Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Turkiet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
då T. är neutralt, hvarvid dock krigsfartygen
ej få inom Sundområdet utföra krigshandlingar,
uppbringa eller visitera fartyg. I krigstid råder,
då T. själft är krigförande, för neutrala
krigsfartyg fullständig passagefrihet med plikt för
T. att tillhandahålla dem minlots. Neutral
militär flygfarkost får passera på egen risk och mot
skyldighet att landa för visitation;
undervattensbåtar få passera endast i öfvervattensläge.
Krigsfartygen få ej stanna under genomfarten annat än
för nödig ankring nattetid. – I samband härmed
stadgas om demilitarisering af kusterna, nämligen
af hela Gallipolihalfön upp till en linje från
trakten af Bakla Burun vid Xerosviken till Kumbaghi
vid Marmarasjön samt på asiatiska sidan en 20 km.
bred landremsa från Kap Eski-Stambul s. om
Tenedos till Karabigha vid Marmarasjön. På
ömse sidor om Bosporen demilitariseras en sträcka
af 15 km., i Marmarasjön alla öar utom Emir Ali
Adasi (Kalolimno), utanför Sundens mynning i
Egeiska hafvet de grekiska öarna Samothrake och
Lemnos samt de turkiska Imbros, Tenedos och
Kaninöarna (Rabbit islands). I Konstantinopel får
hållas en garnison af högst 12,000 man liksom
äfven arsenal och marinbas. Öfvervakandet af
konventionsbestämmelserna sker genom en
Sundkommission, bestående af en turkisk president och
representanter för Frankrike, Storbritannien, Italien,
Japan, Bulgarien, Grekland, Rumänien, Ryssland
och Jugo-Slavien med rätt för Förenta staterna till
representation, om de biträda konventionen.
Kommissionen utför sitt värf under Nationernas
förbunds auspicier. Vid fara för segelfriheten i
Sunden eller för de demilitariserade zonernas
trygghet förbinda sig signatärerna, särskildt Frankrike,
Storbritannien, Italien och Japan, att möta denna
fara med alla de medel Nationernas förbunds råd
bestämmer. Signatärerna förbundo sig äfven att
söka förmå alla andra makter att biträda
konventionen.
V. S-g.
Nyare litt.: B. Bareilles, "Les turcs" (1918), W.
Hawley, "Asia minor" (s. å.), K. Hassert, "Das
türkische reich" (s. å.), E. Banse, "Die Türkei"
(1919), Allen, "The1 turks in Europe" (1920), P. M.
Kontogiannes, "Geography of Asia minor" (1921),
L. Stoddard, "Le nouveau monde de l’islam"
(1922), J. Kayser, "L’Europe et la Turquie
nouvelle" (s. å.), F. Schevill, "The Balkan peninsula
and the near east" (s. å.), C. Price, "The re-birth
of Turkey" (1923), B. Georges-Gaulis, "La
nouvelle Turquie" (1924), H. C. Luke, "Anatolica"
(s. å.), E. G. Mears, "Modern Turkey" (1925),
och A. J. Toynbee, "Turkey" (1926).
E. A-t.
Historia (från 1920). De i Världskriget
segrande allierade stormakterna hade efter
vapenstilleståndet i Mudros (30 okt. 1919) ockuperat
Konstantinopel och behärskade där sultanens
maktlösa regering. Det gamla ottomanska rikets
arabiska delar organiserades, på grundvalen af under
kriget ingångna hemliga stormaktsaftal, såsom
själfständiga stater (Hedjas) eller såsom
mandatområden (Syrien, Palestina, med
Transjordanien, Irak; se dessa ord. Suppl.), och
förhandlingar fördes om Mindre Asiens uppdelning i
intressesfärer samt om grekiska och armeniska
expansionssyftens tillgodoseende på T:s bekostnad.
Därvid underskattade man fullständigt lifskraften
och motståndsmöjligheterna hos den turkiska
nationaliströrelse, hvilken från sommaren 1919
börjat organiseras (kongresser i Erzerum och Sivas,
sammankallande af en turkisk nationalförsamling
till Angora; se d. o., Suppl., och Kemal
pascha ghasi. Suppl.). Denna
nationaliströrelses program sammanfattades i den af
Angoraförsamlingen 28 Jan. 1920 antagna s. k.
nationella pakten (turk. missâk-i-milli), hvilken
gaf det gamla rikets icke-turkiska landsdelar
förlorade, men i stället såsom orubbliga framhöll
krafven på Konstantinopel med större delen af
Tracien samt hela Anatolien (Mindre Asien),
hvarjämte ock utländsk suveränitetsinskränkande
inblandning i T:s angelägenheter afvisades. De
allierades åtgärd att låta grekiska trupper (maj
1919) ockupera Smyrna med område hade kraftigt
bidragit att stärka nationaliströrelsen och skaffa
den sympatier inom hela den islamitiska världen.
Den understöddes äfven från Sovjet-Ryssland, och
de allierades planer att mellan T. och Ryssland
upprätta en barriär af transkaukasiska
buffertstater (Georgien, Armenien, Aserbeidjan) fullföljdes
ej genom tillräckligt militärt stöd åt dessa svaga
statsbildningar. I stället koncentrerade de
allierade sin verksamhet på att afpressa regeringen i
Konstantinopel en slutuppgörelse efter
Versaillesfredens mönster och i enlighet med
segrarmakternas äldre inbördes aftal. Dock funno sig
England, Frankrike och Italien föranlåtna att (febr.
1920) tillkännage sin afsikt att låta
Konstantinopel fortfarande tillhöra T. Som storvesir hade Ali
Riza april s. å. efterträdts af Damad Ferid, och
till turkiska fredsdelegationens chef, Tevfik
pascha, öfverlämnades 11 maj de allierades
fredsvillkor, enligt hvilka bl. a. Grekland skulle erhålla
Tracien ända fram till Tschataldschalinjen samt
Smyrna med område; tryggandet af den fria
passagen genom Dardanellsundet och Bosporen skulle
uppdragas åt en interallierad "Sundkommission",
i hvilken T. ej skulle vara representeradt. Åt
president Wilson skulle uppdragas att bestämma
den nya armeniska statens gräns mot T. Turkiska
gensagor mot fredsvillkoren föranledde några
smärre eftergifter (turkarna skulle t. ex. få bli
representerade i Sundkommissionen och Smyrna
erhålla en viss autonomi), men på de modifierade
villkoren fordrades i ultimatumform jakande svar
inom 10 dagar (till 27 juli), och i händelse af
motsträfvighet hotade de allierade att behålla
Konstantinopel, hvarjämte sultanens regering skarpt
manades att återställa sin myndighet i Anatolien,
d. v. s. att göra slut på Mustafa Kemals
själfständiga välde i Angora. Grekerna, som från
Smyrnaområdet ryckt fram norrut, intogo 8 juli Brussa,
men funno klokast att ej fortsätta frammarschen
mot Angora. De erhöllo emellertid tillstånd att
ockupera Tracien och besatte 25 juli Adrianopel,
där konung Alexander följande dag höll sitt
högtidliga intåg. Greklands kraf på att erhålla de
öfvervägande af greker bebodda Tolföarna
tillgodosågs genom ett aftal med Italien, enligt hvilket
Grekland skulle få Tolíöarna utom Rhodos,
hvarjämte man ställde i utsikt en framtida
folkomröstning på Rhodos 15 år efter det att Cypern af
England eventuellt afståtts till Grekland. Genom dessa
löften förmåddes Grekland att underteckna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
