Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bibeltryckstunnan - Bibelverk - Bibelöversättningar - A. Äldre översättningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
925 Bibelverk—Bibelöversättningar 926
lägg åt skollärare (elementarlärare). På
1870-talet ersattes denna indelning med statsmedel,
varvid den gamla skatten upphörde.
Bibelverk kallas översättningar av bibeln med
förklaringar och upplysningar av varjehanda slag
till förstående av texten. Några b. äro populärt
hållna, andra avsedda för vetenskapligt studium.
Till den förstnämnda gruppen höra exempelvis
verk av Ch. Starke och O. von Gerlach. Det
största svenska b. är Gezeliernas (1674 ff.).
Mycket spritt är P. Fjellstedts b., ”Bibel med
förklaringar” (1849—555 nya uppl.). Mindre
läst men betydligt överlägset är Melins ”Den
heliga skrift i beriktigad öfversättning med
förklarande anmärkningar” (1858—65; nya uppl.).
Bibelöversättningar. A. Äldre
översättningar. I. Gamla testamentet (enbart). Bland
alla b. intar den förkristna översättningen till
grekiska av G. T:s böcker ett särskilt
rum. Till denna alexandrinska
översättning knyter sig den ur det s. k.
Aristeas-brevet härflytande legenden, att 72 judiska lärde
c:a 250 f. Kr. sänts från Palestina till Alexandria
och på 72 dagar fullbordat den hebreiska textens
överflyttning till grekiska. Därav denna
översättnings namn: Septuaginta (översättarantalet
avrundades till ”sjuttio”); den inom forskningen
brukade beteckningen är LXX. översättningen
av 5 Moseböcker tillhör sannolikt förra hälften
av 200-talet f. Kr. G. T:s övriga böcker måste
till största delen ha förelegat i grekisk dräkt
omkr. 130 f. Kr. Septuaginta har fått en
utomordentlig betydelse, då det framför allt var i dess
gestalt G. T:s böcker omhändertogos av
kristenheten. — Även till annat språk än grekiskan
fann man sig böra överflytta G. T:s skrifter.
Då hebreiskan upphört att vara talspråk, gjorde
sig behovet gällande att för åhörarna i
synagogan tolka dessa texter på det av dem förstådda
och brukade språket, arameiskan. Så
upp-stodo tidigt muntliga och ganska fria arameiska
tolkningar av G. T :s skrifter i synagogan.
Småningom fingo dessa tolkningar (targumerna)
fast form och upptecknades till sist i skrift
från 400-talet e. Kr.
II . Gamla och Nya testamentet el. endast det
Nya. Kristendomens utbredning medförde
behovet att översätta de heliga skrifterna till flera
folkspråk. Tidigt nog, redan under 1 oo-talet,
se därför de äldsta, textkritiskt ojämförligt
värdefullaste, översättningarna dagen: den gamla
syriska och den gamla latinska, följda under
nästa årh. av den koptiska el. egyptiska.
a) De syriska översättningarna.
Den gamla syriska översättningen (Vetus
syra) känna vi blott beträffande en del av
N. T., näml, evangelierna. I den syriska
kyrkan förekommo dessa sedan slutet av 1 oo-talet
ett par århundraden framåt i form av en
”evan-gelieharmoni” på syriska (Tatianus’ D i at
essa ron). Den har gått förlorad och är känd
blott i fragment, men de ”åtskilda” evangelierna
föreligga i den dräkt den gamla syriska
översättningen givit dem i två till oss bevarade
handskrifter: a) Codex syrus curetonianus, en från
ett ökenkloster i Egypten kommen, av Cureton
1858 utgiven syrisk evangeliehandskrift från
400-talet; b) Codex syrus sinaiticus, en palimpsest,
med evangelierna på syriska, äldre och
värdefullare än den föregående. Handskriften
upptäcktes i Katarinaklostret på Sinai och utgavs 1894.
Dessa båda handskrifter visa oss i syrisk gestalt,
hur evangeliernas text såg ut i 2:a årh., således
långt före våra äldsta kända
majuskelhandskrif-ters uppkomsttid. I början av 400-talet företogs
en revision av den gamla syriska övers, och
ny-översattes 3 av de katolska breven. Så uppkom
den s. k. Peschittha (den ”enkla”, ”klara”),
vilken snart nog blev den bibel, som den syriska
kyrkan samlade sig kring. Den innehåller utom
G. T. de nytestamentliga skrifterna med
undantag av 2 Petri, 2 och 3 Joh. och Judas’ brev
samt Joh. Upp.
b) De latinska översättningarna.
1) Den gamla latinska översättningen
(Vetus latina, även kallad Itala). Denna
utomordentligt viktiga översättning från 1 oo-talet är
resultatet av en småningom skeende
överflyttning av den ena gruppen efter den andra av
bibelns böcker till folkligt latin. Värdet av Vetus
latina för den nytestamentliga textforskningen
ligger däri, att den tills, m. den gamla syriska
översättningen och Codex D visar en
ålderdomlig typ, karakteristiskt skiljaktig på många
punkter från alla andra textformer. 2) Det tillstånd
av brokig mångfald, vari den gamla latinska
översättningen befann sig, gav påven Damasus
anledning att (omkr. 380) åt den lärde H i e r
o-nymus ge i uppdrag att företaga en
fullständig nygestaltning av den latinska bibeln. Han
verkställde en alldeles ny översättning av det
hebreiska G. T. och underkastade för N. T :s
vidkommande Vetus latina en genomgående revision.
383 utgav han evangelierna; 405 var hela bibeln
färdig. Småningom förvärvade sig Hieronymus’
latinska verk en behärskande ställning och fick
namnet V u 1 g a t a (den ”utbredda”,
”allmänna”). Den upplaga, som påven Clemens VIII
föranstaltade (1592), blev den romerska kyrkans
normativa bibeltext.
c) De koptiska översättningarna.
De förnämsta av översättningarna till koptiskan
—■ vilka i värde dock icke fullt nå de förut
nämnda gamla syriska och latinska — äro den
från Nedre Egypten stammande bohairiska
och den till övre Egypten hörande sahidiska
översättningen. Den förra är betydligt yngre och
textkritiskt mindre viktig än den i en rad
fragment föreliggande sahidiska översättningen, som
tillkom redan på 200-talet.
Utom dessa tre grupper (syriska, latinska och
koptiska övers.) har redan under den äldre
kristenheten (alltifrån 300-talet) ett flertal
överflyttningar av bibeln till andra språk sett dagen. Vi
känna gotiska, armeniska, georgiska,
gammalslaviska, etiopiska,
arabiska och persiska översättningar. Av
den gotiska översättningen, verkställd av biskop
Wulfila (Ulfilas), på 300-talet, äga vi, utom
andra brottstycken, det mesta av evangelierna be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
