Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Birger Gunnersen - Birger jarl - Birger Persson, till Finsta - Birger Ulfsson - Birgerus Magni (Birger Månsson)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
79
Birger jarl—Birgerus Magni
80
Birger jarls sigill. Riksarkivet.
strider stäcka den adliga rovlystnaden och
återförvärva de gods hans företrädare bortförlänat
och bortpantat. Efter stridernas slut lät han
upplägga en kombinerad jordebeskrivning och
jorde-bok över ärkebiskopssätets gods, den s. k. P a
1-teboken. B sörjde även för folkupplysning
och kyrkotukt. I praktfulla tryck lät han i Paris
utgiva sin kyrkas böcker; han främjade verksamt
lundakaniken Christiern Pedersens 1514 tryckta
uppl. av Saxos ”Gesta Danorum”. Omkr. 1505
påbörjade B. en ombyggnad av domkyrkan i
Lund; den var vid hans död i det närmaste
avslutad. B. förde såsom ärkebiskop presidiet i
riksrådet och tog verksam del i ledningen av den
danska politiken; han var påvlig legat, och i sin
egenskap av Sveriges primas slungade han 1517
och 1519 bannstrålen mot Sten Sture och dennes
anhängare. B. är begravd i Lunds domkyrkas
krypta under en praktfull sandstenstumba.
Birger jarl, Sveriges regent (d. 1266). Han
var gift först med konung Erik Erikssons syster
Ingeborg (d. 1254), sedermera med Mechtild (d.
1288), dotter till Adolf IV av Holstein och änka
efter danske konungen Abel. B. var den ledande
mannen i Sverige såväl under sin svågers, Erik
Erikssons, som sin äldste sons, Valdemars,
regeringstid. Han nämnes i mars 1248 som rikets
jarl, varefter han till sin död var dess verklige
styresman. Kyrkans stöd vann han genom sitt
samtycke till de reformer (biskopsval genom
domkapitel, celibat för präster m. m.), vilka den
påvlige legaten Vilhelm av Sabina genomdrev
på kyrkomötet i Skänninge 1248. B. ägnade sig
därefter främst åt att trygga den svenska
missionen och kolonisationen i Finland genom ett
korståg mot tavasterna och anläggandet av
Tavaste-hus 1250. Han synes ha återvänt till Sverige före
Erik Erikssons död s. å. och blev i tillfälle att vid
konungavalet bevaka sin ätts intressen. Hans son
Valdemar blev sålunda vald till konung. B.
krossade 1251 vid Herrvadsbro de förbigångna
tronpretendenterna Filip Knutssons och Knut
Mag
nussons upprorsförsök, lät halshugga dem och
konfiskera deras egendom. Under de närmast
följande åren synes han ha genomfört sin ryktbara
fridslagstiftning (lagarna om hemfrid, kvinnofrid,
tingsfrid och kyrkofrid). Under hans tid tillkom
förbud mot gävträldom och järnbörd. Mera
omtvistad är hans andel i lagstadgandet om systers
rätt att ärva hälften mot broder. Till skydd för
handeln på Novgorod lät han 1256 svenska
trupper i samverkan med Tyska orden företaga en
expedition till floden Narova, men Alexander
Nevski tillbakaslog anfallet. I tvisterna mellan
Danmark och Norge uppträdde han medlande.
Lybeckarnas handelsprivilegier i Sverige
förnyades, och B. sökte främja handelns utveckling
genom till Sverige inflyttade tyska köpmän. B. har
ansetts som Stockholms grundläggare, men något
samtida källvittnesbörd finnes ej härom. Av B :s
fyra söner blevo två, Valdemar och Magnus,
konungar i Sverige. — B. begrovs i Värnhems
klosterkyrka.
Birger Persson, till F i n s t a, lagman (d.
1327), den heliga Birgittas fader. Han omtalas
i bevarade urkunder första gången 1280 och
nämnes 1295 som lagman (i Tiundaland). Som ledare
för en tolvmannanämnd från de tre folklanden
(Tiundaland, Attundaland och Fjärdhundraland)
samlade och kodifierade han dessas gällande
rätts-sedvänjor till den 1296 i den omyndige konung
Birgers namn bekräftade Upplandslagen. Genom
denna lagkodifikation sammanslogos de tre
lagsagorna till en enda, Upplands, med B. som
lagman. Han nämnes 1297 som rådsmedlem och var
efter riksdelningen 1308 hertigarna Eriks och
Valdemars mest betrodde anhängare. Efter
Nyköpings gästabud 1318 torde B. jämte Matts
Ket-tilmundsson ha tagit ledningen i resningen mot
konung Birger. Han företog 1321 en
pilgrimsfärd till påvestaden Avignon och till Santiago di
Compostela. B. var en av sin tids rikaste män i
Sverige och ihågkom 1326 i sitt testamente många
kyrkliga stiftelser med rikliga gåvor. Han ligger
begraven i Uppsala domkyrka under en praktfull
tälj stenshäll.
Birger Ulf sson, riksråd och lagman (d. 1391),
son till Ulf Gudmarsson och den heliga Birgitta.
Han uppträdde mot Magnus Eriksson under
dennes sista regeringstid och var länge anhängare
till Albrekt. B. hörde till de stormän, vilka som
exekutorer av Bo Jonssons testamente reste sig
mot Albrekt, och i underhandlingarna med
Margareta (1388) om hennes inkallande i Sverige
spelade han en framträdande roll.
Birgerus Ma’gni (latinisering av Birger
Månsson), prelat (omkr. 1419—64). Han
studerade först i Leipzig, sedan i Italien, där han
omkr. 1449 blev juris dr i Perugia. Han
förmedlade den svenska kyrkoprovinsens återgång
under påven i Rom efter påveschismen på grund
av Baselkonsiliet. Belöningen uteblev icke; han
blev domprost i Uppsala 1448, kammarherre hos
påven Nikolaus V 1449 samt nuntie och general
-kollektor i de nordiska rikena 1450. B :s starka
ställning vid påvestolen satte honom i stånd att
inför påven lägga sig ut för Karl Knutsson under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
