Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - *Socialdemokratiska riksdagsgruppen - *Socialdemokratiska vänstergruppen - Socialdepartementet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
träffades. På våren 1919 förrättades landstingsmannaval
enligt de nya grunderna, hvarefter Första
kammaren på sommaren upplöstes. Vid de nya
valen (sept.) fick gruppen 49 mandat i Första kammaren.
Sedan Edénska ministären i febr. 1920
sprängts på kommunalskattefrågan, bildades den
första rent socialdemokratiska ministären med Branting
som chef och 10 andra gruppmedlemmar som ledamöter.
Efter kommunalskattefrågans fall kvarstod
ministären närmast af utrikespolitiska skäl
(Ålandsfrågan m. m.) öfver höstens andrakammarval.
Dessa medförde en tillbakagång för gruppen;
medlemssiffran i Andra kammaren sjönk till 75.
Ministären afgick därefter i okt. 1920. Efter
författningsrevisionens fullständiga genomförande
genom grundlagsändringarnas ikraftträdande 1921
upplöstes på sommaren båda kamrarna. Vid valen
fick gruppen 50 ledamöter i Första och 94 i Andra
kammaren. Därefter bildades okt. 1921 den andra
Brantingska ministären, äfven den rent socialdemokratisk,
men med 2 medlemmar utanför riksdagen.
På grund af riksdagens beslut i arbetslöshetsfrågan
april 1923 af gick ministären, hvarefter gruppen
trädde i skarp opposition mot den nybildade ministären
Trygger. Vid början af 1924 års riksdag
inträdde en förändring i gruppens sammansättning.
Det vänstersocialistiska partiet hade sprängts i två
fraktioner, vänstersocialistiska och kommunistiska
partierna. Det förstnämnda återförenades 1923 med
socialdemokratiska partiet, i följd hvaraf vid 1924
års riksdag 2 ledamöter af Första kammaren
(däribland Lindhagen) och 6 af Andra kammaren
(däribland Fabian Månsson) åter blefvo medlemmar af
gruppen. Efter valen 1924 räknar gruppen 52 medl.
i Första och 104 i Andra kammaren och har därmed
uppnått sin hittills största numerär; i hvardera
kammaren utgör den socialdemokratiska gruppen
det största partiet. Valutgången medförde okt. 1924
bildandet af tredje Brantingska ministären; däri
ingingo två partimedlemmar, som ej tillhörde riksdagen
samt en utom partiet stående ämbetsman.
Efter Brantings insjuknande i slutet af 1924 utöfvades
den faktiska ledningen inom ministären af
Thorsson, som jämväl febr. 1925 var designerad till
statsminister. Sedan det konstaterats, att Thorsson
på grund af sjukdom ej kunde mottaga uppdraget,
utnämndes R. Sandler till statsminister.
Gruppens allmänna politik har fullföljts efter tidigare
linjer. Ställningen som regeringsparti upprepade
gånger har dock medfört vissa modifikationer.
I författningsfrågan har gruppen efter 1918
varit öfvervägande hänvisad till försvar för då vunna
resultat. Detsamma gäller arbetstidslagen. Under
den svåra arbetslöshetsperioden efter Världskriget
insatte gruppen mycken kraft på att mildra de
arbetslösas hårda lott och kom därvid i skarp konflikt
med de borgerliga riksdagspartierna om direktiven
för statens arbetslöshetsunderstödjande verksamhet;
striden föranledde andra Brantingska ministären
fall. I försvarsfrågan har gruppen, samtidigt som
den principiellt uttalat sig försvarsvänligare än
förut, sträfvat efter en långt gående nedskrifning af
1914 års försvarsorganisation, särskildt i fråga om
armén (flottans och flygvapnets betydelse har däremot
betonats starkare). Genom den af P. Alb. Hansson
1924 framburna försvarsmotionen, som antogs af
Andra kammaren, samt än mer genom propositionen
till 1925 års riksdag öfvade gruppen afgörande
inflytande på nämnda riksdags beslut i frågan.
Flera lagstiftningsreformer, särskildt på den sociala
ordlagstiftningens område, ha genomförts framför
allt under T. Nothins justitieministertid. En ny
polislagstiftning kom till stånd 1925 genom socialminister
G. Möllers initiativ. Trafikflygväsendets utveckling
har kraftigt främjats af V. Larsson som
kommunikationsminister. I utrikespolitiskt hänseende
har gruppen gifvit sitt stöd åt arbetet på att af
Nationernas förbund skapa ett verkligt fredsinstrument.
Gruppen har, då den haft medlemmar i regeringen,
tillämpat den ordningen, att dessa frånträdt
eventuella platser i förtroenderådet. Mellan
regeringsmedlemmar och förtroenderåd har ett fritt
samarbete upprätthållits. De socialdemokratiska
regeringsmedlemmar, som ej tillhört riksdagen, ha egt
tillträde till gruppens sammanträden. Med
gruppens växt till ett stort riksdagsparti ha de
ursprungliga arbetsformerna med täta sammanträden,
förbehandling af alla viktigare ärenden o. s. v. ej i
samma utsträckning som förr upprätthållits, utan
gruppen arbetar numera på ungefär samma sätt som
de äldre riksdagspartierna. Någon gång har det
emellertid händt, att en socialdemokratisk regering
före definitivt ställningstagande till en större
riksdagsfråga rådplägat med gruppen i dess helhet.
Med Brantings död (febr. 1925) och Thorssons
bortgång kort därefter (maj s. å.) förlorade gruppen
sina båda främsta män. Å andra sidan har efter
1917 en mängd nya krafter tillförts gruppen.
Utom i hufvudarb. omnämnda mera bekanta medlemmar
må här nämnas: R. Sandler, T. Nothin, P.
Alb. Hansson, G. Möller, E. Wigforss, Olof Olsson,
C. E. Svensson, K. J. D. Schlyter, J. T. Larsson,
F. W. Linder, 0. Nilsson i Tånga, A. Åkerman och
A. Örne, hvilka tillhört en eller flera ministärer,
samt G. Nilsson i Kristianstad, A. J. Bärg, Oscar
Olsson, A. Andersson i Råstock, A. Engberg, A.
Thorberg, E. Klefbeck, J. Nilsson i Malmö, A. C.
Lindblad, P. H. Sjöblom, P. E. Sköld, E. Kristensson,
H. Hallen, I. Vennerström, E. Hage och 0. W.
Lövgren i Nyborg. V. R-en.
*Socialdemokratiska vänstergruppen. Om dess
senare öden se Socialdemokratiska riksdagsgruppen.
Suppl., Sveriges kommunistiska parti. Suppl, och
vänstersocialister.
Socialdepartementet, ett af de nio departement, i
hvilka den högsta svenska statsförvaltningen är delad,
bildades genom lag af 19 juni 1919, som trädde
i kraft l juli 1920, och upptog därvid en del af
det förut varande Civildepartementets (se d. o.)
verksamhetsområde. Jämlikt stadgan af 22 juni
1920 handlägger depart. förvaltningsärenden rörande:
förhållandet mellan arbetsgifvare och arbetare,
såsom arbets- och kollektivaftal, arbetstvister;
arbetarskydd, såsom skydd mot olyckshändelse och
ohälsa i arbete, minderårigas och kvinnors användande
till arbete; hemindustriellt arbete; arbetstidens
längd och förläggning; hvilotid; arbetsmarknaden,
arbetsförmedling, utländsk arbetskrafts användning
inom landet; utvandring och tillsyn å
utvandraragenter; socialförsäkring; åtgärder mot
arbetslöshet och för social förtänksamhet i allmänhet;
socialstatistik; nykterhetsverksamhet, i hvad den ej
tillhör annat depart.; alkoholistvård; behandling af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
