Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Botanik - Botanikens historia - Botanikens historia i Sverige - Botaniker - Botaniska Notiser - Botaniska sällskapet - Botaniska tecken - Botanisk trädgård - Botanist - Botany Bay
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
619 Botaniker—Botany Bay 620
en. Under förra hälften av 1700-talet låg f. ö.
det fysiologiska studiet nästan nere; först efter
1760 vaknade det till nytt liv. 1779 utkom J.
Ingenhouss’ epokgörande ”Experiments upon
vegetables” o. s. v., vari bl. a. bevisas, att
växtens gröna delar under ljusets inflytande upptaga
kolsyra och avsöndra syrgas samt att en andning,
av alldeles samma slag som djurens, försiggår
hos växterna. Dessa Ingenhouss’ läror
utvecklades vidare av schweizaren T h. de S au
s-sure (1804 ff.). På det fysikaliska området
gjordes vid ungefär samma tid, 1806, av
engelsmannen T h. A. K n i g h t den viktiga
upptäckten, att ej allenast huvudrotens tillväxt nedåt utan
även stammens vertikala tillväxt uppåt
bestämmes av tyngdkraften. En ny blomstringstid för
växtfysiologien inträdde efter 1840.
Näringsfy-siologien utbildades av fransmannen J. B.
Bous-s i n g a u 1 t och tysken J. v. L i e b i g. Av
utomordentlig betydelse för växtfysiologiens
utveckling har varit tysken J. v. Sachs (1832—97),
som bl. a. uppvisat, att stärkelsen i bladet är en
produkt av kolsyreassimilationen, samt utrett och
studerat åtskilliga rörelsefenomen inom
växtvärlden. Jämte W. Pfeffer (1845—1920)
utbildade han retningsfysiologien på det botaniska
området. Tysken H. Hellriegel klargjorde
1886, att vissa växter kunna upptaga luftens fria
kväve genom bakterier. Ledande forskare på
detta område äro bl. a. L.- Jost, W. Ruhland
(Tyskland), A. Ursprung (Schweiz), F. A. F. C.
Went (Holland), P. Boysen—Jensen (Danmark),
H. Lundegårdh (Sverige), F. F. Blackman
(England), A. Dixon (Irland), W. J. V.
Oster-hout, D. R. Hoagland och F. W. Went
(Amerika).
Växtgeografien grundlädes av Alex,
von Humboldt. Bland övriga äldre
växtgeografer må nämnas svensken G. W a h 1 e
n-b e r g, dansken J. F. S c h o u w och
schweizaren Alph. de Candolle. Nya synpunkter
på området ha införts av dansken E. W a
r-min g och tysken A. F. W. S c h i m p e r. Med
A. E n g 1 e r såsom ledare har pågått en mycket
livlig verksamhet på den topografiska och
systematiska växtgeografiens område, delvis med
ut-vecklingshistoriska synpunkter.
Botanikens historia i Sverige. Sveriges första
självständigt forskande och författande
botanister voro O. Rudbeck d. ä. (1630—1702) och
O. Rudbeck d. y. (1660—1740), vilkas
berömda arbete ”Campus elysii” innehåller för sin tid
utmärkta avbildningar av omkr. 6,000 arter.
Genom Linnés inflytande blev botaniken svenska
folkets ”scientia amabilis”; det speciella
artstudiet utgjorde också mycket länge den svenska
botaniska forskningens huvudsakliga mål,
varemot anatomi, fysiologi och organografi
knappast förrän under senare hälften av 1800-talet
fingo några egentliga representanter. Bland
Linnés svenska lärjungar stå främst C. P.
Thun-berg (1743—1828), världsbekant för sina resor
i Japan och i Kaplandet, och E. Acharius
(1757—I8i9), lichenologiens grundläggare. Helt
till Linnés vetenskapliga uppfattning slöt sig
även O. Swartz (1760—1818), känd för viktiga
undersökningar över orkidéer, ormbunkar och
mossor. Genom G. Wahlenbergs (1780—
1851) skildringar av Lapplands och Karpaternas
vegetation infördes mera allmänna geografiska
synpunkter vid studiet av ett lands vegetation.
E. Fries (1794—1878) samlade kring sig en
stor skara yngre botanister. Särsk. inom den
beskrivande mykologien äro hans arbeten
grundläggande. Från början av 1800-talet ända till
långt fram i dess senare hälft var
kryptogamforskningen en av den svenska b :s viktigaste
grenar, och på detta område ha svenskarna (C.
A. A g a r d h, J. E. A r e s c h o u g, T h. M.
Fries, V. B. W i 11 r o c k, H. K y 1 i n m. fl.)
inlagt en icke ringa förtjänst.
Botaniker, växtkännare.
Botaniska Notiser, Sveriges äldsta botaniska
tidskrift, grundad i Lund 1839 för att vara ”ett
föreningsband mellan landets botanister”.
Utkommer fr. 1871 med 6 häften årl.
Botaniska sällskapet i Stockholm, stiftat
1882 på initiativ av prof. V. B. Wittrock. 1895
insamlades grundplåten till en
reseunderstöds-fond, varur understöd utdelas för resor,
huvudsaki. i stockholmstrakten. 1913 utgavs genom
sällskapets försorg ”Stockholmstraktens växter”.
Botaniska tecken, se Tecken.
Botanisk trädgård, trädgård, som har till
ändamål att gagna den botaniska vetenskapen.
Växterna ordnas, åtminstone delvis, efter ett
vetenskapligt system; under senare tid ha
mångenstädes inrättats avdelningar, där de grupperats
efter ekologiska el. växtgeografiska grunder. —
De första botaniska trädgårdarna anlades redan
under medeltiden. Den äldsta tillkom i början
av 1300-talet i Salerno; en medicinsk-botanisk
inrättades i Venedig 1333. På 1500-talet
skapades b. i Pisa, Padova, Bologna, Florens och
Neapel, vidare i Paris, Leiden, Leipzig, Breslau,
Heidelberg och Montpellier. De äldsta svenska
botaniska trädgårdarna äro den vid gymnasiet i
Västerås, som anlades av J. Rudbeckius under
1600-talets förra hälft, och den s. k. Linnéanska
trädgården i Uppsala, som anlades 1655 av Olof
Rudbeck d. ä. — Nutidens största och rikaste
botaniska trädgårdar äro de, som finnas i Kew
utanför London och i Dahlem utanför Berlin.
De förnämsta botaniska trädgårdarna i tropiska
trakter äro de i Buitenzorg på Java och i
Pera-deniya på Ceylon.
Botani’st, växtsamlare, växtkännare. — Verb’.
Botanisera.
Botany Bay [bå’tani béi’], vik på Australiens
ö. kust, i Nya Syd-Wales, 8 km s. om Sydney,
upptäcktes 1770 av Cook och fick sitt namn (på
grund av den nyupptäckta florans ymnighet)
enligt förslag av hans svenske följeslagare,
botanisten D. C. Solander. Platsen för Cooks
landning är nationalpark; en obelisk är rest till
Cooks minne, därinvid en minnessten (av svensk
granit) över Solander, rest av australiesvenskarna
1914-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
