- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 38. Supplement. Riksdagens bibliotek - Öyen. Tillägg /
1153-1154

(1926) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - * Valdenser. - * Waldenström. 1. Paul P. W. - * Waldeyer, H. W. G. - Waldorfskolan. Se Steiner, R. Suppl. - Waldstätten, Alfred von - * Valenciennes - * Valens. Se Valensteori äfven i Suppl. - * Valensteori.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1153

Waldenström-Valensteori

1154

öfver hela landet, som nu blef hufvuduppgiften.
De sä uppkomna evangelisationsförsamlingarna er-
höllo 1878 en gemensam organisation, Organamento
delle chiese evangelìche della missione Valdese.
1913 räknades valdensernas kommunikanter till
36,000, hvaraf omkr. 24,000 bodde i dalarna och
omkr. 12,000 i det of riga Italien. 1902 och 1914
reviderades den nu på italienska affattade konstitu-
tionen, så att evangelisationskyrkans styrelse upp-
gick i la Tavola; öfver hufvud genomfördes
kyrkoenheten, så att valdenskyrkan nu står som
en enhetlig, väsentligen italiensk kyrka med
hufvudsäte i Rom, äíven om synoden och Tavola
fortfarande officiellt residera i Torre. 1922 flyt-
tades teol. fakulteten till Rom. Kyrkans viktiga-
ste tidskrifter äro "La Luce" och "La Rivista
Cristiana". Litt. (utom i hufvudarb. nämnda arbe-
ten): Ch. Lynge, "Alpernes Israel" (1907), Thora
K. Hansen, "Valdeserne i Italien" (1909), E. G.
Meille, "La chiesa Yaldese e 1’Italia" (1911),
J. 0. Andersen, "Italiens festaar" (s. å.) och
"Yaldeserne" (1923), samt E. Comba, "Breve
storia dei Valdesi" (1925). Hj. H-t.

"Waldenström. 1. Paul P. W. Se M. Karl-
gren, "P. W. i helg och socken" (1924; 2:a uppl.
1925).

*Waldeyer, H. W. G., tog afsked från professu-
ren i Berlin 1916 (ej 1910) och dog 24 jan. 1921
i Berlin. Han hade 1916 adlats (von W.).

Waldorfskolan. Se Steiner, R. Suppl.

Waldstätten [valt-], Alfred von, friherre,
österrikisk militär, brorson till den i hufvudarbetet
omnämnde J. v. W., f. 9 nov. 1872 i Wien, blef
1892 officer vid infanteriet, sedermera general-
stabsofficer och som sådan 1914 öfverste. Under
Världskriget deltog han, som generalstabsofficer i
l:a arméns stab, i fälttåget i Polen och Galizien
1914-15, organiserade Tyrolens försvar 1915, bleí

1916 stabschef vid den af ärkehertig Karl (sedan
kejsar Karl) förda 20 :e armékåren (Tyrolen) och

1917 stabschef vid 7:e armén (Galizien). S. å. bleí
han chef för operationsafdelningen vid stora hög-
kvarteret och generalmajor samt ställföreträdande
chef för generalstaben, från hvilken befattning
han af gick vid krigets slut. W. namnes som en
af österrikiska härens mest framstående stabschefer
under Världskriget. H. J-dt.

*Valenciennes hade 29,326 inv. 1921. V. besat-
tes under Världskriget 25 aug. 1914 utan strid
af l:a tyska armén (v. Kluck) och hölls sedan be-
satt af tyskarna ända till 2 nov. 1918, då staden
i samband med de senares återtåg till Antwerpen
-Maasställningen utrymdes, hvarefter den besat-
tes af l:a engelska armén (Horne), som redan 22
okt. satt sig fast i dess västra utkant. Striderna
24 okt.-4 nov. s. å. vid och s. om V. mellan
de anfallande engelsmännen och de försvarande
tyskarna benämnas med ett gemensamt namn sla-
get vid V. Jfr Världskriget, sp. 162 och
244. H. J-dt.

* Valens. Se Valensteori äfven i Suppl.

*Valensteori. Medan för den klassiska valens-
läran, sådan den utarbetats af Kekulé m. fl., valen-
sen var ett tal, utan förtecken, har det af elektro-
lyternas egenskaper framgått, att, i öfverensstäm-
melse med Berzelius’ elektrokemiska teori, valens-
yttringar af polär natur (positiva och negativa)

Tryckt den 6/? 26

hos dem göra sig gällande, medan man hos elemen-
tarmolekylerna (t. ex. H2,N2,C12) liksom hos
många organiska föreningar (t. ex. CH3 . CH3) har
svårt att föreställa sig polära valenser. Man kan
med andra ord icke undgå att skilja mellan 2
olika slag af valenser eller bindningar: polära
och icke-polära. Motsvarande 2 grupper af kemi-
ska föreningar benämnas numera, med en från
Abegg hämtad nomenklatur, heteropolära och ho-
meopolära. De heteropolära föreningarna, som såle-
des omfatta elektrolyterna, tänker man sig sam-
manhållna af valenskrafter, som icke ega bestämd
riktning, utan äro likformigt fördelade öfver ato-
mens yta och delbara, medan i de homeopolära
föreningarna valenserna äro af bestämd riktning
och odelbara, d. v. s. ha de egenskaper, som af
gammalt tillskrifvits särskildt kolets valenser.

Genom den moderna uppfattningen af atomernas
struktur (se Atommodell. Suppl.) har valens-
läran erhållit ett konkret underlag, i det att man
antar, att atomens maximala valens i allmänhet är
lika med antalet elektroner i den yttersta elektron-
ringen, de s. k. valenselektronerna, öfver hufvud
kan sägas, att atomfysikens utveckling medfört, att
en valensteori numera icke gärna kan tänkas utan
anknytning till en atommodell. Den från kemisk
synpunkt mest omfattande och mest sannolika af
de på elektronföreställningen grundade valens-
teorier, som hittills framkommit, synes vara den,
som 1916 framställdes af amerikanen G. N. L e-
wis (se denne. Suppl.), sedermera vidare utveck-
lad dels af Lewis själf, dels af Langmuir. Några
grundläggande hufvuddrag i denna äro följande.
Lewis tänker sig elektronerna ordnade kring atom-
kärnan i bestämda koncentriska "skal". Det
yttersta "skalets" elektroner kallas valenselektro-
ner. Deras antal öfverskrider hos en fri atom
aldrig 8. Den innanför valenselektronskalet lig-
gande delen af atomen (d. v. s. kärnan och de
inre "elektronskalen") benämnes af Lewis "the
kernel". Ädelgasernas (se d. o.) kemiska indiffe-
rens anser han bero därpå, att deras yttersta
elektronskal icke utgöres af valenselektroner, utan
att deras "kernel" omfattar äfven detta yttersta,
af 8 (hos helium blott 2) elektroner bestående skal,
en atomstruktur, som synes vara af särdeles symme-
trisk och stabil natur. Men äfven hos de of riga,
aktiva grundämnena förefinnes enligt Lewis en
starkt utpräglad tendens att genom aígifvande eller
upptagande af elektroner anta en viss ädelgasstruk-
tur, med 8 elektroner, en s. k. elektronoktett, i det
yttersta skalet. - Valenselektronskalet betraktas af
Lewis som en tetraedrisk anordning af 4 elektron-
par. Hos en kemisk förening kan nu ett slags ädel-
gasstruktur tänkas uppstå, dels därigenom, att en
atom afger, en annan upptar elektroner i sådant
antal, att en eller flera oktetter uppstå kring den
ena eller andra atomen, eller kring hela moleky-
len, dels därigenom, att ett eller flera elektronpar
bli gemensamma för 2 atomers valenselektronskal.
Ett dylikt gemensamt elektronpar representerar en
kemisk bindning. - Vid formuleringen af sin teori
använder Lewis de vanliga kemiska tecknen, men
utsätter valenselektronerna, betecknade med punk-
ter, hvarvid det till en "bindning" hörande elek-
tronparet sättes mellan de vid hvarandra bundna
atomerna, t. ex.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:44:16 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcr/0623.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free