvecklingskommitterade, hvilkas
arbete beräknas vara slutfördt under 1923.
C. M-t.
Tolkhögskolor. För stärkande af folkhögskolornas
ekonomiska ställning höjde 1912 års riksdag
anslagen såväl till skolornas uppehållande
som till stipendier. Samtidigt anvisades
anslag till anställande af en inspektör för
folkhögskolorna. Då med 1914 Folkskolöfverstyrelsen
(se d. o. Suppl.) inrättades, ställdes folkhögskolorna
under dess inseende. De ökade statsbidragen till
skolorna skapade ökadt intresse hos landsting och
andra lokala myndigheter att främja skolornas
utveckling. Åtskilliga nya skolor upprättades,
flera befintliga utvidgades med nya kurser,
flerstädes nyuppfördes eller förbättrades
skolbyggnader, elevantalet ökades hastigt, och nya
lärarkrafter måste anställas. Krigsåren och dyrtiden
medförde för folkhögskolorna stora ekonomiska
svårigheter. Tillfälliga understöd, bl. a. till
dyrtidstillägg åt lärarpersonalen, beviljades af
riksdagen, men det var tydligt, att blott genom
en genomgripande höjning af statsbidragen och fast
lönereglering för lärarpersonalen kunde svårigheterna
effektivt aflägsnas. På grundval af en i sådant syfte
gjord framställning af folkhögskolans lärarförening
utarbetades af Skolöverstyrelsen förslag i ämnet,
hvilket framlades som k. proposition för 1919 års
riksdag och i hufvudsak vann bifall. Den afsevärda
ökningen af statens understöd ansågs förutsätta
ett något fastare regelbindande af formerna för
skolornas arbete. En k. stadga för statsunderstödda
folkhögskolor utfärdades därför 31 dec. 1919
och samtidigt därmed en k. kung. ang. aflöning
åt lärare vid statsunderstödd folkhögskola och
statsbidrag till sådan skola. Yid författningarnas
utarbetande sökte man att med undvikande af onödig
uniformering så långt möjligt bevara skolornas inre
rörelsefrihet och deras rätt att enligt skiftande
orts-förhållandens olika behof och skilda lokala
önskemål ordna och bedrifva sitt arbete. Stadgan anger
folkhögskolans ändamål sålunda: "Folkhögskolan afser
att åt vuxen ungdom meddela allmän och medborgerlig
bildning, hvarvid en väsentlig vikt skall läggas
vid en väckande, till personligt tanke-lif och
sedlig styrka fostrande undervisning och särskild
hänsyn tagas till, att eleverna lära känna sin
bygd och sitt land, dess historiska utveckling och
nuv. samhällsförhållanden, dess andliga och materiella
hjälpkällor. Så långt med dessa syften är förenligt,
bör undervisningen därjämte hafva till uppgift att
bibringa eleverna sådana praktiska kunskaper och
färdigheter, som kunna gifva dem ökad duglighet
för deras lefnadsyrke". Dessutom före-skrifves
bl. a: "Undervisningen inom folkhögskolan skall i
öfverensstämmelse med skolans i § l angifna syfte i
första rummet afse att gifva eleverna sådana väckelser
och insikter, som kunna främja deras personliga
utveckling och gifva dem en lefvande uppfattning af
deras ansvar som människor och samhällsmedlemmar. Den
bör därjämte meddela dem håg för ökadt vetande och
anvisa dem vägar att förvärfva sådant".
Följande slag af kurser kunna enligt stadgan förekomma
vid en folkhögskola: 1) hufvudkurs, som skall pågå
minst 21, i vissa fall minst 24, veckor, vanligen är
förlagd till vinterhalfåret (nov.-april)
35 b., S. 30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
