Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Belgien - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
583
Belgien
584
naut, hertigdömena Brabant, Luxembourg,
Lim-burg, herrskapet Malines och andliga
fursten-dömet Liége samt en del smärre territorier.
Därjämte uppstodo, särsk. i Flandern,
blomstrande städer (Gent, Brygge, Yperen), som på
1300-talet höjde sig till politisk betydenhet.
Samtliga nederländska herradömen kommo på
1400-talet till franska huset Burgund (Bourgogne),
och en politisk enhet skapades av de nederländska
provinserna med medelpunkt i Bryssel. Efter
Bur-gunds välde följde Habsburgs (1482) och 1555
samtliga Nederländernas förening med Spanien
under Filip II men kort därpå allmän resning
(1572) och 1579 skilsmässa mellan de n.,
protestantiska, provinserna, som bildade republiken F
ö-renta Nederländerna, och de s., katolska,
som stannade hos Spanien såsom Spanska
Nederländerna. Därmed var grunden lagd till
nuv. B. Spanska Nederländerna gingo i det
följande tillbaka för republiken i n., som bl. a. genom
att spärra Scheldes mynning hindrade Antwerpens
uppblomstring; de förminskades genom avträdelse
av Artois och delar av Flandern till Ludvig XIV
och gingo 1713 efter spanska tronföljdskriget till
Österrike (Österrikiska Nederländerna), men
provinserna behöllo under alla växlingar sina
privilegier. Josef II :s (Österrike) försök att undertrycka
provinsernas friheter framkallade
självständig-hetsförklaring och en resning (1789—90), som
dock stillades, och kort därpå bröto franska
revolutionens härar in över B. (1792—94), som
införlivades med Frankrike och underkastades
revolutionens omdaningar. — Vid landskiftet efter
Napoleons fall gavs B. av makterna åt Vilhelm I
av Oranien som del av det förenade
konungariket Nederländerna (1815). Den påtvungna
föreningen blev kortvarig. Belgierna sökte befästa
de religiösa, språkliga och ekonomiska olikheter,
som skilde dem från Holland, och motsättningen
skärptes genom konungens ensidigt holländska
regeringssystem och förföljelsen mot belgiska
oppositionsmän (de Potter m. fl.).
Efter julirevolutionen i Paris tändes
upprors-gnistan i Bryssel (25 aug. 1830). Ett försök av
holländska trupper att besätta huvudstaden
tillbakavisades, och därefter följde
oavhängighets-förklaring (4 okt.), godkänd av makterna, som
sammankommit till konferens i London,
antagandet av ny författning (7 febr. 1831) och
konungaval (4 juni): till konung valdes prins
Leopold I (1831—65) av Sachsen-Koburg.
Holländska trupper, som framryckte mot Bryssel,
veko för en fransk hjälpkår, och följ, år togo
fransmännen Antwerpen. Slutlig uppgörelse om
gränserna enl. Londonkonferensens beslut
träffades först genom freden mellan B. och
Nederländerna 1839. 15 nov. 1831 hade stormakterna
garanterat B. ständig neutralitet.
B:s historia efter 1831 är historien om jämn
fredlig utveckling intill 1 :a världskrigets utbrott
1914. Leopold I liksom hans efterföljare,
Leopold II (1865—1909), tillämpade vid val av
ministrar konstitutionella grundsatser. De
politiska striderna fördes i början mellan de klerikala
och de liberala och fingo ett stormigare förlopp
först med arbetarrörelsens frambrytande på
1880-talet. Huvudstriden gällde undervisningen;
de liberala krävde obligatorisk och kostnadsfri
folkundervisning under statstillsyn, de klerikala
kyrklig kontroll. Andra frågor gällde frihandeln
(genomförd på 1860-talet) och försvaret.
Neutraliteten gav B. det yttre skyddet och hävdades
beslutsamt av bägge partierna mot framträdande
annexionsplaner. Den materiella utvecklingen
fortgick ohämmad. Redan under unionen med
Nederländerna hade grunden lagts till modern
järnindustri (Cockerill), och koltillgångarna i
Maas-Sambredistriktet hade börjat tillgodogöras.
Efter Scheldespärrens upphörande uppblomstrade
Antwerpen, och i början av oavhängighetstiden
byggdes i B. kontinentens första järnväg (1835). I
raskt tempo fortgick därefter B:s utveckling till
industriell och kommersiell stormakt.
Grundförutsättningen var given genom en stark
folkökning. En fråga, som efter hand framträdde med
skickelsedigert allvar, avsåg B :s två olika
nationella språk. Franskan var ifrån början det
officiella språket och de bildades samtalsspråk,
flamländskan intog en provinsiell ställning. Men
redan på 1830-talet framträdde den flamska
litteraturen med betydande verk, och en kamp
började för flamska språkets likställighet med
franskan. Kyrkan, som hade sitt främsta fäste i den
flamländska delen av B., gjorde den flamländska
saken till sin, och 1873 genomdrevo de klerikala
(Malou) som ett första steg flamländska
språkets användning vid domstolarna i de flamska
delarna. Den avgörande striden mot de klerikala
upptogs av ministären Frère-Orban (1878—84).
1879 utfärdades en modern folkskolestadga om
allmänna skolor i varje kommun med
frånskiljande av religionsundervisningen, och då kyrkan
beläde statsskolorna med bann och påvestolen
gillade detta, avbrötos de diplomatiska
förbindelserna med Rom. Men vid 1884 års val segrade
åter de klerikala. Skolgången gjordes åter
”frivillig”, och en stor del av statsskolorna
upphävdes (ministären Beernaert 1884—94). Till
valutgången hade medverkat de liberalas avvisande
hållning gentemot arbetarna och kravet på allmän
rösträtt. Arbetarmassorna voro nu genom
socialdemokratien politiskt organiserade, och efter
agitation med blodigt undertryckta
arbetarorolighe-ter samt en storstrejk med blodiga
sammanstötningar (1893) antogs en lag om allmän rösträtt
(1894). Förgäves sökte arbetarna genomdriva
allmän och lika rösträtt (först genomförd 1920).
De klerikala höllo sig vid makten trots minskad
majoritet i kammaren. Proportionsval infördes
1899. 1898 hade flamländska språket erhållit full
likställighet med franskan och var det officiella
språket för de flamska provinserna. Utåt
inträdde genom Leopold II en förändring. Vid
sidan av sin ställning som konung gav Leopold
upphov till Kongostaten och testamenterade den
till B., som övertog detta väldiga koloniområde
1907. De skärpta konflikterna mellan Tyskland
och Frankrike inneburo en ökad fara för B:s
neutralitet, och genom krigsministeriella
förhandlingar synes B. tidigt ha sökt trygga samverkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
