Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Brandel, Sven - Brandelius, Gustaf - Brandell, Georg - Brandell, 1. Pehr - Brandell, 2. Simon - Brandelle, Albert - Brandenburg - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
703
Brandelius—Brandenburg
704
Sedan 1921 har B. framträtt med egna konserter
och senare även som solist i Konsertföreningen
i Stockholm och annorstädes. B. är sedan 1945
lärare i pianospelning vid Musikhögsk.
Brandelius, Bengt Johan Gustaf, målare,
militär (1833—84). Han studerade i Düsseldorf
och Paris, målade landskap med genremässigt
djurstaffage, godmodig uppfattning och kraftig
färg.
BrandeTl, Georg Albert, skolman,
pedagogisk skriftställare (f. 1873 W12), avlade
folkskollärarexamen 1894 och blev fil. dr 1913. Han
tjänstgjorde 1914—20 som folkskolinspektör och
som rektor och lärare vid Södertälje högre
folkskola samt blev 1920 lektor vid
folkskolesemina-riet i Uppsala. B. har särsk. ägnat sig åt
psy-kologisk-pedagogiska undersökningar. Han har
utg. läroböcker och bl. a. ”Skolbarns intressen”
(1913). ”Fantasien” (1914), ”Svenska
undervisningsväsendets och uppfostrans historia” (2 bd,
1931; t. o. m. ortodoxiens tidevarv), ”Gustaf
Fröding. Psykologiska studier” (1933),
”Uppfostrans historia” (1934) och ”Karaktärs- och
temperamentstyper” (1941).
Brande’ll. 1) Pehr B., väckelsepredikant
(1781—1841). B., som blev en huvudgestalt i
det norrländska religiösa livets historia, var
bond-och skräddarson från Piteå församling. Under
stora försakelser genomgick han Härnösands
gymnasium och prästseminariet vid Uppsala univ. och
prästvigdes 1812. Som väckelsepredikant blev han
framför allt känd från sin verksamhet i Nora
församling (Ångermanland) 1817—38. Ända från
Västerbotten och Lappland vandrade man till
Noras varje söndag överfyllda kyrka. Senare blev
han komminister i Ullånger. Han fick eftermälet
att ha varit för Norrland ungefär vad Schartau
och Sellergren varit för södra Sverige. — Litt.:
Th. Brandell, ”P. B.” (1912); P. Rodén,
”Folkväckelsens förelöpare”, I (1943).
2) Simon B., den föreg:s son, präst (1822
—95). Han blev fil. mag. i Uppsala 1848,
kollega vid Härnösands läroverk 1852, kyrkoherde
i Vibyggerå 1858, i Själevad 1870 och i
Skellefteå 1875. Teol. hedersdr i Lund 1868,
kyrko-mötesombud 1883, 1888 och 1893. — B. var en
av Norrlands mest betydande präster under senare
hälften av 1800-talet och intog där till sist en
andlig ledarställning. Tyngdpunkten av hans
livsgärning föll inom Skellefteå vidsträckta pastorat,
där han bl. a. genomförde en avsevärd
förbättring av skolväsendet och utövade en mycket
betydelsefull själavårdande verksamhet. Han
skapade en predikande lekmannakår på kyrklig grund,
vilket bidrog att hålla väckelserörelserna kvar
inom den svenska kyrkans ram. Ett häfte
”Predikningar af S. Brandell” utgavs 1896 med
biografisk inledning. De visa, huru hos honom klart
förstånd och manlig kärvhet förenades med
innerlig hjärtefromhet och djup människokärlek.
Brandelle [-de’11], Gustaf Albert,
svenskamerikansk präst (1861—1936), president i
Augustanasynoden 1918—35, företog som
synodens ombud vidsträckta resor i alla världsdelar,
var synodens representant vid ekumeniska mötet i
Stockholm 1925. B. utgav ”Augustana Journal”
1897—1906.
Bra’ndenburg [ty. utt.-bork]. 1) Före 1945
preussisk provins mellan Elbe och Oder, den
preussiska monarkiens stamland; 38,278 km2, 3,008,000
inv. (1939), nästan uteslutande protestanter.
Omsluter staden Berlin, som bildar eget administrativt
område. B. går i s. upp på Lausitzska landryggen
(Rückenberg, 229 m) och Fläming, i n. på Baltiska
höj dryggen; mellandelen tillhör de stora nordtyska
”urfloddalarnas” område och genomflytes av Spree
och Havel, den senare vidgad till ett flertal
långsmala sjöar, samt Oder med Warthe. Särsk.
landskapsdelar äro Niederlausitz, Mittelmark,
Prignitz, Uckermark och, på andra sidan Oder,
Neumark. Jämna, lågt liggande sänkor följa och
förbinda floderna (Oderbruch, Warthebruch,
Ha-velländer Luch m. fl.); däremellan är landet något
högre, delvis kuperat. Egendomligt flodlandskap
bildas av mellersta Sprees förgreningar
(Spree-wald). Jordmånen är mager, huvudsaki. sand,
stora områden täckas av planterad el. naturlig
barrskog (tall, en), på Fläming finnas hedmarker.
Berggrunden, särsk. av de äldre bildningarna,
träder endast på enstaka ställen i dagen, t. ex.
Spee-renberg (gips från permiska formationen) och
Rüdersdorf (musselkalk), men tertiärbildningar
förekomma mera allmänt, ofta inneslutande
viktiga brunkolslager av miocen ålder, i synnerhet
i Lausitz (Senftenberg). Odlingen omfattar
hu-vudsakl. råg, havre, potatis, men även vete och
sockerbetor odlas. B:s industriella utveckling har
genom rikshuvudstadens dragningskraft förblivit
ganska anspråkslös. De större städerna äro
också de främsta industricentra: B.2), Frankfurt an
der Oder, Kottbus, Landsberg, Guben, Forst,
Wittenberge och Rathenow. Potsdam, provinsens
största stad, är däremot främst förvaltnings- och
lärdomscentrum. Kring Berlin har uppstått en
livlig tegelindustri; där finnas också många
handelsträdgårdar. I kommunikationsnätet är Berlin
den helt dominerande medelpunkten. Genom
kanaler (Berlin—Stettin-, Finow-, Friedrich
Wilhelms-, Oder—Spree-, Havelländischer-, Rhin-,
Plauerkanalerna) bilda floderna ett enda
sammanhängande seglationssystem.
Efter 2:a världskriget administreras de delar,
som äro belägna ö. om Oder, av Polen, medan
återstoden (27,061 km2 med 2,5 mill. inv.) ingår
i den ryska ockupationszonen och har Potsdam
till huvudstad.
Historia. B. utgjorde under Karl den store
slaviskt (vendiskt) område. Ett första tyskt
framträngande över Elbe på 900-talet (Henrik I,
Otto I) blev av kort varaktighet, och den
avgörande tyska erövringen inleddes först på 11
ootalet av Albrekt Björnen (reg. 1134—70) av huset
Askanien, som innehade Nordmark (nuv. Altmark)
på v. Elbestranden och Ostmark (Lausitz) samt
därifrån tog Prignitz och Havelland på den högra
sidan samt antog titeln markgreve av B. Den
slaviska befolkningen utrotades, undanträngdes
el. uppgick i tyskarna, och under Albrekts
ättlingar fullbordades erövringen av B. (Mittelmark,
Uckermark, Neumark). Sedan askaniska ätten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
