- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 37. Supplement. L - Riksdag /
413-414

(1925) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Malchin ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

människoteckning än tidigare. M. erhöll 1916
ett pris af Sv. litt. sällsk. i Finland.
G. C.

Malmberg, Karl Johan Gunnar, civilingenjör,
f. 21 april 1882 i Stockholm, utexaminerad från
Bergshögskolan 1905, sedan 1919 chefmetallurg vid
Surahammars bruk, uppfann (tills. med J. G. Holmström)
karbometern (se d. o. Suppl.).

Malmberga, villaegendom. Se Föreningen De gamlas
dag
. Suppl.

*Malmberget är nu genom statsbanelinjen
Gällivare—M. förbundet med svenska
järnvägsnätet. 4,600 inv. (1924). Är 1923 var
tax.-v. å bevillningspliktig fast egendom 3,984,700
kr., den bevillningstax. inkomsten 4,018,060 kr.,
municipalskatten 1,20 kr. per bevillningskrona,
samhällets tillgångar 379,787 kr. och dess
skulder 121,048 kr. M. har nu afdelningskontor af
A.-b. Svenska handelsbanken, hotell m. m.

*Malmborg. Förre landshöfdingen Emil Adolf M.
dog 2 jan. 1913 i Stockholm.

*Malme, Gustaf O. A., var 1919—22 t. f. rektor
vid Högre lärarinneseminariet. Han har varit
ordf. i Stockholms lärarsällskap (1914—16) och i
Läroverkslärarnas riksförbund (1918—21). Af hans
arbeten må nämnas ytterligare Xyris L. Untergattung
Nematopus
(Seubert). Entwurf einer gliederung (i
"Arkiv för botanik", bd 13: 3, 1913).

*Malmedy, nu officiellt Malmédy. Staden med
omnejd afträddes i Versaillesfreden 1919 af Tyskland
till Belgien, med samma illusoriska förbehåll som
kretsen Eupen (se d. o. Suppl.). Det är nu en kanton
i Belgien. 363,1 kvkm. 18,515 inv. (1921).

*Malmen. — 3. M. upphörde 1922 att vara
öfningsplats för de båda lifgrenadjärregementena,
med anledning hvaraf minnesfester där firades
s. å., 18 juni af Första och 3 sept. af
Andra lifgrenadjärregementet. Sedan 1916 är
flygkompaniet, med flygskolan, förlagdt där.
H. J—dt.

Malmgren, Gustaf Robert, jurist, akademisk lärare,
f. 18 juni 1875 i Uddevalla, filos. kandidat vid
Göteborgs högskola 1898, studerade från 1898 juridik
i Lund, där han blef juris utriusque doktor 1909,
docent i statsrätt och förvaltningsrätt 1910 och
professor i stats-, förvaltnings-, kyrko- och folkrätt
1911. Han tjänstgjorde 1904—06 under Göta hofrätt och
var 1906 konsistorieamanuens i Göteborg. M. tillhör
sedan 1919 redaktionen för "Statsvetenskaplig
tidskrift", utg. af Fahlbeckska stiftelsen, och har
där offentliggjort olika undersökningar inom sina
ämnen. Han har äfven erhållit uppdraget att utge en
officiell lärobok i rättskunskap för landsfiskaler
och däri utarbetat de stats- och förvaltningsrättsliga
delarna. Bland M:s utgifna arbeten må i öfrigt nämnas
Om särskilda utskott (1908), Stadsbildningen från
rättslig synpunkt
(1910) och Sveriges grundlagar
(1921).
Rld.

Malmignate [-minjāte], zool., italienska namnet på en
mycket giftig, till gruppen Sedentariæ och släktet
Latrodectes hörande spindel. Se Spindeldjur,
sp. 723, och Spindelgift (där djuret benämnes
Malignatte och Lathrodectus).
L—e.

*Malmköping omfattar 218 har. 786 inv. (1924). M. har
nu äfven hotell och eget elektricitetsverk. Malmahed
upphörde 1921 att vara Södermanlands regementes
öfningsfält.

Malmletning, bergsv., går ut på att uppsöka och
bestämma läget för sådana malmfyndigheter, som
sakna utgående i dagen, men hvilkas förekomst ger
sig till känna genom malmanledningar af ena eller
andra slaget, såsom lösa malmblock m. m. För letande
efter magnetiska malmer har man länge haft att tillgå
grufkompassen (se d. o.) och de hufvudsakligen i
Sverige utarbetade magnetometriska mätningsmetoderna
(se Jordmagnetism, sp. 145). Under de allra senaste
åren ha äfven elektriska malmletningsmetoder
utvecklats därhän, att desamma måste tillmätas ej
ringa praktisk betydelse. De grunda sig på det
bekanta förhållandet, att mineral med metallisk
glans ha metallisk ledningsförmåga i förhållande
till den elektriska strömmen, under det att öfriga
mineral uppvisa elektrolytisk ledningsförmåga. Denna
omständighet gör, att fyndigheter med malm af
metallisk glans orsaka kraftiga störningar i uti
marken befintliga eller särskildt nedsända elektriska
fält; då dessa störningar sträcka sig på ett visst
afstånd från malmen, är det sålunda möjligt att
genom observationer i eller invid markytan iakttaga
de störningar, som orsakas af en ej alltför djupt
liggande malm. Till de metalliskt ledande malmerna
höra först och främst de gedigna metallerna, såsom
guld, silfver och koppar, vidare sulfider, arsenider
m. fl., såsom svafvelkis, magnetkis, kopparkis,
kopparglans, bornit, blyglans, zinkblände, arsenikkis
m. fl., slutligen vissa oxidmalmer, såsom magnetit,
järnglans m. fl. — De första försöken att utbilda
en på vetenskapliga grunder hvilande elektrisk
malmletningsmetod gjordes af amerikanerna Becker
och Barus i början af 1880-talet, hvarvid de sökte
tillämpa den s. k. ekvipotentiallinjemetoden på det
i marken befintliga elektriska fält, som alstras
genom malmens oxidation. På grund af de ytterligt
svaga strömstyrkor, som man härvid har att göra med,
och på grund af svårigheten att erhålla betryggande
isolation kunde uppslaget då ej fullföljas. Omkr. 1900
öfvergingo engelsmännen Daft och Williams till att
arbeta med ett i marken särskildt nedsändt, relativt
kraftigt elektriskt fält. Den observationsmetod,
som af dem användes, var dock alltför subjektiv,
för att metoden skulle få en verkligt praktisk
betydelse. Under försök att utveckla och förbättra
sagda metod öfvergingo 1912 fransmannen Schlumberger
och 1913 Sveriges geol. undersökning oberoende af
hvarandra till att tillämpa den af Becker och Barus på
sin tid föreslagna ekvipotentiallinjemetoden på det
i marken särskildt nedsända fältet. Denna förändring
innebar ett gifvet framsteg, men den svårigheten
vidlådde alltjämt metoden, att störningens form
och storlek voro i hög grad beroende af malmens
läge i förhållande till jordförbindningen, de
s. k. elektroderna. Genom de 1918 af svenskarna
H. Nathorst och H. Lundberg utarbetade långsträckta
s. k. linjeelektroderna undanröjdes denna svårighet,
på samma gång som känsligheten afsevärdt ökades. Genom
införande af audionrörsförstärkare i sökarkretsen
har metoden utvecklats därhän, att i en enda
uppställning intill 2 kvkm. kunna undersökas, och
detta med undersökningstid af 1 à 2 dagar, beroende
på den noggrannhet, som i hvarje fall erfordras. Den
nu beskrifna metoden, hvilken till skillnad från
andra metoder kallas den galvaniska, har åtskilliga
vackra resultat att uppvisa; här må endast erinras
om påvisandet af Kristinebergsfältet 1918 och 1919
och af Bjurforsfältet 1922, båda i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:44:08 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcq/0237.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free