Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Breidahl, Axel - Breidifjord - Breisach - Breisgau - Breitenfeld - Breithaupt, August - Breitholtz, Edvard Julius - Breitinger, Johann Jakob - Breitkopf und Härtel - Breitscheid, Rudolf - Brekelencam, Quiringh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
779
Breidifjord—Brekelencam
780
(1876—1948), blev 1894 journalist. Han skrev en
mängd revyer och lustspel, bl. a. ”Ebberöd bank”
(1923; tills, m. A. Frische; även uppf. i Sverige
och filmad), och översatte flera hundra arbeten
för scenen. 1942 blev han litterär rådgivare vid
Statsradiofonien.
Breidifjord (isl. Breiöifjöröur), en stor och
bred bukt på Islands n. v. kust; är i sin inre
del uppfylld av holmar och skär. B. fördelar sig
i två fjordar: Hvammsfjöröur mot s. och
Gils-fjöröur mot n.
Breisach [brai’za^], stad i s. v. Baden vid
Rhen; 3,000 inv. B. var under romartiden befäst
(Mons brisiacus), under medeltiden fri riksstad,
belägrades under trettioåriga kriget av
svenskarna och intogs av hertig Bernhard av Weimar
1638, tillhörde Frankrike 1648—97 och kom 1805
till Baden, varefter fästningsverken slopades.
Vin- och fruktodling.
Breisgau [brai’sgåu], fruktbart
Schwarzwalds-landskap i s. v. Baden vid stora Rhenkröken.
Huvudstad Freiburg. Vin- och fruktodling.
Breitenfeld [brai’tanfält], by 6 km n. om
Leipzig, ryktbar genom två lysande segrar, som
svenska vapen vunnit i dess närhet.
Första gången, 7 sept. 1631, besegrade Gustav
II Adolf där Tilly. Denne, som inbrutit i
Sach-sen för att tvinga kurfursten att sluta sig till
kejsaren, framkom 3 sept. till Leipzig.
Kurfursten anhöll då om Gustav Adolfs hjälp, ett
förbund slöts, och 5 sept. förenade sig deras härar
vid Düben, varifrån de följande dag ryckte fram
mot Leipzig. 7 sept. på morgonen lät Tilly sin
här ordna sig på en låg sandås med infanteriet
i mitten, uppställt i stora fyrkanter (tertier), och
kavalleriet på flyglarna samt artilleriet framför
härens mitt. Svenskarna och sachsarna övergingo
samma morgon den sumpiga Loberbäcken och
uppställde sig i slagordning framför denna.
Infanteriet, ordnat i brigader, stod i mitten,
kavalleriet på flyglarna, med musketeraravdelningar
mellan skvadronerna, och artilleriet under
Tors-tenson framför fronten. Uppgifterna om
styrkeförhållandena äro mycket olika; Tilly förfogade
över omkr. 36,000 man, svenska armén räknade
23,000 man och sachsarna 16,000 man. Konungen
förde själv högra flygeln, J. Banér dennas andra
linje, Teuffel mitten och G. Horn vänstra
flygeln. Till vänster om svenska hären stodo
sachsarna. Sedan båda härarnas artilleri spelat två
timmar, framsköt Gustav Adolf sin högra flygel
600 m och anfölls därefter i flanken av fiendens
vänstra flygel under Pappenheim. Svenskarnas
andra linje red hastigt upp på flygeln och avslog
Pappenheims upprepade ursinniga anfall. Tillys
högra flygel och mitt, som ledo av svenskarnas
eld, drogo sig åt höger, där de snart drevo
sachsarna på flykten, men mötte kraftigt motstånd
från svenskarnas vänstra flygel. Sedan
Pappenheim måst vika, ryckte emellertid svenskarnas
mitt och återstoden av deras högra flygel framåt,
togo fiendens på åsen kvarlämnade kanoner,
vände dem mot honom själv och hotade honom i
vänstra flanken. Tilly gav då slaget förlorat,
och hans här flydde i vild oordning. Denna
svenskarnas seger vållade ett omslag i den politiska
ställningen; hela det protestantiska Tyskland slöt
sig till segraren.
Andra slaget vid B. — el., som det stundom
kallas, slaget vid Leipzig — stod 23 okt. 1642, då
Torstenson med 15,000 man (varav 9,000
kavalleri) där stötte på fiendens i framryckning stadda
19,000 man (varav 13,000 kavalleri) och efter
hård strid drev de kejserlige på flykten. Efter
denna seger belägrade Torstenson Leipzig, som
dagtingade 27 nov. — Litt.: ”Sveriges krig 16u
—1632”, 4 (1937; utg. av Generalstaben).
Breithaupt [bråi’thåupt], Johann August
Friedrich, tysk mineralog (1789—1873), från 1827
prof, i oryktognosi vid bergsakademien i Freiberg.
Lämnade sammanfattande framställningar av
mineralen och uppställde ett eget mineralsystem.
Breitholtz [bräjt-], Edvard Julius,
militär (1830—1912), överste och chef för Svea
art.-reg. 1885. B. utnämndes 1890 till
generalmajor i armén samt generalfälttygmästare och
chef för artilleriet och förordnades 1892 därjämte
till inspektör för militärläroverken; tog avsked
1898. Han genomförde som
generalfälttygmästare ett flertal viktiga förbättringar i fråga om
inf :s och art :s beväpning och ammunition, bl. a.
antagandet av mausergeväret tn/96 för inf.
Breitinger [brai’t-], Johann Jakob,
schweizisk estetiker (1701—76). Han var i
förening med B o d m e r verksam för utbredande av
en bättre smak inom den tyska litteraturen och
den s. k. schweiziska skolans ledare i den vittra
striden mot Gottsched och hans anhängare.
Breitkopf und Härtel [braTtkåpf ont-], tyskt
musikförlag, bildat 1719 av B. C hr.
Breitkopf (1695—1777). Hans son Immanuel B.
(1719—94) fullkomnade nottyptrycket (med lösa
nottyper) och utvecklade musikförlaget till ett av
de ledande i Tyskland. 1795 övertog Gottfried
Christoph Härtel (1793—1827) firman,
som då fick sitt nuv. namn. Under 2:a
världskriget ödelädes B:s byggnad i Leipzig, men
verksamheten har delvis återupptagits i Wiesbaden.
Breitscheid [bråFtJåit], Rudolf, tysk
politiker (1874—1944). Född i Köln, studerade B.
nationalekonomi i München och Marburg, blev
fil. dr 1898 och därefter tidningsman. Han var
1905—10 verkställande direktör i
handelsför-dragsföreningen. B. anslöt sig 1903 till
Frisinnade föreningen och grundade 1908 jämte Th.
Barth och H. von Gerlach den radikala gruppen
Demokratiska föreningen, vars ordf, han blev.
Efter konflikter inom gruppen övergick B. 1912
till det socialdemokratiska partiet. Han anslöt
sig sedermera till ”de oavhängiga” och blev 1920
led. av tyska riksdagen. Under
Weimarrepubli-ken spelade han en framträdande politisk roll och
var en av den växande nationalsocialismens
skarpaste kritiker. Vid nationalsocialisternas
maktövertagande flydde han först till Prag och sedan
till Frankrike, varifrån han 1940 utlämnades till
Tyskland. Han avled i koncentrationsläger 1944.
Brekelencam, Q u i r i n g h Gerritsz van,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
